Etikett: media

Partiledaren – om ideologi (men mest om politikens medel)

Idag är det första maj. Politikens stora helg får man nog säga även om det mest är den röd-grön-rosa sidan som manifesterar sig. Sålunda en lämplig dag att diskutera ideologi i bredare bemärkelse.

När partiledarna får i uppgift att prata ideologi blir det litet si och så med innehållet. Slutsatsen drar jag efter att ha sett – mer eller mindre helt – sju av åtta avsnitt av Sveriges televisions satsning ”Partiledaren” under ett par veckor. Den första intervjun med Åsa Romson var den sämsta, Romson fick frågor kring dagsaktuella frågor i syfte att komma in på ideologiska dilemman. Men dynamiken fungerade inte, och intervjuaren agerade också mer som en klassisk politisk journalist än som en ideologiskt nyfiken programledare. Bäst fungerade programmen med Ebba Busch Thor och Annie Lööf, men även intervjuerna med Jonas Sjöstedt och Jan Björklund fungerade hyggligt. Däremot var programmen med Anna Kinberg Batra och Stefan Löfven närmast katastrofala ur ett ideologiperspektiv. Båda var snåla med sig själva, knäppte ihop, var ängsliga, ville inte tappa kontrollen och inte släppa talepunkterna.

Under seriens gång tyckte jag dock att intervjuerna blev bättre då programledaren lät partiledaren tala allt friare, använde inte nyhetsjournalistikens mer granskande och pressande teknik och frågade nyfiket, vädjande och undrande istället för antagonistiskt. Men, det krävs också att partiledaren själv bjuder till. Det gjorde såväl Annie Lööf som Ebba Busch Thor, men också Jonas Sjöstedt och Jan Björklund. (Åsa Romson försökte nog men det fungerade helt enkelt inte.)

Annie Lööf visade sig vara positiv till statliga ingripanden för att jämna ut och stötta landsbygden där marknaden går bet, Ebba Busch Thor hade en välartikulerad uppfattning om jämställdhet och familj till stöd för sin syn på föräldraledighet och Jonas Sjöstedt talade varmt om ett samhälle där ägandet är gemensamt och jämlikheten i inflytande genomförd men tillstod att det inte går att veta riktigt hur det skall gå till. Jan Björklund landade till slut i att föräldrars valfrihet för skolval är viktigare än att alla barn får en jämlik skolgång, även om han inte ville tillstå det själv.

Stefan Löfven däremot var ängslig och ville under inga som helst omständigheter tala fördelningspolitik. Tanken på att avskaffa ränteavdragen verkade vara livsfarlig att närma sig, trots att vi vet att det vore ett skarpt fördelningspolitisk medel till förmån för arbetarklassen och de icke-bostadsägande. Inte heller några andra aspekter av skattesystemet ville han diskutera, men talade jobbpolitik som om han inte förstod att offentliga investeringar krävs för att få fram jobb, både i offentlig och privat sektor. Anna Kinberg Batra verkade inte vilja ta i sin företrädare med tång och lyckades med konststycket att inte nämna hans namn trots att halva programmet cirklade kring Fredrik Reinfeldts sommartal om ”öppna hjärtan”. Själv talade hon om ansvar, ungefär som Stefan Löfven talade om jobb, alltså utan konkretion och patos. Talepunkter, dessa politikens dödgrävare, talepunkter.

Men, programmen handlade för mycket om politikens medel (vilket kanske inte är så märkligt med tanke på kravet på konkretion) och för litet om de utopier och framtida samhällen som partiledaren såg som sin politiska drivkraft. Ja, de partiledare som har sådana vill säga. Vi tycks ha en politik i Sverige idag som anförs av två partiledare som gjort ängsligheten till sin fana och tävlar om vem som kan smeka flest väljare medhårs (vilket resulterar i en gäspning).

För mig blev programserien en bekräftelse på att politikens mitt tömts på ideologiskt innehåll och mobiliserande berättelser – på flankerna verkar dock drömmarna om ett annat samhälle hållas vid liv.

