Etikett: ledarskap

En bref: Viktigaste valfrågan – borde det inte vara klimatet, kriget eller demokratin?

En välkänd problematik är dock att internationella förhållanden, utrikespolitik och globala frågor aldrig lyckas få fäste i valkampanjen. Och ändå är vi, mer än förr, en del av en global ordning. Kriget i Ukraina och sanktionerna mot Ryssland sätter avtryck i svensk migrations- och energipolitik. Högerextrema ledare i EU och andra länder sätter fokus på behovet av skydd för kvinnors och minoriteters rättigheter. Och hungern på Afrikas horn, hettan i Indien och bränderna i Sydeuropa pekar entydigt ut klimat och miljö som en för mänskligheten existentiell fråga.

Så skrev jag i en gästkrönika i Dagen onsdagen den 10 augusti i år. Utgångspunkten var att brottsligheten för första gången stigit fram som allmänhetens viktigaste politiska fråga, och att det är val om några veckor.

Jag påpekade att även om det var störst andel av opinionen som satte brottslighet (lag och ordning) som sin viktigaste fråga så var det ändå bara fyra av tio. Ingen majoritet. Kvinnor ansåg att sjukvård var lika viktigt, och de unga sätter klimat och integration på samma nivå. I praktiken är det några grundläggande välfärdsfrågor som brukar vara i topp som väljarnas viktigaste frågor.

Eftersom brottsligheten generellt sett faktiskt inte har ökat, tvärtom, och det dödliga våldet inte heller är så mycket mer omfattande än för 20 år sedan, är det lite av en gåta att frågan blivit så het. Det är en intrikat väv av medier, opinionsbildare och faktiska händelser som skapar förutsättningarna för vilka frågor som i ett enskilt ögonblick upplevs som de viktigaste. Men tyvärr har de globala överlevnadsfrågorna mycket svårt att ta sig in i valrörelser.

Klimatet, säkerhetsläget och demokratin är våra ödesfrågor. Fixar vi inte det spelar det ingen roll hur stränga straff vi har för vapenbrott. Om vattnet tar slut, skördarna halveras, arter dör ut, kriget sprider sig till Europa, el och värme ransoneras, miljoner människor flyr undan översvämningar, hunger och torka och om presidenter och premiärministrar börjar sortera människor efter hudfärg, kön och funktionalitet – ja då kan vi alla hälsa hem. Är vårt politiska ledarskap moget att hantera dessa verkliga hot och inte bara de inbillade faror de själva älskar att måla upp för oss som lyssnar? Jag är tveksam, men jag har inte gett upp hoppet.

En teaterchef checkar ut – med den äran

Helgerna gav mig tid att läsa klart Ronnie Hallgrens memoar ”Slutspel. En teaterchef checkar ut” som kom ut på Korpens förlag tidigare i höst. Det är två (eller tre) berättelser i en bok, och alla tre fördjupar min kunskap kring scenkonst, klassresor och kulturens villkor i vårt samhälle.

Hallgren skriver om sin bakgrund och uppväxt i arbetarklassen, med en mamma som blev spårvagnsförare, en pappa dold i skuggorna och en tidigt upptäckt talang för tiljan. Jag känner igen mycket trots att texterna kring barndomen är korta; särskilt mantrat att man inte skall yvas över sina framgångar. Trots åldersskillnaden mellan Ronnie Hallgren och mig själv tror jag klassmärket sitter inbränt på samma ställe.

I boken får vi följa Hallgrens egen utveckling och pragmatiska handlag i synen på hur scenkonst kan (eller bör) utvecklas, hur dans kan integreras i dramatik och vilken betydelse teater för barn och unga har (eller borde ha). Men han berättar också inkännande om mellanmänskliga konflikter, om hierarkier och status på den scen som blir hans. Uppenbart är han en person som skaffar sig både viktigt erfarenhet och god förmåga när det gäller att vara chef – det är inget han egentligen skriver om själv men hans berättelse är ett vittnesbörd om just det. Jag ler ibland när jag läser eftersom ledarskap inom teater och akademi tycks ha en del gemensamt, och ja, jag skulle nog säga att jag fick en del goda idéer.

