Under några månader har jag funderat kring hur den politiska diskursen förändrats under de senare åren, kanske fem-sju år bakåt. Vad är det som skaver? Varför blir jag så ofta irriterad när jag lyssnar på radions samhällsprogram eller varför har jag slutat se några som helst nyhetssändningar i SvT? Varför tycker jag att det politiska medieflödet på plattformar som TikTok eller i poddar är ointressant?
Julhelgen ger mig ofta tid för reflektion mellan julklappsutdelningar och gröttallrikar. Mina slutsatser, högst preliminära, är följande.
Minst viktigt: Det pladdras oavlåtligen. Även samtalets och reflektionens flaggskepp P1 har förfallit till programformer där tanklöst pladder och jolmigt trams dominerar även när det gäller viktiga politiska saker. I det avseendet är programledarna avgörande. USA-podden liksom Europa-podden håller i stort sett ställningarna. Oftast också de olika format som sänds under namnet Radiokorrespondenterna med olika regionala tillnamn. Men i övrigt är det kulturskymning.
Lite viktigare: Idén om journalistik har fallit i glömska. Idag hörde jag en journalist/programledare ställa kritiska frågor om sovmorgon för tonåringar till en moderat politiker när hela syftet med programmet var att uppmärksamma att kommunen över blockgränserna enats om att genomföra just denna reform. Men journalisten verkade gå på autopilot och ägnade sig åt en ansvarsutkrävande intervju när det inte alls var syftet (i alla fall som det presenterades) med inslaget. Kanske skulle man intervjuat en läkare eller psykolog istället?
Och ständigt får vi höra politiska motpoler ”debattera” frågor som är delar av det s k kulturkriget. Vem blir klokare av att höra en KD-politiker och en MP-politiker leverera sitt partis talepunkter i en fråga som alla vet att de har helt olika uppfattningar om? Svar: Ingen. Och det är ingen debatt, en debatt är när man ger och tar argument och resonemang.
Journalistik är inte programledarskap. Journalistik är inte heller debattledarskap. Journalistik är självständig och rakryggad granskning av relevanta samhällsfenomen, politiska beslut och maktens olika uttrycksformer. Journalistik kan gestaltas på olika sätt men det är aldrig utfyllnad (content) eller underhållning.
Allra viktigast: Det perifera har blivit mediernas centrum. Och det är knappast journalister eller programledares fel utan det ansvaret vilar på mediechefer på olika nivåer. Individer vars agerande och personlighet är extrema eller bryter både mot vad som är norm och normalt (i kvantitativ mening) tenderar att absorbera medieutrymmet. Självklart skall avvikelser upp på agendan. Den klassiska devisen ”hund bet man är ingen nyhet men däremot man bet hund” gäller än. Men måste vi ägna timmar av vårt gemensamma medieutrymme åt att prata om en s k influencers eventuella barndomstrauman eller varje imbecillt uttalande från clownen i Vita huset?
I den extremt snabbt föränderliga värld som vi lever saknar jag mer av kvalificerad analys av maktförhållanden, diskussion om konsekvenser av beslut (och inte med dem som fattar dem) och fler granskningar av den ekonomiska (inklusive techbranschen) makten. För att inte nämna det självklara, det existentiella hotet mot vår civilisation – klimatförändringarna. Vi har bara en jord. I den frågan lämnar t ex SvT närmast walkover till konspirationsteoretiker och kunskapsförnekare. Där har Sveriges Radio tack och lov kvar både Klotet och Naturmorgon.
Så, det perifera i meningen pladdrande kändisar och abnorma beteenden är i centrum av medieflödet medan vad som objektivt är centrum (i meningen avgörande) i dagens samhällsutveckling – ekonomi och klimat – förvisats till periferin.
Jag beklagar detta sakernas tillstånd. Det gör politiken sämre, medierna sämre och bedrar medborgarna.
VÄNSTRA STRANDEN 