Pratandets primat

En äldre kollega brukade förr skämtsamt kalla min generations akademiker/medelklass för den tjattrande klassen. Det är inte utan att jag börjar känna igen mig. Under valrörelsen fick vi knappast se en enda intervju eller debatt utan att denna skulle kommenteras av någon form av ”experter”: ledarskribenter, statsvetare, politiska journalister och f d politiker. När serien ”Downton Abbey” drog igång igår kväll bröts eftertexternas eftertänksamma musik och lugna rytm av en röst som meddelade att vi skulle stanna kvar och lyssna på några personer (skådespelare/kulturjournalister) som skulle ”prata om” serien. Jag stängde av så snart eftertexterna var slut.

Jag vill få ha min upplevelse för mig själv. Jag vill få landa i min egen analys. Jag behöver inte få någon s k expert som berättar för mig vad jag just upplevt. Tolkarna, symbolanalytikerna, de fria logotyperna – en klass av pratare är de som skapar mervärde idag. Naturligtvis är fenomenet inte nytt, ledarskribenter har t ex varit en viktig opinionsbildande kraft under decennier i de moderna demokratierna. Och s k talking heads (pratande individer runt ett bord) har varit kutym i medierna sedan 1960-talet. Men jag uppfattar att något nytt hänt i och med att medieutrymmet ökat gigantiskt, så mycket mer plats skall fyllas utan att det finns ekonomiska och materiella resurser att göra det. Och samtidigt utvecklas den medborgerliga diskussionen helt otyglat i olika subkulturer på nätet – twitters olika hashtags, facebookdiskussioner, flashbacks trådar, forum av olika slag – vilket ger traditionell media både legitimitet att utveckla sina egna motsvarande diskussioner. Ibland genom att bara föra samman det som andra redan diskuterat på sidor som t ex lajkat.

Jag tror bara inte att det är framtiden för medierna. Parasitens liv är visserligen någorlunda välnärt  och cykliskt men parasiter är aldrig de som gör avtryck, de som skapar innovation eller lyfter analysen till teoretiska eller begreppsliga höjder. Istället leder mediesituationen till introverta, trångsynta och självbekräftande bilder av ett samhälle som förändras. Beskrivning och analys blir samma sak, kategoriseringar problematiseras inte, sanningar tas för givna och kommentarer blir alltmer självklarheter. Utvecklingen av samhällsteori försummas till förmån för ett sorterande av fenomen.

Pratandets primat tror jag kan förklaras av auktoritetsnedrivningen under 1970-talet. Envar sin egen analytiker, alltså pratar vi oss fram till någon slags sanning. Alltså kan vi inte bara sätta betyg på elever utan dessa måste motiveras i samtal eller motsvarande dokument. Alltså kan vi inte bara lyssna på partiledare utan måste få veta vad vi bör tycka om dem. Allt i syfte att stadfästa vissa bestämda värderingar, gemensamma tolkningsramar och förmedla en känsla av entydighet i ett mångtydigt, mångfacetterat och mångfaldigt samhälle.

Vi måste ju faktiskt inte tycka samma sak om ett fenomen för att leva med det eller acceptera det. Ibland sägs att samhället ”förr” var mer fördömande mot olikheter, visst var det så, i stort. Men paradoxalt nog kunde olikheten ändå få plats eftersom den inte måste pratas om hela tiden.

Vi behöver inte avge några omdömen för att kunna leva. Kravet på att ha en åsikt (och oftast en viss speciell åsikt) om allting har övergått i repression. Vi kan leva med spänningar, vi kan leva med olika tolkningar och vi kan försöka höja oss och utveckla en egen analys av det vi ser/hör istället för att lyssna till kommentatorers (sällan särskilt begåvade) kommentarer.

Vi är på väg mot nya demokratiideal

I Svenska Dagbladet idag kritiserar jag det traditionella sättet att tala om den medialiserade politiken. Min tes är att gränsen mellan medier och politik är så oklar att den är irrelevant för att utvärdera och förstå hur och vart vår demokrati är på väg. Vi står på tröskeln till en demokrati som ser helt annorlunda ut än den gjorde när rösträtten infördes. Men fortfarande tänker vi i termer av representation, deltagande och val på det traditionella sättet när vi talar om ”medialiserad politik”. Det synsättet hindrar oss från att utveckla och fördjupa demokratin för framtiden, menar jag.