De ekonomiska villkoren för scenkonsten är tuffa, men till skillnad mot mycket annat jag läst kring New Public Management är Hallgren förstående och konstruktiv i relation till de ramar han har att arbeta med. För min del uppskattar jag det, orealistiska ekonomiska förväntningar har störtat många idéer i gruset. Men han blir också självkritisk och undrar hur mycket man egentligen kan/skall internalisera de ekonomiska krav som ställs på kulturen? Jag känner samma sak i akademin – hur långt skall vi gå? Jag tror att så länge vi ställer den frågan, och gör det högljutt och frekvent, så är vi på fast mark. Och att vi heller aldrig upphör med att upplysa om konsekvenserna av minskade anslag och icke-genomförda utvecklingsprojekt. Om ledarskapet upphör att förhålla sig kritiskt både till de ramar som ges och till sin egen förmåga, då är det fara å färde.

Att se saker och ting både från ut- och insidan, att kunna skifta fokus, att kunna gå in och ut i egna och andras positioner – det är en av hemligheterna med bra ledarskap. Och att han har den förmågan gestaltar Ronnie Hallgren generöst i den här lilla avklarnade boken.

Populistiskt ledarskap ges utrymme när allt färre vill vara följare

Politiken tycks behöva ledarskap. Det går knappast en dag utan att någon, inklusive mig själv, säger eller förväntar någon form av tydligt ledarskap. Samtidigt pågår politiska processer i flera europeiska länder och i USA där självutnämnda starka ledare ändå inte hyllas unisont, särskilt inte av oss samhällsvetare. Sannolikt är det inte ledarskap av den typ som Donald Trump, Viktor Orban, Vladimir Putin eller Marine le Pen står för som efterfrågas när ledarskap kommer på tal.

Populistisk politik är i många avseenden en motsats till den liberala demokratin. I den demokrati som vi i Sverige uppfattar som legitim finns en tolerans för minoriteters rättigheter och möjligheter, acceptans och erkännande av ett flertal olika konfliktlinjer i samhället och ett främjande av en offentlig debatt som är saklig, mångsidig och respekterar motståndaren. Möjligheten för ett i traditionell mening starkt ledarskap att göra sig gällande i en sådan omgivning är ganska liten.

Under senare år har begreppet ledarskap seglat upp som ett trendigt och accepterar sätt att beskriva behovet av riktning, tydlighet och beslutsamhet i en organisation. Att vara chef är inte så jättehett idag, nej, ledare skall vi alla vara. Efter att ha läst den intressanta, men synnerligen kompakta, boken ”Ledarskap” av Stefan Sveningsson och Mats Alvesson om olika ledarskapsteorier finner jag anledning att reflektera också över politikens behov av ledare.

Som Sveningsson och Alvesson påpekar så handlar i realiteten inte ledarskap om egenskaper eller förmågor hos en person. När de beskriver litteraturen kring management och ledare kan man inte annat än dra på munnen åt alla de magiska egenskaper som tydligen utgår från en riktigt bra ledare. Bara det faktum att om just chefen ägnar sig åt att småprata och lyssna så har dessa helt normala sociala aktiviteter någon form av magi i sig som gör att just detta kommer att leda organisationen till exceptionella resultat (s 90-94). Sanningen är att människor gör i allmänhet alldeles rätt i att småprata och lyssna, det är bra för oss som människor och för arbetsplatsen, men någon särskild sorts ledarskapsfilosofi är det inte. Och att goda resultat av olika slag kan kopplas till det agerandet finns det inga belägg för. Ledarskap utövas i det praktiska handlandet – uthållighet, målmedvetenhet, samspel, reflektion och självdistans är sannolikt väsentligare än visioner och karisma.

