Etikett: USA

”Strangers in their own land” Om en bok av Arlie Russell Hochschild

En god vän rekommenderade boken ”Strangers in their own land: Anger and mourning on the American right” av den amerikanska sociologen Arlie Russell Hochshhild. Sagt och gjort, snart låg boken i läshögen. Och det var en bra rekommendation. Ytligt sett skildrar Hochschild de politiska stämningar som förklarar den amerikanska högerns* radikalisering och valet av Donald Trump som president, men på ett djupare plan ger hon sig tid att försöka förklara och förstå motiven och drivkrafterna i en rörelse som ger syre och kraft åt en djup politisk klyfta i USA. På vägen levererar hon en del intressant tankegods även för en europée med intresse för högerns politiska liv.

Hochschilds syfte är att förstå den stora paradoxen, som hon kallar den, i att människor som i objektiv mening behöver stöd från den offentliga makten/den federala regeringen ändå konsekvent vänder sig till de politiska krafter som motarbetar deras egna intressen. För en europeisk samhällsvetare är frågan lätt igenkännbar som ”varför röstar arbetarklassen emot sin egna klassintressen” och det ideologiska svaret var länge ”falskt medvetande”. Det svaret är obsolet, men frågan kvarstår. Hur skall vi förstå att så många medborgare agerar politiskt i direkt motsättning till vad som reellt är i deras intresse?

Hochschild väljer att fokusera på miljöfrågan och besöker Louisiana, USA:s nästan allra fattigaste stat och den med absolut störst miljöföroreningar till följd av industriell exploatering. Hon följer en grupp medborgare under flera års tid och försöker ta sig över vad hon kallar ”den känslomässiga muren” mellan dessa djupt konservativa människor med starka uppfattningar om rätt och fel och sin egen universitetsliberala kaliforniska politiska utblick. Hon finner människor som djupt och innerligt sörjer förstörda marker, förgiftade sjöar, dött djurliv, livsfarligt dricksvatten och platser där själva territoriet försvunnit (slukhål) men som ändå röstar på kandidater som vill ta bort alla former av nationella regleringar kring miljön och som motsätter sig att industrin tar ansvar för den förstörelse den åstadkommit.

Hon ger ett svar, denna grupp medborgare upplever sig svikna i sina förväntningar. De har bildligt talat stått i kö i väntan på sin tur för att kunna förverkliga den amerikanska drömmen (ett ståtligt hus, ett par stora bilar, barnens utbildning, bra lön för manlig försörjare etc) men sett den federala regeringen slussa in så många utsatta grupper (svarta, fattiga, arbetslösa, flyktingar, ensamma mödrar m fl) före dem själva i kön att de helt enkelt inte hinner fram till drömmens mål.

Jag är inte riktigt övertygad av hennes svar, det refererar till en ekonomisk/materiell förklaring som jag inte ser i hennes intervjuer. Jag tycker att ett annat svar gömmer sig i texten (och hon diskuterar det här och där) och det svaret handlar om vad som är viktigast för individen. Möjligen är det min statsvetenskapliga erfarenhet som talar här, men för mig är det uppenbart att miljöfrågan inte är den bästa frågan för att undersöka den stora paradoxen (som Hochschild kallar den). Vi vet att människor har uppfattningar om många ting men att det som avgör partival (kandidatval) är vilka frågor väljarna tycker är verkligt viktiga (alltså inte viktiga i vardagsspråklig mening utan politiskt avgörande).

För mig framgår det av läsningen att Hochschilds alla intervjuer med all önskvärd tydlighet visar att kulturella/moraliska frågor övertrumfar de ekonomiska när det kommer till politiken. För de republikanska väljare hon lär känna är arbetsmoral, gudfruktighet, självuppoffring och uthållighet moraliska värden som också borde känneteckna hela samhället. När staten ger förtur och välfärd till vad dessa väljare uppfattar som lata, ogudaktiga, egoistiska människor som hellre ger upp och vill ha gåvor än stå ut med långsiktigt arbete för att försörja sig själv – ja, då förråder staten (den federala regeringen) också de ideal som Hochschilds grupp  håller högt.

