Tisdagen den 2 september avlossades då den stora kulturkanonen i direktsändning och direktrapportering.
Många är de som ondgjort sig över att en s k kulturkanon (dubbeltydigheten i ordet i skrift är rolig i sig) skulle tas fram, och många har också beklagat den – dess innehåll, dess förekomst och/eller dess presentation – när den kom. För min den stänger jag öronen när Lars Trägårdh pratar på. Osammanhängande och pretentiöst, banaliteter sagda med manlig eftertryck. Men det är oviktigt, det viktiga är vad som faktiskt ligger på bordet. Listan.
I Sveriges radios Studio Ett diskuterades ”listan” på 100 verk eller företeelser av tre herrar (Johan Hilton, Mustafa Panshiri och Björn Wiman). Endast Panshiri var positiv. För mig är det symptomatiskt att just han som inte är född i Sverige och som arbetat som polis var positiv. Som uppvuxen i arbetarklassen vet jag vad den så kallade dolda läroplanen är för någonting. Det är allt det som den bildade medelklassen vet att man måste veta men som ingen berättar för dig att du måste veta.
Jag hade förmånen att växa upp i ett hem där det fanns en positiv inställning till läsning. Själv släpade jag hem kilovis med böcker från det lilla lokala biblioteket i Krokslätt och min mamma tittade nyfiket igenom allt – inte för att kontrollera som jag naivt först trodde utan för att hennes egen bildningstörst drev henne. Det var hon som köpte böcker av nobelpristagare och hon som följde med mig på bokrean. Pappa läste också mycket, men kanske mer om upptäcktsresor, strapatser, världsomseglingar och äventyr på Nordsjön.
I sjunde klass tog vår lärare i svenska, Ulla Hjulström, med klassen på teater. Jag hade aldrig varit på teater och jag tror att den första pjäsen var ”Den girige” av Molière men är inte helt säker. Jag förstod inte så mycket av själva handlingen men det blev en epifani – alltså en till synes enkel händelse som öppnade ett helt flöde inom mig. Jag blev teaterfrälst! Under skolgången men framförallt när jag under några år efter fyllda tjugo kunde leva mitt eget liv gick jag på snart sagt varenda pjäs som sattes upp på Stadsteatern. Lycka.
Det är så som jag ser på denna kulturkanon. Man kan diskutera de verk och företeelser som är med och de som valts bort. Men jag har svårt att se att något av dem som inkluderats inte borde varit med. För mig är den som en stor adventskalender – varje verk är en lucka, öppna den och du kan ta dig vidare in i ett helt nytt landskap.
Läs Sjöwall-Wahlöös ”Den vedervärdige mannen från Säffle” och dra i trådar och landa i Bo Widerbergs ”Mannen på taket” och följ honom vidare till kritiken mot svensk filmpolitik. Eller lyssna på Jan Johanssons ”Jazz på svenska” och lyssna på den judiske flyktingen Georg Riedels basgångar och fundera på hur han kom hit och hur svensk folkmusik möter blå toner från den amerikanska södern. Och nu är detta inte längre den dolda läroplanen, det är tillgängligt för alla.
Sannolikt kommer den bildade medelklassen och hitta andra koder för att avgränsa och exkludera, men här finns i alla fall en väg in. Nu återstår det viktigaste – var är politiken, resurserna och infrastrukturen för att göra allt detta operativt? Var är pengarna till studiecirklar, folkbildning, folkhögskolor och nyutgivningar? Var är den stora borgerliga kulturpolitiken, den som krävs för att upprätthålla ett kulturarv? Kulturminister Parisa Liljestrand har inte visat någon som helst vilja eller förmåga att driva fram de resurserna. För det skall hon ha mycket kritik, och jag tänker fortsätta rikta den mot henne, men inte för en ganska vettig lista på viktiga referenser i svensk kulturhistoria.
VÄNSTRA STRANDEN 