De starka populistiska strömningarna i många länder under de senaste decenniet kan delvis förklaras av en stark efterfrågan på det kraftfulla ledarskap som ofta reduceras till personliga egenskaper. Men ledarskap är ett relationellt begrepp. Om ingen följer uppstår inget ledarskap. Anhängarna skapar ledaren. Och med ökat erkännande och lojalitet växer kammen på ledaren. En ledare utan följare är ingen ledare. Därmed har vi också sagt att bristen på ledarskap är en brist på anhängarskap. All statsvetenskaplig forskning visar, på ett generellt plan, på nedåtgående trender för partitrohet, partimedlemskap och känsla av partianhängarskap. Men inte på bristande politisk intresse. Det är skillnad på att utveckla ett individuellt konstruktivt men kritiskt förhållningssätt, vilket vår demokrati uppmuntrat och därmed minskat intresset för partilojalitet, och att istället utveckla en direkt personlig misstro på demokratins institutioner som sådana. Som medborgare kan vi se oss i spegeln och fråga oss vad vi själva gjort för att skapa ledarskap bland våra politiker?

Ylva Bergström visar i sin studie av lokala politiska rum – Uppsala och Bergslagen – att politik blir en fråga om sedlighet och moral bland dem som inte har någon stark tilltro till sin egen förmåga att artikulera eller argumentera för en politisk hållning (s 179-186). Politiker utvärderas som personer och det är moral och karaktär hos personen som blir grunden för åsikter om politiska frågor. Bland de med större tilltro till sin egen politiska förmåga utvärderas politiska budskap i termer av hållbar argumentation och man omsätter lätt sina egna erfarenheter i ett politiskt språk.

Så kanske bör vi alla när vi efterfrågar ledarskap i politiken fundera på vilka personer det är vi väljer att följa, på vilka grunder och med vilka motiv. Populismen i demokratin frodas med hjälp av de anhängare som längtar efter ledare som pekar på entydiga konflikter, som anser att majoritetsprincipen bör tillämpas i alla frågor och som inte erkänner den liberala demokratins plats för individuella rättigheter eller minoriteter. När samhällets politiska ledarskap skapas mot den bakgrunden hamnar alla de som ser tillvarons komplexitet i skuggan.

Förvandlingen från spektakulära populister som utmanar den liberala demokratin till auktoritära maktutövare som kringskär medborgarnas frihet kan gå snabbt. Det gäller såväl i nationer som i organisationer.

***

Läs gärna Carl-Johan von Seth om Trump i DN i torsdags samt statsvetarna Tesler och Sides också om Trump på bloggen MonkeyCage.

Ylva Bergströms bok heter ”Unga och Politik. Utbildning, plats, klass och kön” och utgavs i höstas på Premiss förlag.

Stefan Sveningsson och Mats Alvessons bok heter ”Ledarskap” och kom 2010 på Liber förlag.

Inför det nya året: Politiskt ledarskap är att välja sina strider

Året 2015 var ett märkligt år i svensk politik. Nog har det funnits sådana förr också, men historien upprepar sig som bekant aldrig, verkligheten speglar sig bara i det förgångna.

Aldrig förr har lika många asylsökande kommit till vårt land, aldrig i modern tid har vi haft lika många partier i riksdagen eller den klassiska bipolära konkurrensen så direkt utmanats av en tredje pol. Aldrig tidigare under efterkrigstiden har heller regeringsmakten varit så försvagad.

Mandatperioden har ännu inte kommit halvvägs men ändå har vi haft spekulationer om både extra-val och regeringskris. Kanske har den prekära situationen med det stora antalet asylsökande faktiskt räddat regeringen från en verklig politisk kris – situationen har krävt överenskommelser och samförstånd mellan partierna trots en sprucken Decemberöverenskommelse vilket skyddat regeringen från att exponera sin svaga ställning. Samtidigt har regeringen själv genom sitt fokus på restriktioner och panik skapat en krisstämning som inte är proportionell i relation till situationen. Vårt land står inför en stor ansträngning i att ta emot och härbärgera tiotusentals asylsökande, men det är främst ett praktiskt problem. Avgörande för framtiden är istället vårt lands förmåga att verkligen ta vara på de människor som kommer hit och den frågan kräver politiskt framsynta lösningar under åren som kommer. Kanske skulle regering och opposition sparat kraft till den frågan.

Som medborgare saknar jag ett politiskt ledarskap som skapar framtidstro, som orkar simma mot strömmen och som ser nya lösningar där andra bara ser problem.