Heder, moral och plikt, att offra sig och anpassa sig – det är egenskaper som dessa republikaner av olika kristna schatteringar håller högt. Och det bör också prägla samhället menar de. Varför röstar de då på Trump? Ja, flera gör det motvilligt och andra försöker se det goda hos honom. För de flesta verkar han helt enkelt representera den fria marknad och raka kapitalism som de ser som enda räddningen för sina egna moraliska värderingar.

Vid sidan av denna grundläggande analys kan man notera att Hochschild urskiljer starka klass- och könsstrukturer. De som låter sig intervjuas anser sig tillhöra en medelklass (i Sveriges skulle de i huvudsak anses vara arbetarklass) vars viktigaste konflikt inte är uppåt utan nedåt! Det viktigaste, menar många av dem, är att de fattiga inte får del av de gemensamma resurser som medelklassen anser sig själva ha rätt till – de flesta fattiga är helt enkelt fattiga för att de inte förtjänar något annat. (Det finns undantag från denna regel, ensamstående mödrar som blivit lämnade t ex.) För att ta emot statlig välfärd måste man visa att man förtjänar den, det är den generella uppfattningen, och det gör man egentligen bäst genom att inte ta emot den alls, eller motvilligt och tillfälligt (absurt men sant).

Enligt min mening kan inte förklaringsmodellen föras över till Europa, den har (vilket Hochschild visar) djupa rötter i inbördeskriget och i medborgarrättsrörelsen. Men, och det är viktigt, att de kulturella frågorna blivit politiskt avgörande är något vi också ser i europeisk politik. Om vi hårddrar Hochschild så ligger förklaringen till den förändringen (från ekonomiska till kulturella frågor) i att liberaler och vänster tillsammans drivit fram en typ av politik som gjort den amerikanska medelklassens (den europeiska arbetarklassens) värderingar om heder, manlighet, moral och hierarki klandervärda medan en urban, tolerant, hedonistisk och kosmopolitisk livsstil blivit norm. Jo, visst, men frågan ligger ändå kvar och skaver, hur blev det så? Mitt svar är individualiseringen; den globala befrielse av individen som blev följden av avkolonisering, liberalisering, avreglering och mänskliga rättigheter har skapat en ny samhällsmoral och nya värden som trängt igenom under perioden efter 1970, med ett särskilt språng efter kalla krigets slut. Och så länge den moraliska/kulturella sfären förblir polititiserad så kommer också den politiska klyftan att bestå.

Hochschilds bok har mycket att tillföra europeisk debatt – dels gör hon vad få gör, hon söker djupare liggande motiv och rationaliteter i vad som på ytan ser paradoxalt ut, dels gör hon vad få svenska forskare gör, ägnar sig åt närmast antropologiska studier inom politikområdet. Att hon sedan ger ut en lätt-tillgänglig text som uppfyller höga krav på vetenskaplig akribi är ju alldeles fantastiskt, och avundsvärt! Läs den!

Arlie Russell Hochschild ”Strangers in their own land. Anger and mourning on the American right.” New York, New Press, 2016

* Jag använder medvetet höger, vänster och liberal som grovhuggna kategorier i den här texten.

Nationalismens principer går på grund i Palestina (Reserapport I)