Läs texten i Svenska Dagbladet här.

Uppdatering: Idag den 25 april även i papperstidningen.

Det finns ingen medialiserad politik – bara politik

Politiken har medialiserats. Så säger många, båda forskare och vanliga medborgare. Kanske anför man Håkan Juholts problem under hösten eller kanske snuttifieringen av de politiska budskapen som illustrationer. Men det är en ointressant diskussion. Dels har demokratisk politik alltid varit beroende av de former av medier som funnits, allt från August Palms apellmöten till Fredrik Reinfeldt exklusivt intervjuad av Mats Knutson på bästa sändningstid. Dels utgår bilden av politikens medialisering från att vi talar om två sfärer, två institutioner, där den ena påverkar den andra (ja, det finns de som menar att de påverkar varandra). Men den bilden är förledande för att inte säga falsk. Medialisering i sin nuvarande form genomsyrar samhället så till den grad att både begreppet ”media” och tanken på en särskild sfär med medieaktörer skymmer sikten för de utmaningar både samhällsvetenskapen och demokratin står inför.

De flesta teorier och undersökningar kring ”politikens medialisering” utgår från demokrati-ideal vilka hämtats från tiden långt före den globala kommunikationella revolution som ägt rum de senaste 30-40 åren, där den digitala eran möjligen kommer att visa sig vara ytterligare ett kvalitativt steg. När mediernas roll, i meningen de traditionella medieaktörerna samt de aktörer som tillhandahåller mjukvara för s k sociala medier, diskuteras inom samhällsvetenskap och avseende demokratifrågor bortser man allt som oftast från att den demokrati som förutsätts byggdes upp och formades i en tid med helt andra kommunikativa förutsättningar. Nya former av medier och nya former av mediala strategier kommer därför alltid att utvärderas i relation till hur väl de upprätthåller gamla ideal eller på vilket sätt de förstärker eller försvagar den typ av demokrati som vi vant oss vid.

Hela grundtanken om ”politikens medialisering” utgår alltså från att vi har en slags oföränderlig (och teoretiskt given) sfär av ”politik” som påverkas i högre eller lägre grad, och på olika sätt, av den institutionella sfär/aktörer som utgörs av ”medierna”. Vanligen brukar man då tala om medielogik i termer av t ex nyhetsvärdering, journalistiska arbetsmetoder och kommersiella hänsyn.

Jag menar att den här typen av två-institutions-modeller förlorat sin teoretiska fruktbarhet om man vill diskutera hur vår demokrati utvecklas, bör utvecklas och kan utvecklas. Politik i vårt svenska samhälle idag är inte tänkbart utan medier. Det som är politik för medborgaren idag formas, tolkas, utvecklas, uppfattas och utgörs av mediala händelser. Jag förnekar inte att det finns enskilda medieaktörer – som t ex tidningen Aftonbladet – men det faktumet är inte det teoretiskt relevanta om vi vill förstå vår samtida demokrati. Jag förnekar inte heller att det fattas politiska beslut i slutna rum men det är inte förrän de når ut i den medborgerliga sfären som deras egentliga betydelse framkommer.

Förr kunde en politiker tala till folket och det fortplantades via en mediekanal, därefter kunde vi gemensamt skapa en medial scen där medborgare och politiska aktörer möttes, oftast förmedlade via medieaktörerna. Men nu, det finns ingen gemensam medial scen, (och inget off-record” eller ”behind-the-scene”) det finns knappast någon gemensam ”politik” och demokratin i sin ursprungliga form, där medier spelade en central roll, utmanas på allvar av digitala samtals- och uttrycksformer.

Aeron Davies, professor i politisk kommunikation, har i artikeln New media and fat democracy: the paradox of online participation (New Media & Society vol 12 no 5) visat att i Storbritannien har den digitala mediesfären skapat en starkare och mer sammanhållen politisk grupp av aktiva, journalister, intresserade och politiker på olika plan. Den gruppen är större än den ursprungliga eliten. De digitala uttrycksformerna fungerar som transportband där information och kommentarer stärker gruppen och kompetensen, samt skapar djupgående engagemang och kunskap i olika former. Samtidigt lämnas den periferi av medborgare som inte har vare sig intresse av eller förmåga att delta i detta samtal längre bort än tidigare. Davies efterlyser komparativa studier och poängterar att vi ännu vet ytterst lite om hur demokratin i dess essentiella mening påverkas av medialisering (men en hel del om påverkan på dess 1800-talsideal).

