Etikett: Donald Trump

En bref: Privilegier förpliktigar – en elit som inte strävar efter det goda är inget att ha

Den tyske filosofen Max Scheler skrev år 1915 om begreppet ”ressentiment”, en mänsklig drivkraft som vägrar erkänna att det finns värden som är högre, noblare – eller heligare om man så vill – än dem som man själv står för. För den som är behärskad av ressentimentet görs de egna tillkortakommandena till norm. När räven säger att druvorna är sura är räven inte besviken utan tvärtom tillfreds med sin upptäckt. Kan han inte nå dem så är de inte värda att nå. Alla som påstår att druvorna ändå är söta, oavsett att räven inte förmådde hoppa högt nog för att nå dem, hånas som så kallade godhetsapostlar eller förrädare. De måste dras ned till hans egen nivå.

Så skrev jag i min krönika den 19 januari i Tidningen Dagen. Jag har under en längre tid noterat att våra representanter i olika församlingar som riksdag, fullmäktige eller för den delen regeringens företrädare och tjänstemän inte längre ser på sitt uppdrag som något uppfordrande. Till det kan läggas att även andra personer som har stort politiskt inflytande, t ex influerare och en del twittrare med partiidentitet, inte heller tycks ha något begrepp om det ansvar som följer av att inneha en position, ett ämbete eller vara någon som många ser upp till.

I demokratins utveckling har en strävan efter det goda, det sanna och det sköna varit en drivkraft. För att motverka kapitalismens kraft i att riva ned gemenskaper och traditioner skapade såväl kristdemokrater som socialdemokrater visioner om en gemensam välfärd och ett samhälle som gav plats till annat än pengar. Dessa 1900-talspolitiker förstod att människan inte lever ”av bröd allena” som det står i den gamla bibelöversättningen. Och gav det kropp i den politik de förde eller förespråkade. Liberaler och konservativa var inte sämre utan hyllade i sin politik människans behov av kultur och personlig förkovran, men kanske i en annan ram än kristdemokrater och socialdemokrater.

Men någonting har hänt – rörelser som likt räven förnekar förekomsten av en värdehierarki, eller kanske till och med menar att de lägsta av våra instinkter är de som skall styra samhället (egoism, självrättfärdighet och trångsynthet). Presidenter som Trump och Bolsonaro får sina anhängare att förnedra och skända demokratiska institutioner istället för att kräva att de lever upp till högt ställda krav på ansvarighet och rättsstatlighet. En influerare som Margaux Dietz hånar en berusad och skadad man utanför sitt port och gör detta hån viralt i en offentlig video. Justitieutskottets ordförande Richard Jomshof har synpunkter på avkunnade domar och har ingen som helst förståelse för det olämpliga att en man med hans position gör just det. Strax därefter fortsätter han istället sin ansvarslösa hållning genom att hävda att om folk blir upprörda över en bränd Koran så skall man bränna hundra till. En ordförande för riksdagens justitieutskott som uppmanar till bokbål på religiösa böcker! Häpnadsväckande.

Noblesse oblige, så sa den engelska överklassen med hjälp av det förnäma franska språket. Det betyder ungefär att privilegier förpliktigar. Det var före demokratins genombrott, när börd ensamt avgjorde samhällsställning och inflytande. Idag gäller det också alla som fått sina privilegier i demokratiska val.

En bref: Om den nya nostalgipolitiken

Längtan efter den tid som flytt har fått väldigt stort utrymme i vårens samhällsdebatter. Nostalgin är numera politik, precis som den är en handelsvara. Den tid som flytt var den tid då etablerade äldre män definierade vad som var förnuftigt och rationellt. Det var en tid när utsagan ”så gör vi i Sverige” höll streck.

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning den 20 maj. I en ny studie har professor Diana Mutz pekat på att det var rädslan för att förlora sin status som drev många amerikaner att rösta på Donald Trump i 2016 års presidentval. Och det resultatet på individnivå ligger i linje med vad sociologisk och statsvetenskaplig forskning länge pekar på – det är inte ekonomiska förklaringar som ligger bakom framgångarna för högerradikala/nationalkonservativa partier utan snarare värderingsskillnader, oro för att tappa sin normerande position och sin plats i ett nytt samhälle.