Sedan lång tid har huvudfåran i diskussionen kring självbestämmande och demokrati varit att det finns territorier och det finns folk. Det är detta folk som har rätt till självbestämmande på sitt eget territorium. Men i en värld där nationalstaten utmanas både inifrån och utifrån – globalisering, migration, ekonomi – ser vi idéerna om folken och territorierna alltmer undermineras. Att själva grundidén är problematisk syns med smärtsam tydlighet i Israel/Palestina där såväl folk och som territorium är den centrala konfliktpunkten. Så länge diskussionen utgår från att det finns ett, två eller flera folk samt ett, två eller flera territorier så kommer konflikten att vara olöslig. Och diskursen kring konflikten är sådan att endast den som skulle vunnit tävlingen ”Vem-vet-mest?” på ämnet Palestinakonflikten har någon rätt att uttala sig. Innebörden är att endast de på förhand erbjuda och etablerade perspektiven anses utgöra legitima argument, om dina resonemang inte passar in där så är ingen intresserad. Något som naturligtvis borgar för att inga nya vinklar lanseras, inga nya argument dyker upp och inga nya aktörer blir relevanta. I ingen annan konflikt i världen åläggs samtalets aktörer den typen av restriktioner.

Inspirerad av en resa i och genom Israel, det annekterade östra Jerusalem och de ockuperade områdena förfäktar jag ändå min rätt till en analys, oavsett att jag talar för döva öron. I tre korta reserapporter avser jag att ta upp några av de frågor jag uppfattar centrala i en konfliktlösningsprocess. Den första frågan rör nationalismens principer.

De nationalistiska idéerna vaknar primärt under 1800-talet i Europa. Dessförinnan har nationalstaten upprättats men på grundval av våldsmakt och territoriell kontroll, inklusive skatteuppbörd, inte på en romantisk idé om en en nation som består av ett folk och ett land. Under lång tid, ja faktiskt ända fram till 1918, var imperiet ett politiskt projekt. Imperiet byggde på mångkulturalism, flerspråkighet och mycket rudimentärt folkligt inflytande. Med nationalismen kom också demokratin, tanken på ett folkligt inflytande som naturligtvis måste ha gränser (medborgarskap och territorium).  Det är därför det nationalistiska projekt som är Israel idag är så anakronistiskt. Nationalstaten är under stark press, inte som stat men som nation. Vi ser motstånd mot den utvecklingen bland annat i form av nationalkonservativa grupper som mobiliserar väljare och aktivister, men vi ser också grova våldsdåd som i Tyskland och Norge. Mot bakgrund av den nationalistiska diskursen har det varit en viktig fråga för palestinierna att betraktas som ett folk, det palestinska folket med en egen historia och därmed en egen rätt till ett territorium.

Avkoloniseringen efter andra världskriget främjade och närde idén om att varje folk har rätt till självbestämmande och detta på ”sitt” territorium. Och visst var det verktyget kraftfullt och ledde också till en mängd nya, fria och självstyrande stater under 1950- och 1960-talen. Men lika instrumentellt som det var då, i takt med dåtidens diskurs, lika problematiskt riskerar det att bli idag när nationalismen är en anakronism. Pierre Mendès France förespråkade som fransk premiärminister 1954-1955 – just när Algerietkriget utbröt – en idé om medborgarskap som stod fri från nationalism och exklusion. Han ville se ett Frankrike som tog emot alla människor som önskade medverka till ett demokratiskt och rättvist samhälle. Kulturell gemenskap uppstod, tänkte han sig, genom de gemensamma ansträngningarna och samarbetet, inte genom ärvd historia eller härkomst. Genom rättvisa och öppna processer för fördelning skulle gemenskapen upprätthållas. Det franska samhället skulle därmed stå öppet för alla som önskade bli delaktiga, kravet var vilja till samarbete och delaktighet, inte hudfärg, historia, arv eller familj. Det är kanske ingen slump att Pierre Mendès France kom att engagera sig i just den israelisk-palestinska konflikten.