Demokrati uppträder i många former och skepnader. Att bara titta på traditionellt deltagande eller representativ demokrati när man undersöker vårt nya medielandskap tycks mig hämmande, för att inte säga fördummande. Statsvetaren Chantal Mouffes distinktion mellan ”politiken” och ”det politiska” där demokrati är det styrelseskick genom vilket vi hanterar motsättningar, konflikter och intressen så att dessa blir produktiva och tillgodoser medborgarnas behov och intressen vore en mer plausibel utgångspunkt.

Medialiseringen av politiken är en myt – det finns bara politik. Och i den demokrati som vi valt för att forma politiken spelar olika aktörer olika roller, alltifrån medborgaren med mobilkameran till ägaren av tidningshuset.

Om hundar, journalistik och granskningen av makten

Idag hörde jag Centerpartiets Abir Al-Sahlani grillas i P1-programmet  Studio Ett. Frågorna haglade över henne. Vad gällde saken? Jo, hur hon kunde medverka till den folkliga ”blockad” som upprättades på Arlanda i samband med att 90-åriga Ganna Chyzhevska skulle utvisas från Sverige. Enligt programledarna hade man inte fått migrationsminister Tobias Billström att ställa upp. Jag undrar lite försiktigt om programledarna då tyckte att Abir var den som skulle utsättas för samma behandling som de avsett för Billström? Hade de redan liksom ”gått igång” och kunde likt en terrier inte släppa taget?

Faktum är att ju att Tobias Billström representerar makten och skall utsättas för granskning och kritiska frågor från t ex Studio Ett. Men vad representerar Abir? Jo, hon engagerade sig i saken eftersom hon på humanitära grunder ansåg att beslutet om utvisning var felaktigt. Hon har lika stor rätt att göra det som jag eller någon annan – beslutet fattades inte i Riksdagen utan av en myndighet. Självklart skall medierna granska alla sidor i en konflikt men är det rimligt att utsätta den folkliga kampanjen för en hagelsvärm av frågor samtidigt som vare sig beslutande myndigheter eller regeringsföreträdare överhuvudtaget granskas eftersom de inte vill ställa upp?

Under de senaste dagarna har vi sett hur den så kallades Juholt-affären nu alltmer öppet ifrågasätts i termer av mediernas agerande. Häromdagen meddelade reportern Frida Björk att Aktuellt sökt Riksdagsförvaltningen i en vecka utan att ha fått någon som ville kommentera både de oklara reglerna/praxis samt den förändring av hemsidans innehåll rörande bostadssubventionen som genomfördes måndagen den 10 oktober. Fortfarande har ingen från Riksdagsförvaltningen svarat på någon enda fråga (såvitt jag vet i alla fall) trots att det är de som beslutar och betalar ut bidraget.

Gemensamt för dessa båda händelser är att mediernas medarbetare på ett närmast automatiserat sätt använder stora granskningsmaskineriet à la Janne Josefsson oavsett vem som råkar stå i skottgluggen. Sedan när blev det tredje statsmaktens uppgift att grilla medborgare som protesterar mot myndighetsbeslut eller kasta sig över den som ansökt om ett bidrag? Det är inte centerpartisten Al-Sahlani som representerar makten här – bara det faktum att hon var politiker verkar fått programledarna i Studio Ett att gå igång. Inte heller är det Juholt som fattar beslut om sin egen hyressubvention, något som verkar ha gått inte bara Aftonbladet (som t o m skapade egna regelsystem för subventionerna) utan de flesta andra medier förbi. Eller har ni sett Riksdagsdirektören svara på frågor? (Vet någon ens att hon heter Kathrin Flossing och är jurist?)

Jag tycker det är ynkligt att se journalister i våra främsta medier använda sig av någon slags ryggmärgsreflex istället för gedigen och maktgranskande journalistik. Det finns bandhundar och det finns jakthundar.*

(*Bandhundar skäller på allt som rör sig för de är kedjade vid sin koja, jakthundar jagar fritt och skäller inte förrän de ställer sitt på förhand bestämda byte – ja, utom grythundar då, men nu blir det för komplicerat….)