En majoritet har upptäckt att den riskerar att hamna i minoritet – eller i alla fall bli seriöst ifrågasatt avseende problemformuleringsprivilegiet. Därutöver finns förstås politiska strukturella förklaringar, men mer om det i andra sammanhang.

”Strangers in their own land” Om en bok av Arlie Russell Hochschild

En god vän rekommenderade boken ”Strangers in their own land: Anger and mourning on the American right” av den amerikanska sociologen Arlie Russell Hochshhild. Sagt och gjort, snart låg boken i läshögen. Och det var en bra rekommendation. Ytligt sett skildrar Hochschild de politiska stämningar som förklarar den amerikanska högerns* radikalisering och valet av Donald Trump som president, men på ett djupare plan ger hon sig tid att försöka förklara och förstå motiven och drivkrafterna i en rörelse som ger syre och kraft åt en djup politisk klyfta i USA. På vägen levererar hon en del intressant tankegods även för en europée med intresse för högerns politiska liv.

Hochschilds syfte är att förstå den stora paradoxen, som hon kallar den, i att människor som i objektiv mening behöver stöd från den offentliga makten/den federala regeringen ändå konsekvent vänder sig till de politiska krafter som motarbetar deras egna intressen. För en europeisk samhällsvetare är frågan lätt igenkännbar som ”varför röstar arbetarklassen emot sin egna klassintressen” och det ideologiska svaret var länge ”falskt medvetande”. Det svaret är obsolet, men frågan kvarstår. Hur skall vi förstå att så många medborgare agerar politiskt i direkt motsättning till vad som reellt är i deras intresse?

Hochschild väljer att fokusera på miljöfrågan och besöker Louisiana, USA:s nästan allra fattigaste stat och den med absolut störst miljöföroreningar till följd av industriell exploatering. Hon följer en grupp medborgare under flera års tid och försöker ta sig över vad hon kallar ”den känslomässiga muren” mellan dessa djupt konservativa människor med starka uppfattningar om rätt och fel och sin egen universitetsliberala kaliforniska politiska utblick. Hon finner människor som djupt och innerligt sörjer förstörda marker, förgiftade sjöar, dött djurliv, livsfarligt dricksvatten och platser där själva territoriet försvunnit (slukhål) men som ändå röstar på kandidater som vill ta bort alla former av nationella regleringar kring miljön och som motsätter sig att industrin tar ansvar för den förstörelse den åstadkommit.

Hon ger ett svar, denna grupp medborgare upplever sig svikna i sina förväntningar. De har bildligt talat stått i kö i väntan på sin tur för att kunna förverkliga den amerikanska drömmen (ett ståtligt hus, ett par stora bilar, barnens utbildning, bra lön för manlig försörjare etc) men sett den federala regeringen slussa in så många utsatta grupper (svarta, fattiga, arbetslösa, flyktingar, ensamma mödrar m fl) före dem själva i kön att de helt enkelt inte hinner fram till drömmens mål.

Jag är inte riktigt övertygad av hennes svar, det refererar till en ekonomisk/materiell förklaring som jag inte ser i hennes intervjuer. Jag tycker att ett annat svar gömmer sig i texten (och hon diskuterar det här och där) och det svaret handlar om vad som är viktigast för individen. Möjligen är det min statsvetenskapliga erfarenhet som talar här, men för mig är det uppenbart att miljöfrågan inte är den bästa frågan för att undersöka den stora paradoxen (som Hochschild kallar den). Vi vet att människor har uppfattningar om många ting men att det som avgör partival (kandidatval) är vilka frågor väljarna tycker är verkligt viktiga (alltså inte viktiga i vardagsspråklig mening utan politiskt avgörande).

För mig framgår det av läsningen att Hochschilds alla intervjuer med all önskvärd tydlighet visar att kulturella/moraliska frågor övertrumfar de ekonomiska när det kommer till politiken. För de republikanska väljare hon lär känna är arbetsmoral, gudfruktighet, självuppoffring och uthållighet moraliska värden som också borde känneteckna hela samhället. När staten ger förtur och välfärd till vad dessa väljare uppfattar som lata, ogudaktiga, egoistiska människor som hellre ger upp och vill ha gåvor än stå ut med långsiktigt arbete för att försörja sig själv – ja, då förråder staten (den federala regeringen) också de ideal som Hochschilds grupp  håller högt.