Mot bakgrund av nationalismens radikalisering som exkluderande kraft i en globaliserad och migrerande värld menar jag att dessa principer inte längre är rimliga som nödvändiga villkor för statsbildningarna legitimitet. Nationalism är inte heller tillräcklig grund för en livskraftig statsbildning. Istället borde en s k enstatslösning vara den enda rimliga utvägen på den israel-palestinska konflikten. Det är mycket möjligt att ett första steg är ett erkännande av den palestinska staten som en stat vid sidan av Israel, men målet bör vara en stat för alla judar, palestinier, kristna och alla övriga som önskar vara medborgare. Genom demokratiskt förankrade och med hjälp av medlare framförhandlade konstitutionella lösningar kan man enas om en minsta gemensam politisk nämnare som rör styrelseskicket och därutöver om parlamentskvoter, regionala självstyren, minoritetsskydd och integration av de olika delarna av området. På sikt är jag övertygad om att en sådan inramning kommer att integrera både delar och människor med varandra genom ekonomiskt utbyte, gemensam utbildning och rättsväsende.

En titt i den förgripliga kartbok över de ockuperade områdena i Palestina som jag inköpt i eminenta Educational Bookshop i det annekterade östra Jerusalem ger vid handen att möjligheten där för en livskraftig stat, ekonomiskt och politiskt, är så gott som noll. Denna kartbok renderade mig en lång diskussion med säkerhetspersonalen på Ben Gurion-flygplatsen. Bara det faktum att kartor och gränsdragningar är så känsliga visar hur hopplöst ute nationalismen är som ensam grund för statsbildning.

Läs gärna Noam Chomskys text om USAs helt centrala roll i lösningen av den israelisk-palestinska konflikten.

Sverige hycklar om Afghanistan

Sverige skall stanna i Afghanistan tills dess att demokratin är etablerad och stabil. Ungefär så sa Fredrik Reinfeldt när han i fredags den 27 november 2009 svarade på lyssnarnas frågor i SR/P1. Han använde samma argument som försvarsminister Sten Tolgfors, att militär närvaro behövs för att skydda biståndsinsatsen. Ändå hävdar t ex Anders Fänge (Svenska Afghanistankommitténs platschef i Kabul) att SAK aldrig skulle använda sig av militär för att skydda sina insatser. Tvärtom. Då drar man på sig våld, menade han i Studio Ett tisdagen den 24 november. Biståndsminister Gunilla Carlsson vidgår i Ekots lördagsintervju igår den 28 november att Hamid Karzais regim är korrupt, inte tillerkänner kvinnor en rättmätig plats och att valet var mycket tveksamt – ändå anser hon att Sveriges militära insats för att stötta regimen i Afghanistan är försvarbar.

Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare Torbjörn Pettersson påpekar i Afghanistan-Nytt nr 3 att för varje utrustad soldat som EU skickar till Afghanistan så skulle 1400 barn kunna gå i skolan. På varje biståndskrona från EU skickas fem kronor till militära insatser. Är det en rimlig ordning att den som skyddar kostar fem gånger så mycket som den som skyddas?

Min uppfattning är att den svenska regeringen ber för sin sjuka mor när det gäller Afghanistan. I Afghanistan är Sverige för att understödja den NATO-offensiv som USA leder och som helt och hållet initerades som en del i kriget mot terrorismen. Oavsett att den del av insatsen som Sverige är en del av formellt är FN-ledd som är de två operationerna idag så till den grad sammanblandade att det vare sig för afghanerna eller för svenskarna kan åtskiljas.

Den militära insatsen i Afghanistan kan inte dras tillbaka med medelbart verkan, men statsministerns idé att man skall vara kvar tills demokratin är etablerad skulle rimligen innebära en insats som sträcker sig över ett par generationer. En analys av Afghanistans historia och konflikt har övertygat mig om att det inbördeskrig som föregick talibanernas maktövertagande 1996 fortfarande pågår. Den utländska närvaron har tagit ställning för den ena sidan i den konflikten vilket innebär att man blir en bricka inte bara i USAs utrikespolitik utan också i den regionala maktkampen. Inbördeskriget måste avslutas och försoning uppnås innan Afghanistan kan stabiliseras, och till den processen bidrager definitivt inte vare sig svenska skyttesoldater eller amerikanska jägarsoldater vars syfte är att hålla regimen Karzai under armarna. Den afghanska konstitutionen är dels otroligt toppstyrd – den deltagande komponenten är svag – och dels har de lokala organen på de flesta atällena aldrig implementerats. Militär styrka ersätter därmed en demokratisk process som skulle kunna stabilisera landet.

