Det finns många exempel på hur populister och högerradikala rörelser sätter sig över eller motarbetar den internationella rättsordningen. Och det är skälet till att populistiska och högerradikala rörelser inte bör ha inflytande över internationell politik: De godtar inte den grundläggande principen om behovet av en normativ och regelbaserad ordning i internationell politik utan agerar kortsiktigt och ofta impulsstyrt. Populismen tenderar att personalisera och politiskt polarisera utrikespolitiken till priset av nedgradering av diplomati, nationell säkerhet och långsiktiga regelbaserade ordningar.
Så skrev jag på Dagens nyheters debattsida den 11 november 2025. Bakgrunden är att jag noterat hur de populistiska rörelserna världen över har en gemensam egenskap; de är inte intresserade av den internationella rättsordningen eller av de globala normer som utvecklats efter andra världskriget.
I vissa lägen handlar det om regelrätta brott mot den konventioner och normsystem som man lovat att upprätthålla, i andra bara om att man ställer sig utanför alla diskussioner som syftar till att skapa eller utveckla folkrättsliga regleringar kring migration, territoriella anspråk eller mänskliga rättigheter.
Under lång tid var det diktaturerna som var de mest flagranta bovarna när det gällde brott mot internationella regleringar. Och ja, Ryssland, Kina, Iran och Saudiarabien tillhör fortsatt skurkarna. Men det som tillkommit är att i många demokratiska stater, den grupp som trots allt försökt upprätthålla rättsordningen, skiftar nu makten till populister som – under demokratins täckmantel – underlåter att genomföra eller kontrollera att den internationella rättsordningen upprätthålls.
Det internationella samhället är anarkiskt och därför krävs ömsesidiga förbindelser och överenskommelser för att upprätthålla fred och frihet. Konflikter löses då med hjälp av medling och hänvisning till rättsregler. Det finns, trots allt, därmed det som är mer rätt och det som är mer fel. Det är inte bara den starkares rätt som gäller.
Små stater som Sverige tillhör dem som kommer att förlora mest på att den internationella rättsordningen monteras ned. Säkerhet, fred och öppenhet är i stöpsleven för dessa stater. Så är det också för Nederländerna, Ungern och Storbritannien (för att nämna några europeiska länder) men de populistiska krafterna ser inte de långsiktiga effekterna utan är förblindade av revanschism och en form av rättshaverism.
Populismen finns både här och där i partipolitiken men för första gången efter andra världskriget har USA – som länge var pådrivare – fått en ledare som fullständigt struntar i både rättsordning och internationell solidaritet. Och för första gången efter 1945 kontrolleras regeringsmakten i flera västeuropeiska länder av populismens idéer.
Ge inte makten över utrikespolitiken till populister.
(Detta skriver jag den 20 novermber, 80 år efter inledningen av Nürnbergrättegångarna. Ett förfarande som fått bli en förebild för hur krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord hanteras – just det, inom ramen för en internationell rättsordning.)
Jag antar att populism här betyder att man låter moralisk egenrättfärdighet mynna ut i att man kräver bestraffning av stater som på något vis bryter mot ens egenintressen.
Vi kan se det på t.ex. USAs (och numera också tycks det också av EU-länders) fördömande av Kina för att dom har för bra produkter som dom säljer för billigt.
Och i bråket mellan Nato och Ryssland dominerar det på båda sidorna, se Minda Holms artikel på https://www.researchgate.net/publication/339530386_Mutual_Lack_of_Introspection_and_the_'Russia_Factor'_in_the_Liberal_West
Eller betyder det nåt annat?
Jo, jag skulle gärna vilja ha till baka den pragmatiska sortens utrikespolitik som t.ex. Östen Undén stod för. Att försöka samexistera. Och i den mån någon stat bröt mot regler förhandla sig till ett globalt förhållningssätt till detta.