Heder, moral och plikt, att offra sig och anpassa sig – det är egenskaper som dessa republikaner av olika kristna schatteringar håller högt. Och det bör också prägla samhället menar de. Varför röstar de då på Trump? Ja, flera gör det motvilligt och andra försöker se det goda hos honom. För de flesta verkar han helt enkelt representera den fria marknad och raka kapitalism som de ser som enda räddningen för sina egna moraliska värderingar.

Vid sidan av denna grundläggande analys kan man notera att Hochschild urskiljer starka klass- och könsstrukturer. De som låter sig intervjuas anser sig tillhöra en medelklass (i Sveriges skulle de i huvudsak anses vara arbetarklass) vars viktigaste konflikt inte är uppåt utan nedåt! Det viktigaste, menar många av dem, är att de fattiga inte får del av de gemensamma resurser som medelklassen anser sig själva ha rätt till – de flesta fattiga är helt enkelt fattiga för att de inte förtjänar något annat. (Det finns undantag från denna regel, ensamstående mödrar som blivit lämnade t ex.) För att ta emot statlig välfärd måste man visa att man förtjänar den, det är den generella uppfattningen, och det gör man egentligen bäst genom att inte ta emot den alls, eller motvilligt och tillfälligt (absurt men sant).

Enligt min mening kan inte förklaringsmodellen föras över till Europa, den har (vilket Hochschild visar) djupa rötter i inbördeskriget och i medborgarrättsrörelsen. Men, och det är viktigt, att de kulturella frågorna blivit politiskt avgörande är något vi också ser i europeisk politik. Om vi hårddrar Hochschild så ligger förklaringen till den förändringen (från ekonomiska till kulturella frågor) i att liberaler och vänster tillsammans drivit fram en typ av politik som gjort den amerikanska medelklassens (den europeiska arbetarklassens) värderingar om heder, manlighet, moral och hierarki klandervärda medan en urban, tolerant, hedonistisk och kosmopolitisk livsstil blivit norm. Jo, visst, men frågan ligger ändå kvar och skaver, hur blev det så? Mitt svar är individualiseringen; den globala befrielse av individen som blev följden av avkolonisering, liberalisering, avreglering och mänskliga rättigheter har skapat en ny samhällsmoral och nya värden som trängt igenom under perioden efter 1970, med ett särskilt språng efter kalla krigets slut. Och så länge den moraliska/kulturella sfären förblir polititiserad så kommer också den politiska klyftan att bestå.

Hochschilds bok har mycket att tillföra europeisk debatt – dels gör hon vad få gör, hon söker djupare liggande motiv och rationaliteter i vad som på ytan ser paradoxalt ut, dels gör hon vad få svenska forskare gör, ägnar sig åt närmast antropologiska studier inom politikområdet. Att hon sedan ger ut en lätt-tillgänglig text som uppfyller höga krav på vetenskaplig akribi är ju alldeles fantastiskt, och avundsvärt! Läs den!

Arlie Russell Hochschild ”Strangers in their own land. Anger and mourning on the American right.” New York, New Press, 2016

* Jag använder medvetet höger, vänster och liberal som grovhuggna kategorier i den här texten.

Jag åkte till Washington: Politik kräver moral och uthållighet

Idag besökte jag Washington. Då tänkte jag förstås på en av mina favoritfilmer: ”Mr Smith goes to Washington” med James Stewart (1939). Den säger väldigt mycket om demokratins innersta essens menar jag. En naiv nyvald senator och scoutledare ser ut att misslyckas med sin önskan att ge sina scouter en bit land för att skapa ett scoutläger öppet för landets scouter eftersom andra delstatspolitiker i allians med en senior senator skulle förlora värdefull mark. Men till slut kommer naiviteten och uthålligheten att vinna över falskheten. Mr Smith (James Stewart) svimmar visserligen av utmattning men den korrupte senatorn erkänner sina brott och Smith får igenom sin lag. Demokrati kräver passion, indignation, moral och uthållighet.

Amerikansk politik just nu cirklar helt kring president Trump. Just idag (fredag) har presidenten spytt galla över demokratiska medier och hans presstalesman har portförbjudit amerikanska mainstream-medier som CNN och New York Times från en presskonferens. Men när man är här i USA är det lika påtagligt hur starkt motståndet mot Trumps politiska budskap är – i lobbyn på hotellet möter jag personal som hyllar Sverige när Trump just förtalat mitt hemland, i affären på Washington Union Station har den unge mannen som säljer en karta till mig en T-tröja med en bild av Obama och texten ”Miss me yet?”, vandrande på The Mall i Washington möter jag en kvinna med budskapet ”Nasty woman” tryckt på sin tröja och när jag köper en varm crèpe till lunch börjar mannen bakom disken diskutera Sverige med mig mot bakgrund av påståendena från Trump. Han delar inte Trumps uppfattning om man säger så.