Svensk utrikespolitik borde nu börja vrida insatsen i Afghanistan mot civil återuppbyggnad och initiera förhandlingar och försoningssamtal mellan olika parter.

Svenska Afghanistankommitténs hemsida finns här.

Ahmed Rashids hemsida finns här.

Afghanistan – Apocalypse now

Kriget i Afghanistan håller på att förloras av alla. Det var dömt att förloras redan från början i alla fall om man med ett vunnet krig menar en militär seger.

När Frankrike påbörjade sina försök att bibehålla Indokina,  redan 1946, trodde man sig så småningom om att kunna skapa en lösning där kolonialmakt och koloni skulle kunna hitta en fredlig samexistens. Från och med det ögonblick när de amerikanska ”rådgivarna” kom in var den idén dömd att dö. När Frankrike 1954 lämnade vad som skulle bli Vietnam var delningen accepterad och en politiskt lösning uppnådd. Förhandlingspappren hann inte arkiveras innan striderna började igen, USA fann sig föranlett att hjälpa Sydvietnams armé mot motståndet (FNL) som var baserat i norr. Resten är historia.

Det som sker i Afghanistan är i mångt och mycket samma sak som det som hände i Vietnam. Året 1981 ockuperade Sovjetunionen Afghanistan, amerikanerna beväpnade då mujaheddin för att motstå kommunismen, Sovjetunionen föll och mujaheddin – nu omvandlade till talibaner – fick makten. De angrep då den hand som fött upp dem och USA försvarade sig, med bistånd från stora delar av västvärlden. Afghanistan utlovas nu demokrati, välstånd och lugn med hjälp av mlitära strategier, vilka skall skydda de civila insatser som alla vet är de enda som fungerar.

Historien upprepar sig, någon fars är det emellertid inte. Snarare Apocalypse now.

Att Sveriges försvarsmakt är delaktiga i den process som med största sannolikhet kommer att leda till djupare skyttegravar mellan Kiplings väst och öst och så småningom om något decennium till förhandlingar som innebär att västvärlden drar sig ur Afghanistan är verkligen sorgligt. Allt tal om FN-mandat är bedrägeri, vad som finns är en styrka (ISAF) som har ett säkerhetsrådsmandat att i syfte att utrota terrorismen i världen hjälpa den afghanska regeringen att klara säkerheten i Kabul (resolution 1386), något som nu utvidgas till i princip hela landet och till skydd av civila och uppbyggnad av säkerhetsinfrastruktur (resolution 1833). Någon FN-trupp i termer av fredsbevarande är det inte tal om. Därutöver är USA tillsammans med ett stort antal länder inbegripna i ”Operation Enduring Freedom” som är en styrka utan FN-mandat. Eftersom ISAF numera också leds av NATO är det hart när omöjigt att hålla isär dem.

Det finns hur många goda argument som helst för att stödja demokrati och fred i hela världen – försvarsministern brukar anföra alla på en gång – men varför är vi då i just Afghanistan? Varför sker inte en utökad satsning t ex i Kongo? Eller varför intervenerar inte världssamfundet genast i Somalia, Eritrea eller Västsahara? Svaret är förstås att trupperna är i Afghanistan därför att detta land ansågs vara hemvist för de grupper som angrep västvärlden, tydligast den 11 september 2001 vid angreppet mot New York och USA. I praktiken är det dock USA själva som beväpnat talibanerna (för att strida mot Sovjetunionen), Pakistan (USA:s gode vän) som genom sin bristande kontroll av det norra territoriet härbärgerat dem och Saudiarabien (USA:s gode vän) som närt dem ideologiskt.