Lycka till, kungen!

Jag besökte idag kungliga slottet i Stockholm, dessutom råkade det vara konselj så det var litet uppståndelse på inre borggården. Det är omöjligt att inte fundera på kungens, monarkins och statsskickets roll när man besöker slottet under den turbulens som Hovet just nu är utsatt för. Idag var den enda incidenten att en av mina kolleger två gånger lyckades stanna bilen i valvet (vilket är strängt förbjudet) och fick vaktens ”aldrig mer” i öronen när han skyndsamt hoppade in i bilen och körde ut bland turisterna som tittade på Högvakten…

Kungen har så länge jag kan minnas omgivits av illasinnade rykten, ja, jag säger illasinnade för jag menar att det är så. De saker som sagts om honom har alltid haft som syfte att förminska honom, göra honom löjlig, banal, ytlig, okunnig och socialt kantig. Han har beskrivits som okunnig, under min barndom raljerades med hans ordblindhet (idag behandlas familjens dyslektiker med respekt) och hans oförmåga att uttala sig naturligt i offentliga situationer har ansetts vara komisk. Precis som Cecilia Åse pekat på har diskussionen om monarkin konstant förts i termer av den rådande monarkens person. På 1960-talet fick monarkin vara kvar för ”gamle kungen” var ju en sådan fin människa. Och nu, ja nu skall kungen avgå eftersom han är motsatsen till en fin människa. Monarkin som institution skall fördömas eftersom kungen som person är motsatsen till en fin människa. I alla fall är det rimligen syftet med alla de rykten, hörsägner och påståenden som florerat och just nu närmast nått stormstyrka.

Men då har ju debatten stannat precis där den var på 1960-talet, frågan om monarki är en fråga om de kungliga personernas individuella egenskaper och framträdanden.

Trovärdigheten hos de personer som påstår sig veta olika saker anser jag vara mycket låg, flera av dem är dömda kriminella, en del vill pressa pengar ur omgivningen och ytterligare andra tycks egentligen bara ha som syfte att ifrågasätta människors moraliska intuitioner. Vi skall helt plötsligt frukta/beundra/imponeras av s k gangsterkungar och vi skall utsättas för en oombedd och självrättfärdig moralisk utvärdering av kända personer och kungligheter.

Vad är det kungen har gjort sig ”skyldig” till? Personer vars meriter som forskare, författare, moraldomare eller journalister åtminstone för mig är dunkla anser sig kunna avge trovärdiga moraliska omdömen om andras besök på porrklubbar eller fester i skumma lokaler. Jag förbehåller mig rätten att göra mina egna moraliska bedömningar, och det på grunder som är gemensamma, genomskinliga och offentligt redovisade.

Den som tror att monarkin skakar för att personen som innehar ämbetet svärtas ned har inte riktigt förstått monarkins essens. Likaså är den som tror sig förespråka monarkin på grundval av personliga egenskaper hos innehavaren fel ute. Monarkin har den ovanliga – och otidsenliga – egenskapen att faktiskt vara alldeles onåbar för de mediernas och kulturens vargar som är vana att få jaga och nedlägga varje byte man utsett.

Så, jag säger bara till kungen som Birger Jarl sa till Ola Magnell när dennes alter ego mötte Birger Jarl på väg till Beckomberga – Lycka till!

Läs också mycket intressanta bloggposter i ämnet av Ulf Bjereld, Mårten Schultz samt Anne Ramberg.

Revolten i Nordafrika och journalistikens värdegrund

Revolten i Nordafrika sprider sig från Tunisien till Egypten och även i Jordanien, Algeriet och Libyen har det förekommit protester och demonstrationer mot regimen under den senaste tiden. Att tillgången till sociala medier och till internet är en viktig förklaring till upprorets styrka och spridning är odiskutabelt. Vilken betydelse och effekt den kommunikationsteknologiska utvecklingen får på längre sikt i dessa delar av världen är svårare att uttala sig om. Rapporter, bilder och videoklipp strömmar oavbrutet från vad som kan kallas medborgarjournalistik – alltså valiga människor som ser som sin uppgift att sprida nyheter, information, kunskap och åsikter via mobiler och datorer.