Men kanske ännu viktigare är de s k town hall meetings som går som en löpeld över USA där väljare kräver att deras förtroendevalda (primärt republikaner) i kongressen skall stå till svars för vad som händer i amerikansk politik just nu. Eller det motstånd mot Trumps policy som utövas av t ex skolor, kyrkor och t o m underrättelsetjänsten. I amerikansk politik finns en acceptans och respekt för politikens moraliska element, indignation och passion är en viktig drivkraft för olika sidor. Den respekten finns också i den amerikanska journalistiken där politiska kommentatorer och reportrar intar en egen genomtänkt och påläst position i relation till vad de kommenterar.

Jag saknar det moraliska elementet i svensk politisk debatt. Moralism och moraliserande har svensk debatt gott om, liksom misstänkliggörande av politiska motståndare. Men moraliska ställningstaganden och respekten för dem är det mindre av.

Att höra kommentatorer av olika slag bemöta Trumps agerande inte med moraliserande eller den klassiska ”x är inte här och kan försvara sig”-strategin utan med tydliga fördömanden i relation till konstitutionen, institutionernas regler samt juridiska argument och därefter peka på vilka reformer som krävs för en förändring är inspirerande. Och vi slipper meningslösa debatter mellan två påstått likvärdiga sidor där den ena försvarar uppenbart felaktiga eller förvrängda påståenden.

Kalla mig naiv om ni vill, men jag tror att politik til syvend og sidst är – och skall vara – en fråga om moral och uthållighet. Precis som Mr Smith trodde när han kom till Washington.

***

För övrigt, kolla upp Peter Buttigieg, inte alls oväntat att han blir Demokraternas (DNC) nye ledare på lördag.

Språket är mer än bara ord – hoten mot vår frihet ligger i öppen dag

För en person som likt mig själv använt språket som sitt redskap för att utforska världen sedan hon var liten framstår de senaste veckorna som upp-och-nedvända världen. USA:s president diskuterar om det regnade eller ej på hans installation (det gjorde det) och anser att det vore bra att kunna använda ”tortyr” som förhörsmetod. Ord betyder något – med ord skapar vi verklighet. När Ungern, Turkiet och Polen begränsar mediernas frihet begränsas också människors verklighet.

När politiska aktörer i vårt land talar om medial ”mörkning” och hyllar ”alternativa medier” är det språket som står i centrum. En spade är inte längre en spade – den kan vara både en grep och en hund. Inte konstigt att George Orwells klassiker ”1984″ säljs som aldrig förr, en bok som lanserade ”Newspeak” ett språk där krig var fred och som genom en ny grammatik reducerar språkets komplexitet och intentionsdjup.

Vi står inför något mycket allvarligt, ett verkligt hot mot liberala värden i vår värld som frihet, jämlikhet och solidaritet, ett hot som blir synligt i språket. Anna-Lena Laurén skriver i dagens DN om hur självklara – ja just det självklara – fakta nu skall ”beläggas” och hur hennes professionalitet som journalist ifrågasätts. Och om hur mycket tid det tar när varje sak ifrågasätts istället för att sätta fokus på slutsatser och konsekvenser.

För nu 15 år sedan var vi några kolleger som i kamp mot vad vi då uppfattade som en olycklig glidning i samhällsdebatten – bort från argument och saklighet och över till tendentiösa och ideologiserade påståenden – startade en seminarieserie gemensamt på Samhällsvetenskapliga fakulteten och Handelshögskolans fakultet vid Göteborgs universitet: Forum 1789.* Tanken var att hålla fanan högt för möjligheten till en gemensam förståelse av verklighetens ramar, rationella argument, rimliga slutsatser och toleranta samtal. Vi höll på i tre år och nådde många, men allt har sin tid och vi fann för gott att avsluta 2006.

Kanske är det dags att ta upp fanan igen och bildligt storma Bastiljen för att kunna återvända till en värld där skyddet för de mänskliga rättigheterna, respekten för språkets värde och för begrepp som sanning, logik och rationalitet är självklarheter?