Så länge svensk utrikespolitik inte kan finna något annat sätt att uttrycka sin närhet till USA än total underkastelse så kommer inte Afghanistan att få leva i fred. Den dag vi inser att det är från sina bästa vänner man skall få höra de beska budskapen kanske världen blir annorlunda. Med den nya Obama-regimen finns öppningar för diskussioner, ta dem!

Bojkottvapnet är uddlöst idag

EU:s ministerråd har beslutat om utökade sanktioner mot Burma i form av individuella sanktioner, t ex mot de domare som medverkade i rättegången mot Aung San Suu Kyi. I den internationella politiken har bojkotter och sanktioner varit förhållandevis vanliga, och sedan ett antal år när forskningen påvisat effekten av individuella sanktioner är det oftast dessa som använts. Ibland startar också folkliga bojkotter som t ex mot israelisk frukt från Västbanken eller genmodifiderad mat.

Under folkrättens heydays på 1950- och 1960-talen var nationalstatligt baserade aktioner mer effektiva än i vår transnationella värld. Efter den kommunikationella revolutionen har den nationalstatliga maktbasen urholkats, vilket påverkar både den som proklamerar sanktioner och den som är utsatt för dem. Vapnet är helt enkelt ganska uddlöst idag.

Ändå är det få bojkotter som kan anses ha varit verkligt effektiva, i alla fall inte när de utgjordes av statliga aktioner. Den svenska linjen mot Grekland omvärderades t ex och under senare år skulle Olof Palme använda den hemkallade ambassadören som exempel på hur man inte skulle hantera diktaturer. Inte heller föll Sovjetunionen genom bojkotter eller sanktioner utan istället via transnationella idéer som penetrerade järnridån så till den milda grad att den åtminstone delvis kom att monteras ned inifrån under Michail Gorbatjov.

När Obamaregimen nu inlett en ny strategi mot Burma, och faktiskt fått med sig en egen medborgare hem samt fått träffa den sedan många år frihetsberövade Aung San Suu Kyi, så visar det en mycket bättre väg för att riva diktaturer. Att Bushregimen trodde sig kunna införa demokrati genom våld var åtminstone delvis en logisk följd av tankarna om sanktioner och isolering. Möten och samtal hade också effekt i Nordkorea. Men, att pressa diktaturer genom samtal, dialog och möten är mycket mer krävande än att bojkotta. EU har valt bojkottvägen. Hur hade läget kunnat vara i Zimbabwe, Eritrea eller Kuba om stormakterna konsekvent istället valt dialogens väg? Att återkommande begära möten, träffar och förhandlingar skapar till slut personliga band, lojaliteter och förskjutningar i världsbilderna. Att stänga ut, isolera och vända ryggen åt förstärker diktaturens föreställning om sin förträfflighet och lämnar det lidande folket i sticket.

Om EU skall ha en utrikespolitik värd namnet så borde den kunna åstadkomma mer än sanktioner. Sanktioner som f ö antagligen inte rör de burmesiska domarna i ryggen.

Amerikansk oansvarighet

Förutom att träffa släkten och uppleva atmosfären på den plats min svärfar föddes lärde jag mig åter en ny sak om USA den här gången. Betydelsen av ansvar.

Jag är en människa som anser att alla har och skall ta sitt individuella ansvar för sina egna liv och även för solidariteten med andra. Ansvar är ett positivt laddat ord för mig, och det skall gå hand i hand med makt. Har du inte makt över ditt liv kan du inte ta ansvar – tar du inte ansvar för ditt eget liv får du heller ingen makt över det. Och jag bejakar ett samhälle som gör det möjligt och rimligt att ta ansvar.

Men i det amerikanska kontexten är ansvar/oansvarighet något mer, ett djupt liggande mentalt mönster som uppfattas som indikation på individens moraliska halt. Och frågan om resurser att ta ansvar ställs aldrig, inte heller diskuteras vad ”ansvar” betyder i en annan kontext än den egna.