Här i Sverige läser jag – och säkert många andra – gärna journalister som Bitte Hammargren för att tolka och förstå vad det är som händer i Maghreb, lyssnar på pålästa och kunniga journalister på BBC eller fransk TV samt tar del av experter och analytikers bidrag. Vi vill ju inte bara veta vad som händer i rent empirisk mening utan också förstå. Som Arne Ruth så klokt sa i dagens Medierna så kräver nyhetsvärdering en värdeståndpunkt. Han undrade varför morden på en guvernör som motsatte sig landets islamisering inte fått någon uppmärksamhet i Sverige samtidigt som BBC World bedömde det som en mycket stor nyhet.

Ruth vill se en mer subjektiv journalistik och går till storms mot konsekvensneutralitet och naiv tilltro till objektivitet. Händelserna i Nordafrika illustrerar tydligt hur omöjligt det är att förhålla sig neutralt till nyhetshändelserna – sådana försök innebär att man reducerar sig själv till en registreringsapparat och en sådan har inte medborgarna i Sverige någon glädje av. Personligt tolkande journalistik som drar ut konsekvenser och diskuterar förutsättningar för olika händelser, det är vad Ruth förespråkar. Medborgarjournalistiken är en viktig byggsten i en sådan tolkande journalistik. Men om den rapporteringen inte tolkas och sätts i ett sammanhang så fyller den bara på det kontinuerliga flöde av enstaka händelser som dränker våra medier idag.

Borde journalistiken förhållit sig neutral till Berlinmurens fall, till upptäckterna i Auschwitz eller till förhållandena i Abu Graib-fängelset eller Francos Spanien? Naturligtvis inte. Det är förmåga till en kombination av moraliskt engagemang och intellektuell skärpa som skapar god journalistik. Att tala om vad som hände på gatan utanför alldeles nyss kan vilken turist som helst göra. Och konsekvensneutralt blir det säkert.

Utländsk rapportering om Egypten kan man läsa här, (franska) här (engelska) och här (engelska). BBCs rapportering finns här.

Journalistik som profession på undantag?

I dagens Svenska Dagbladet skrivs en del om reklambyrån Studio Total som initierat såväl Gudrun Schymans pengabränning som fejkbloggaren Black Ascot. Det är inga problem att få medierna att skriva, säger de två grundarna. I Sveriges Radios medieprogram Medierna fördes häromveckan en diskussion om journalistikens frågor och ansats när man skall granska t ex övervakning. Ett uttalande i Medierna löd ”är det en vänsterperson så ställer jag frågor från höger och vice versa”.  Som om journalistik bara handlade om att vara tvärtemot. Och som om inte detta var nog så har vi också under den senaste tiden kunnat följa bloggen Makthavare.se som vill se sig som medborgarjournalister men tycker det är helt OK att själva jaga läckor. Samtidigt som en av de tidigare bärande programledarna för SvT:s samhällsjournalistik säger att det vore henne helt ”främmande” att engagera sig politiskt.

Jag tänker inte säga att det var bättre förr. Men faktum är att i den nya medielandskapet så uppfattar jag det som att journalistiken är vad som verkligen tar stryk. Ju fler som sysslar med informationsförmedling, tolkning och textproduktion desto mindre exklusivitet, förstås. Lägg därtill mediernas tidspress med uppdatering och tillgänglighet dygnet runt. Inte konstigt att journalistiken rinner ut bakvägen. Som en reaktion dyker tidskrifter som Filter liksom helgmagasin och stora helgreportage i dagstidningarna upp. Men där finns kanske främst utrymme den berättande/litterära delen av journalistiken. Vad som oroar mig är hur det står till med professionalismen i samhälls- och nyhetsjournalistiken. Och visst finns det plats för en sådan även i dagens medielandskap.