 

* Seminarieserien stöddes av de bägge fakulteterna och drevs av undertecknad tillsammans med Hans Andersson, Ulf Bjereld, Per Cramér och Per Månsson. Bland de inbjudna märktes t ex Agneta Stark, Mats Svegfors och Carl-Axel Aurelius.

En bref: Vad betyder det att lyssna på människors oro?

Att många väljare upplever arbetslöshet eller rationalisering och teknisk utveckling som ett hot innebär inte att påståendena om dem är sanna. Men just så dras slutsatserna allt oftare i politiska debatter. Mantrat ”att ta människors oro på allvar” betyder då antingen ingenting alls eller uttrycker en välvillig von-oben-attityd från någon moraliskt upphöjd piedestal. En annan möjlighet är att den som säger så döljer sin egen politiska position bakom andra människors oro – den förmenta omsorgen om andra är egentligen bara ett argument för en annan politik än den som nu förs.

Så skrev jag i en krönika i söndagens Borås Tidning under rubriken ”Överallt tycks begreppet ‘sanning’ vara ifrågasatt”. Alltför ofta slirar olika aktörer i debatten på sanningen, antingen för att det passar deras intressen eller för att de inte tycker att sanning är särskilt viktigt. Men när vi tar ställning till politiska förslag är det värdekonflikterna som borde stå i centrum, inte sanningsbegreppet. Vi kan aldrig dra politiska slutsatser av en empirisk verklighet – om våldet mot kvinnor minskar så är det inget argument vare sig för eller emot resurser mot våld mot kvinnor. Däremot är det helt oundgängligt att veta om våldet minskar eller ökar för att kunna använda resurserna rätt – men det är en annan sak. Politiska värdekonflikter är normala i en demokrati, det är de som är demokratins själva kärna. Oro är ingen grund för att fatta politiska beslut, det är däremot en prövning av de politiska förslag som finns tillgängliga för att möta den oron.

När vi gör våra politiska val på grundval av framförda falska budskap och myter som vi visserligen själva omhuldar men som inte står sig vid en närmare granskning utsätter vi oss själva för en maktutövning vars politiska värden vi aldrig prövat eller ser konsekvensen av.

En bref: För lite de Gaulle och för mycket Trump i politiken

Vad som saknas i europeisk och amerikansk politik idag är vare sig missnöje eller starka ledargestalter. Lika positivt för demokrati och samhälle som ett starkt ledarskap är när det vänder missnöje till reformer, lika destruktivt är starka ledare som gör missnöjet till sin egen privata plattform.

Så skriver jag i en krönika söndagens Borås tidning. Ofta talar vi i debatten om ”missnöjespolitik” eller om ”missnöjespolitiker” utan att egentligen problematisera att själva missnöjet i sig självt är nödvändigt för förändring i samhället. Vad som egentligen åsyftas med när vi menar att missnöjet är dåligt för demokratin är motiv för att rösta på ett parti av typen att ”röra om i grytan” eller ”sparka de andra i baken”. Sådana motiv i politiken är inte konstruktiva. Politiker som nyttjar människors allmänna missnöje för att stärka sin egen makt exploaterar medborgarnas okunnighet, ointresse eller oförmåga. Sådana politiker har demokratin ingen glädje av. Politiker som Charles de Gaulle – han skulle inte vilja ha det epitetet för övrigt – använde sig av missnöjet med de franska partiernas oförmåga att få ett slut på Algerietkriget och få fart på den ekonomiska utvecklingen. Men han omvandlade missnöjet till reformer som gynnade breda lager i Frankrike, han skapade en nationell gemenskap där det europeiska Frankrike var i centrum och var en av dem som monterade ner Frankrikes självbild som globalt imperium.

Många politiker i Europa fruktade en ny diktator i de Gaulle men fick istället se en militär som lyckades göra demokratisk politik både i form av organisation och innehåll. En man som visserligen trodde sig lite större än vad han kanske var, men som ställd inför fait accompli självmant avgick 1969. Det moderniserade Frankrike som blev spelplats för de radikala 68-upproren det var ett Frankrike han hade svårt att förstå sig på. Men han lämnade över ett Frankrike som var redo att ta del av den gemensamma europeiska utvecklingen, och en stark politisk axel mellan Bonn (idag Berlin) och Paris.