En ansvarig individ tar vara på möjligheterna som ges, får en bra inkomst, för att inte säga blir förmögen, och fortsätter sitt ansvarstagande med hjälp av pengarna. Mycket pengar och dyra vanor är därför ett tecken på en ansvarig individ och därmed också en god samhällsmedborgare. En oansvarig person missa möjligheterna, förmår inte skapa en plattform och sjunker djupare ned i misären. En fattig person är därför i allmänhet också en oansvarig person, och därmed inte en lika god samhällsmedborgare.

Dikotomin är djupt biblisk – dels har vi mannen som inte förvaltade sitt pund i Jesu liknelse i Lukas 19:20 dels har vi orden om att till den som har skall varda givet i Matteus 13:12. Men jag saknar barmhärtigheten och maktanalysen som finns i andra bibeltexter. Barmhärtigheten levs ut i många amerikanska kristna församlingar, men i samhället i stort är det svårt att se barmhärtigheten med de utsatta, de förnedrade och de som saknar personliga resurser att ta ansvar för sig själva. Och maktanalysen lyser med sin frånvaro – hur skall jag ta ansvar för mitt liv om någon annan har makten över det?

Någonstans genom den amerikanska historien* ekar Kains ord till Gud ”Skall jag taga vara på min broder?” (1 Mos 4:9) Svaret är inte helt entydigt i stjärnbanerets land.

* ”Öster om Eden” är en roman av John Steinbeck från 1952 (filmad med James Dean 1955) skapad under en period när amerikansk konst och litteratur sökte efter sitt eget uttryck, en amerikansk identitet. Boken utgör en amerikansk historia om två familjers inflätade släkthistoria där broder står mot broder, men där också både brutaliteten och välståndet i det amerikanska samhället ständigt konfronteras med varandra.  I bibeln har Kain av avundsjuka dödat sin broder Abel – bibelns generation nummer två – och Gud frågar Kain var Abel är och Kain svarar med frågan ”Skall jag ta hand om min bror?” Kain inser dock sin skuld och Gud sätter ett märke på honom, det s k Kainsmärket, som ger honom skydd mot hämnd men också markerar att han är en mördare. Kain reser bort och bosätter sig just öster om Edens lustgård.

Kategoriernas makt eller vilken färg har Obama?

Igår hade jag förmånen att övervara jazzsångerskan Dianne Reeves konsert i Göteborg, kanske är hon mest i känd i breda kretsar från filmen ”Good Night and Good Luck”. Reeves är svart – det hör till saken. När hon berättar om sin mor, till vilken hon skrivit en sång, talar Reeves om moderns ”excitement” över ”our new president”. Det framgår att hon menar i första hand hans hudfärg. Idag sa en familjemedlem till mig att ”McCain hade vunnit om bara de vitas röster räknades”. Varför uppfattas det som en relevant slutsats? Och varför säger Dianne Reeves ”vår” president med tydlig anspelning på färgen?

Kategoriseringar är viktiga, och frågan om vilka kategoriseringar som är relevanta i ett samhälle är helt och hållet en politisk fråga. Skulle vi fundera på vilket parti i Sverige som kommit in i Riksdagen om bara ”vita” röster räkandes? Jag tror inte det. Rasfrågan är fortfarande kontroversiell i USA. Men risken är att vi upprätthåller isärhållandet av grupper avseende på hudfärg när vi stället frågan ”vem vann bara bland de vita”. I Sverige är klassfrågan fortfarande kontroversiell. All färre anser sig tillhöra en speciell samhällsklass. Arbetarklassursprung kan bli ett sätt för män att stärka sin makt medan det hos kvinnor snarast förminskar dem. Varför ställer vi inte frågan om vem som vinner om bara arbetarklassen räknas?

Kategoriser är politiserade. Vi skall inte inbilla oss att kategorier är stumma kärl i vilka vi kan lägga vad vi vill. Tvärtom, den som bestämmer vilka kärl som skall användas har vunnit halva striden.

Läs gärna mer om politiska kategorier i den alldeles nyutkomna boken om 2006 års val, författare är Henrik Oscarsson och Sören Holmberg!