Jag tittade på programmet Hard Talk häromkvällen när Stephen Sackur intervjuade Torbjörn Jagland. De frågor som ställdes var initierade, de föddes ur ett engagemang och en kunskap om det ämne programmet handlade om. Sackur ställde inte frågor om tilldelningen av Nobels fredspris som utgick från ”tvärtom-position” och inte heller var det neutrala frågor om vad Jagland tänkte/tyckte/upplevde. Samtalet blev istället en dialog ur vilken man som lyssnare kunde mejsla fram flera positioner, flera dimensioner och flera argument. Sackur tvingade ut Jagland på svag is, men följde själv med.

God journalistik är en avgörande del i en demokrati. Journalister är de som har som sin profession att granska makten. Granskning är inte billiga motsägelser eller alarmism. Och granskning kräver etik, empati och engagemang vid sidan av gestaltningsförmåga. Utan professionell journalistik sviktar en avgörande del av vår demokrati.

Svensk journalistik – även på de mest prominenta redaktioner – tenderar just nu att närma sig ett ideal med en neutral men också okunnig programledare där höjden av skicklighet tycks vara att ställa motfrågor. I så fall behöver vi inga journalister – då gör vi jobbet bättre själva. Låt moderater intervjua socialdemokrater  och vice versa samt låt Nisse i Hökarängen intervjua statsministern.

Redaktören är död – leve redaktören!

”Vem behöver papperstidningen?” sa en mediedebattör i dagens Medierna (P1) och menade att internet i alla dess former och färger uppfyllde medborgarnas informationsbehov. Särskilt diskuterade Medierna sajten Flashback som är ett diskussionsforum där skvaller och rykten utbyts, debatteras och undersöks. Man kan t ex snabbt hitta namnförslag på gärningsmän och offer i de flesta uppmärksammade brott redan några timmar efter att de begåtts eller avancerade detektivarbeten för att ta reda på vilka de personer är som ”maskats” i olika kontroversiella TV-program. Liknande tankar om att ”gammelmedierna” spelat ut sin roll ligger till grund för att Dagens Nyheter krympt sin nät-publicering till ett minimun och att Göteborgs-Postens journalister, såvitt jag förstår, måste ha en ”uppföljning” på sina texter för att de skall få ligga på nätet.

Författaren Ulf Eriksson skrev för mer än ett år sedan en mycket tänkvärd Understreckare i Svenska Dagbladet där han framhöll att det är funktionen som redaktör som i vår nya mediala offentlighet borde utsättas för diskussion och debatt. I en alltmer uppmärksamhetsstyrd medievärld är det paradoxalt nog redaktören potentiella makt som blir allt viktigare! Eriksson skrev:

Det har länge varit känt att när upplysningsprojektet renodlas – maximal genomskinlighet, maximalt utbyte, ifrågasättande av alla grundantaganden – så underminerar det sig självt. Ett land med bara en tidning är inte självklart mer totalitärt än ett land vars offentlighet består av lika många bloggar som invånare.

Likaledes medför en hållning som dikterar att varje möjlighet skall utnyttjas, att man förvandlar möjligheterna till nödvändigheter och gör sig till deras slav, samtidigt som man med hänvisning till en abstrakt mångfald tvingas predika allt mer automatiserat om frihet.

(…)

Själv tror jag inte att det är vare sig kolumnisten eller bloggaren, utan redaktören och kritikern som bör vara de centrala gestalterna i en framtida intellektuell makrooffentlighet och det är dessa personers roller som borde diskuteras ingående.

Dagens Nyheters ledning och en del andra representanter för ”gammelmedia” tycks inte förstå att den nya folkliga offentligheten inte har någon gräns – men det har medborgaren! Den medborgerliga offentligheten såsom den uppfattades före nätet – den bildade borgerlighetens diskussionsarena – har fått konkurrens av en betydligt mer oborstad folklig offentlighet. 

De flesta av oss behöver viss styrning och sovring i vårt läsande – och om den inte tillhandahålls av publicistiska och journalistiska organ så blir det kapitalismens och marknadens sovring som gäller. Det är därför jag som medelålders kvinna får annonser på facebook för anti-rynk-krämer medan samma jag istället kan läsa intressanta debattinlägg om yttrandefrihet i Dagens Nyheter.

