Det stormar i svensk politik och kanske är det inte en storm i ett vattenglas utan ett betydligt mer oroande oväder. Liberalernas partiledare har i motsättning till tidigare fattade beslut bestämt att partiet inför valet skall gå fram som ett parti som är berett att sitta tillsammans med Sverigedemokraterna i regering. Grunden är ett avtal som i vaga ordalag beskriver de båda partiernas gemensamma ingångsvärden i en kommande regeringsförhandling. Beslutet har redan splittrat partiet och en avgörande omröstning om partiledarens förtroende kommer att genomföras i ett snabbinkallat landsmöte på söndag.
En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman partiet. Den uppgiften har Mohamsson hittills inte klarat. Det är strömhopp av lokala företrädare från partiet och vare sig ungdomsförbund, studentförbund eller kvinnoförbund står bakom partiledaren. Jag kan inte minnas någon liknande turbulens i ett riksdagsparti med undantag för Ny Demokrati.
Inom statsvetenskapen hävdar vi att ett parti verkar på tre arenor – väljararenan, den interna arenan och den parlamentariska arenan. Och partier kan ha olika motiv för sitt agerande på var och en av dem. I det här fallet har motiven för att maximera sitt inflytande på den parlamentariska arenan prioriterats. Tanken är att säkra ett inflytande i en kommande regering. Den tidigare strategin för att göra just detta (hålla fast vid Tidö-samarbetet) har övergivits, dock oklart varför eftersom inga argument har framförts.
Agerandet på väljararenan är ännu oklart eftersom många av partiets aktiva säger sig inte vilja mobilisera för partiet i valkampanjen. Tanken var nog att maximera stödet på väljararenan. Men det beror just på medlemmarnas vilja att kampanja. Agerandet på den interna arenan måste nog, utan att överdriva, sägas vara katastrofalt. Men det ligger i tangentens riktning i vår tid att den interna arenan nedprioriteras eftersom partier blir mer och mer av politiska lag som skaffar sig fans, supportrar och hejaklacksledare snarare än medlemmar.
Men i statsvetenskapen talar vi också om May’s lag. En modell av ett parti som hävdar att toppen (ledarskapet) och botten (väljarna) i ett parti alltid är mer ideologiskt pragmatiska än mellanskiktet; medlemmar, vilka idag närmast är att jämställa med den aktiva partikadern. Jag menar att Liberalernas agerande kan illustrera den modellen rätt väl, det är ledningen som i jakt på väljare (nya och gamla) är beredda att kompromissa bort det ideologiska bagaget till förmån för makt och inflytande i en tänkt regering. Men kommer väljarna att ha samma pragmatiska inställning? Och i så fall vilka väljare?
Personligen lutar jag mig tungt mot den modell för parlamentarism som den franske politikern Pierre Mendès France förespråkade – överenskommelser mellan partier fattas i riksdagen, under mandatperioden och inte inför val. Några skriftliga kontrakt eller ”färdigkompromissade” allianser skall inte finnas inför valet. Han ansåg att parlamentet var all politiks ursprung. Mendès France menade att det var först när folket sagt sitt som partierna hade mandat att förhandla med varandra om kompromisser och lösningar. Han skulle roterat i sin grav, om han hade haft någon,* över den svenska kontraktsparlamentarismen.
*Askan efter honom är spridd på familjens mark i Louviers, Normandie, den plats där han var borgmästare i nära 25 år.
Simona Mohamsson
Upptäck mer från VÄNSTRA STRANDEN
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
