Etikett: Göteborgs stadsteater

En teaterchef checkar ut – med den äran

Helgerna gav mig tid att läsa klart Ronnie Hallgrens memoar ”Slutspel. En teaterchef checkar ut” som kom ut på Korpens förlag tidigare i höst. Det är två (eller tre) berättelser i en bok, och alla tre fördjupar min kunskap kring scenkonst, klassresor och kulturens villkor i vårt samhälle.

Hallgren skriver om sin bakgrund och uppväxt i arbetarklassen, med en mamma som blev spårvagnsförare, en pappa dold i skuggorna och en tidigt upptäckt talang för tiljan. Jag känner igen mycket trots att texterna kring barndomen är korta; särskilt mantrat att man inte skall yvas över sina framgångar. Trots åldersskillnaden mellan Ronnie Hallgren och mig själv tror jag klassmärket sitter inbränt på samma ställe.

I boken får vi följa Hallgrens egen utveckling och pragmatiska handlag i synen på hur scenkonst kan (eller bör) utvecklas, hur dans kan integreras i dramatik och vilken betydelse teater för barn och unga har (eller borde ha). Men han berättar också inkännande om mellanmänskliga konflikter, om hierarkier och status på den scen som blir hans. Uppenbart är han en person som skaffar sig både viktigt erfarenhet och god förmåga när det gäller att vara chef – det är inget han egentligen skriver om själv men hans berättelse är ett vittnesbörd om just det. Jag ler ibland när jag läser eftersom ledarskap inom teater och akademi tycks ha en del gemensamt, och ja, jag skulle nog säga att jag fick en del goda idéer.

De ekonomiska villkoren för scenkonsten är tuffa, men till skillnad mot mycket annat jag läst kring New Public Management är Hallgren förstående och konstruktiv i relation till de ramar han har att arbeta med. För min del uppskattar jag det, orealistiska ekonomiska förväntningar har störtat många idéer i gruset. Men han blir också självkritisk och undrar hur mycket man egentligen kan/skall internalisera de ekonomiska krav som ställs på kulturen? Jag känner samma sak i akademin – hur långt skall vi gå? Jag tror att så länge vi ställer den frågan, och gör det högljutt och frekvent, så är vi på fast mark. Och att vi heller aldrig upphör med att upplysa om konsekvenserna av minskade anslag och icke-genomförda utvecklingsprojekt. Om ledarskapet upphör att förhålla sig kritiskt både till de ramar som ges och till sin egen förmåga, då är det fara å färde.

Att se saker och ting både från ut- och insidan, att kunna skifta fokus, att kunna gå in och ut i egna och andras positioner – det är en av hemligheterna med bra ledarskap. Och att han har den förmågan gestaltar Ronnie Hallgren generöst i den här lilla avklarnade boken.

Nyttiga konstbråk utgår från verket

Under de senaste veckorna har en intensiv debatt brutit ut kring konstverk i vardande. Först skarpa reaktioner på Göteborgs stadsteaters pjäs ”Jihadisten” (hade premiär 22/3) och därefter nästan lika starka reaktioner på en tänkt skulptur, ett elevarbete med en infälld svastika, placerat utanför Sjöfartsmuséet i Göteborg. Mycket klokt har redan sagts om dessa debatter, och ämnet förtjänar både vår uppmärksamhet och analysförmåga. Inte för att de enskilda händelserna är särskilt väsentliga utan för att reaktionerna på konst och kultur som provocerar är olycksbådande.

Kultur i ett demokratiskt samhälle har som en funktion att tänja på våra föreställningar och vända på invanda perspektiv. Kulturbråk är sannerligen inget nytt. Det är bara att påminna om Carl Johan de Geers mer än ett halvt sekel gamla provokation ”Skända flaggan” som han för övrigt återuppväckt.

Hela 1960-talet kantades av kulturens provokationer, det var en av de företeelser som beredde väg för ett radikalt 1970-tal och en individualisering som skulle förändra både Sverige och Europa i en allt mer liberal riktning. På den tiden hade statsmakten verktyg av annat slag än idag, bilder beslagtogs och filmer censurerades. Nuförtiden är sådana aktioner från statens sida extremt ovanliga och generellt oacceptabla. Och det är därför oroande när kulturella företeelser som utmanar blir till ursäkter för att återkalla repressiva idéer – en riksdagsledamot står i Sveriges Televisions nyhetssändning på prime time och ifrågasätter att en pjäs som han inte sett alls skall spelas, namninsamlingar genomförs mot en elevutställning som ännu inte genomförts.

Prefekten på Akademin Valand vid Göteborgs universitet Mick Wilson (varifrån elevutställningen arrangeras) säger klokt i en intervju om skulpturen utanför Sjöfartsmuséet att människor reagerar på sina egna fantasier om konsten snarare än på upplevelsen av konstverket i sig självt (ej på nätet).

Under flera decennier har vi i Sverige utvidgat gränserna för den demokratiska diskursen, bland annat med hjälp av kulturella provokationer. Om sådana gränsutmaningar skall vara frukbara krävs dock att vi svarar med argument och diskussion, inte med krav på förbud, repression och snävare gränser. En sådan diskussion bör för att vara fruktbar utgå från verket och vår reaktion inför det, inte från våra fantasier i förväg om hur det skulle kunna te sig.

***

I boken ”I Vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse idag” (Hjalmarson & Högberg 2005) utvecklar jag och Ulf Bjereld diskussionen om kulturens betydelse för individualisering och auktoritetsnedrivning.