Precis som en av Aftonbladets reportrar sa till Medierna så vet nästan alla redaktioner redan det som publiceras på Flashback (det mesta) men skillnaden är att man väljer att inte publicera det – en etisk, publicistisk och journalistisk yrkespraxis reglerar systemet. De nya sociala medierna kan alltid publicera uppgifter snabbare än en både en webb-tdning och en papperstidning. Men jag läser inte papperstidningen – eller webbversionen – i jakt på de senaste nyheterna. Radion har ju f ö mellan 1925 och 1995 alltid varit före tidningarna avseede snabbhet – de dog inte ut ändå!

Tidningen läser jag – oavsett med vilken teknik – därför att där finns en redaktör, en journalist och en yrkeskunskap som hjälper mig att sovra och bedöma informationen. Om inte tidningarna förstår sin egen betydelse utan tror att de skall tävla med Flashback om att snabbast publicera ett namn på en mördare då är de onekligen mer illa ute än jag trodde.

Redaktören är död, leve redaktören!

Inte fel med presstöd till Nationell Idag

I dag meddelade nyhetsmagasinets Fokus chefredaktör Martin Ahlquist att han avgår från från sin plats i Presstödsnämnden. Hans avgång är en protest mot det regelsystem som innebär att Presstödsnämnden beviljat det främlingsfientliga partiet Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag presstöd om två miljoner kronor.

Matin Ahlquists avgång är intuitivt förståelig. Vem vill sitta med och fördela två miljoner skattefinansierade kronor till en tidning som vilar på främlingsfientlig grund? Men den debatt som följt på Presstödsnämndens beslut är i flera fall enkelspårigt moraliserande och försvårar förståelsen kring det som skett.

I debatten framställer t ex Per Svensson, Fredrik Malm och Leif Pagrotsky tidningen Nationell Idag som självklart rasistisk. Men så enkelt är det inte. Med rasism menas att man tillskriver människor med olika hudfärg (”raser”) olika värde eller olika egenskaper. Det gör inte tidningen Nationell Idag och därför är den heller inte en rasistisk tidning. Om tidningen Nationell Idag hetsar mot folkgrupper eller på annat sätt går utöver vad tryckfriheten tillåter är dess verksamhet brottslig, dess ansvarige utgivare skall då åtalas och fällas för hets mot folkgrupp. Och detta alldeles oavsett om tidningen får presstöd eller ej.

Däremot är tidningen Nationell Idag en främlingsfientlig tidning. Det är illa nog. Med främlingsfientlighet menas en fientlighet till eller ett avståndstagande från främlingar. I tidningens artiklar utpekas det främmande – oavsett om det handlar om människor eller kulturer – som ett hot. Ett hot som bara kan hanteras genom att de som är bärare av det främmande normaliseras, d v s blir som vi eller hålls utanför det som är ”vi”. Det är en motbjudande inställning – men den är inte olaglig. Argumentet att ”skattepengar” inte skall ges till Nationell Idag är märkligt – den lagstiftning som reglerar vårt samhälle skall vara saklig, opartisk och principiell. Skulle tidningen Nationell Idag vara mindre stötande för att den inte fick ”skattepengar” i presstöd när dess medarbetare, distribution och produktion rimligen får samma del av samhällets skattefinansierade resurser som alla andra?

Skall vi ha ett presstöd som vill värna mångfalden får vi leva med att en och annan katt slinker med bland hermelinerna. Klarar inte vår demokrati av att hantera det, så vore det skrutt. Fredrik Malm uttryckte det mycket klokt i Studio Ett i P 1 idag (se länk ovan), när han retoriskt frågade vilka tidningar som stod näst på tur att bli av med presstödet om Nationell Idag stängdes ute. Vänstertidningar som Proletären och Flamman? Eller kristna, evangelikala tidningar med band till t ex Livets Ord? Och därefter? Planet är sluttande.

Nationell Idag är en tidning vars människosyn är oss fjärran. Men så länge den håller sig inom lagens råmärken kan den inte behandlas annorlunda än andra tidningar. Alla dem som självklart och lyriskt sjöng tryckfrihetens lov inför Lars Vilks provokativa Muhammed-karikatyrer borde inte göra så mycket annat än att i denna fråga än att försvara den främlingsfientliga tidningen Nationell Idags rätt till presstöd.

Denna text är samförfattad av Ulf Bjereld och Vänstra Stranden och publiceras därför samtidigt på båda våra bloggar.