Om vi lyfter blicken en aning så ser jag andra hot mot vår framtid än de som vidhäftar den svenska parlamentariska situationen: Syrienkriget, statsmaktens inskränkningar av press- och yttrandefriheten (till och med i EU-länder!), bristen på personlig integritet i en digital tidsålder, växande nationell chauvinism, den ökade andelen resistenta bakterier och bristen på vaccinationer mot banala sjukdomar i utvecklingsländerna. Och då hoppade jag över klimatet eftersom Paris-avtalet kanske ändå innebär ett steg framåt. Av erfarenhet vet jag att det är svårt att engagera stora medborgargrupper i dessa frågor, men det är just därför jag hade önskat att mitt lands politiska ledarskap tog på sig rollen av pådrivare. Jag saknar i politiken den sortens visionärer som uthålligt arbetar mot långsiktiga mål och som inser att alla politiska projekt genererar konflikter. Den avgörande frågan är vilka mål som är värda konflikter. Ledarskap är att välja sina strider.

Tips för läsning under nyårsdagen är Sverker Sörlins fina artikel på DN Debatt idag om vad vi kan lära av året som gick, Björn Elmbrants bok ”Innan mörkret faller” om historiens många viktiga val samt Sebastian Haffner ”En tysk mans historia” (alldels ny i pocket!).

Framtiden ligger ju faktiskt i våra händer.

Gott nytt år 2016!

 

 

 

Politiskt ledarskap – hur förstår vi det?

Politiskt ledarskap är ett begrepp som kan spåras tillbaka till Machiavelli – åtminstone. Professorn i statsvetenskap Tommy Möller har skrivit en bok med just det namnet som kom ut i vintras. I går hade jag möjlighet att lyssna på honom själv pratandes om den på vårt statsvetenskapliga forskningsseminarium på Södertörns högskola. Tydligt är att boken systematiserar – om än på ett lite tankspritt sätt – den kunskap om politiskt ledarskap som de flesta medelålders statsvetare har samlat på sig. För min generation är det några starka anekdoter och berättelser som spelat roll, och dessa finns också här. Vi får läsa om Fälldin och kärnkraften, om Nixon i TV och förstås om Margaret Thatcher och högervågen.

Påpekandet att ”chefskap” och ”ledarskap” i den politiska världen är två olika saker är intressant. Här finns en statsvetenskaplig nisch att utveckla som står fri från managementlitteraturen. Att skilja på elitforskning och ledarskapsforskning är också en viktig pusselbit. Liksom att fundera på vad ”politiskt” står för i begreppet politiskt ledarskap?

I seminariesamtalet tyckte jag att det blev alltmera klart att politiskt ledarskap är som elefanten i vardagsrummet. Alla ser den, vet att den är där, men ingen pratar om den. Om statsvetarna lämnar ledarskapsfrågorna till psykologer, ekonomer och historiker så blir den vetenskapliga analysen och förståelsen av vår samtid lidande. Alla politiska analytiker talar om ledarskap men i den statsvetenskapliga världen hänvisar vi bara till att partiledare inte har betydelse för att vinna väljare. Må så vara, men något mer att utforska finns uppenbarligen där.

Möller påpekade själv att han skrivit texten med stor glädje och att det var mer av en essäsamling än en lärobok. Och det är väl bokens lilla svaghet – att den är lite obestämbar. Å andra sidan, som Möller skämtsamt svarade på en fråga, ”som professor får man skriva vilka böcker man vill!”. Jag skulle gärna sett att boken hetat just ”Essäer om politiskt ledarskap” eller något motsvarande, att stilistiken drivits ett varv till åt det personliga och att den kommit ut på Bonniers. Boken fungerar mycket bra som en fördjupning och kommentar till all den politiska litteratur av memoar- och biografiskt slag som utkommer i Sverige. Där kunde boken ha marknadsförts med ett ännu tydligare fokus.

Det är inte alltid man kan rekommendera statsvetenskaplig litteratur för fritidsläsning, men den här boken lämpar sig väl för verandan en solig eftermiddag. Många funderingar väcks utan att språket hindrar.