VÄNSTRA STRANDEN

Lucka sjutton: Kommunikationsteknologi och jultal

Traditionen att hålla jultal kan sannolikt hänföras till de jultal som europeiska monarker har hållit och håller sedan 1920-talet. När radion blev var mans egendom blev det också möjligt att nå hela nationen med ett samlande och inspirerande tal inför julhelgerna.

I vårt land hölls jultal i radio första gången 1927 och då av ärkebiskopen (Nathan Söderblom). Syftet var att nå svenskar i utlandet. Med redan år 1931 höll en medlem av kungafamiljen (kronprins Gustav Adolf) jultal. På det sättet var Sverige före Storbritannien vars monark höll jultal i radio först 1932. Talet var även här riktat utåt, i Storbritanniens fall till hela samväldet. Därför valde man tid mitt på eftermiddagen så att det skulle vara möjligt att lyssna i så många tidszoner som möjligt samtidigt.

Det var först efter andra världskriget som det blev vanligt att kungen själv höll jultal. När televisionen slog igenom så sändes talet i TV, första gången 1957. Under hela 1960-talet sändes kungens jultal i radio och TV. Men år 1972 hölls talet av kronprins Carl Gustaf som blev kung 1973 och därefter har hållit jultal i den egenskapen varje år. Numera har den svenska kungafamiljen en egen youtubekanal, kan följas på Instagram och på facebook. Teknologin har historiskt understött statschefens behov av att nå ut till hela befolkningen och medborgare globalt. En möjlig analys är att när den formella och konstitutionella makten minskat så har den informella, ”mjuka” och kulturellt inflytelserika makten ökat med hjälp av ny kommunikationsteknologi.

Själv lyssnar jag alltid på kungens jultal, helst på radio och när det sänds i tablån. Jag är också en trägen tittare på program som ”Året med kungafamiljen” vilket ibland får maken och barnen att småle. Men det bjuder jag gärna på – traditioner skapar sammanhang och stabilitet. Om det är något år det känns viktigt så är det i år.

Rektor Eva Wibergs jultal kan du se här.

Lucka sexton: Julkort!

Jag skriver fortfarande julkort, och uppskattar mycket att få dem. Mängden har blivit mindre men jag och maken ser ingen tidpunkt när julkortsskrivandet skulle upphöra. Många julkort går till personer som också skriver julkort, förstås. Men vi skriver också julhälsningar till personer som av olika anledningar inte kan, förmår eller brukar skriva till oss. Det finns i år en särskilt god anledning att sända en hälsning även till den som kanske inte brukar stå på listan av mottagare.

Som så många andra jultraditioner härstammar julkorten från andra halvan av 1800-talet och vi har också (som vanligt) lånat in seden i huvudsak från Tyskland. Det första egentliga julkortet skall ha skickats i England redan kring 1840 men det är först i början av 1900-talet som julkorten får ett riktigt uppsving i Sverige. Jenny Nyströms rödklädda tomtar blir då ett kärt motiv, dessförinnan var granar och julklappar vanligast. På mina julkort i år är det många änglar, stjärnor, snötyngda landskap och en och annan julgransprydnad. Med nationalstatens befästande i alltmer demokratiska former, med nationellt postverk och en stark urbanisering fyllde sannolikt julhälsningen per post en funktion för att upprätthålla banden mellan människor.

Någon gång i det tidiga vuxenlivet fick jag en broderad julkortssamlare i form av ett hjärta av min mormor. Hon hade nog inte sytt den själv men jag tror hon köpt den på en julmarknad till vilken den syförening som hon var en del av tillverkat julsaker. Någon har broderat för hand och sytt på band i syfte att samla de julkort som anlände. Vi har den fortfarande uppe och samlar de julhälsningar som kommer. Den är en påminnelse inte bara om julkortens roll i julfirandet utan också en påminnelse om så många kvinnors handarbete för att göra världen lite vackrare.

Lucka fjorton och femton: Orkidéer till jul

Jag har alltid tyckt om att odla blommor på friland och att sköta krukväxter. När jag var yngre hade jag en del av lägenheten som jag kallade min djungel. Den bestod av Monstera, Fikusar, Kaktusar, Gullrankor och Porslinsblommor samt lite mindre krukor med sådant som var på modet då: Palettblad, Femöring och Mose stentavlor. Numera inskränker sig krukväxterna hemma till Benjaminfikusar, Dracena, Peperoni, Gullranka, Porslinsblommor och Trädaloe. Porslinsblomman har en särskild historia men den skall jag berätta om en annan gång.

Men, sedan ett decennium har jag ett helt fönster med orkidéer, och dessa blommar alltid vintertid vilket ger en ofattbar glädje. Alltihopa började när jag fyllde femtio år. Då fick jag orkidéer av mina svärföräldrar och från några kolleger. Till min häpnad trivdes de och förökade sig, de blommade och jag satte nya plantor i nya krukor. Nu är hela fönsterkarmen i vardagsrummet fullt av dem. Och när mörkret är som allra störst, i slutet av november eller början av december, då kommer plötsligt stänglar från var och en av plantorna och efter någon vecka hänger där ett överdåd av vita blommor! De är så fascinerande att titta på, så extremt detaljerade och perfekta.

När jag var barn trodde jag att orkidéer var så exotiska att de inte kunde växa i vårt land. Min pappa var i Singapore 1976 för att övervaka en installation av ett dieselkraftverk och hem kom han med en orkidé i ett plaströr, en rosa, som han sannolikt fått på planet. Jag minns att jag såg den som en främmande skör varelse som inte hade förutsättningar att leva i vårt karga land. Men nu förgyller de min vinter varje år.

Några av de julblommande orkidéerna i mitt fönster.

Lucka tretton: Välkommen till ljusdrottningen!

Idag är det Lucia – en tradition som jag högtidlighållit på olika sätt över åren. Ofta med hjälp av public service och fina luciamorgnar i Sveriges Television (som idag från Jukkasjärvi) men också med egna firanden eller barnens framträdanden i olika former.

Jag önskar helt enkelt alla läsare en fin Luciadag och tredje advent med en bild av undertecknad från luciadagen 1969 då jag väckte mina föräldrar med lussebullar och ljus i håret. Mamma tog bilden.

Lucka elva och tolv: Lilla Marie gör en tomte

För idag exakt 51 år och en dag sedan gjorde jag en tomte i skolan. Vi hade förstås sedvanliga julpyntsstunder och vid en av dem så klistrade och klippte jag (efter mall) ut delar till en tomte i flanell som jag klistrade fast på en pappskiva och därefter klistrade jag dit en liten lädersnodd som den kunde hänga i. Jag mätte men lyckades inte få den exakt i mitten så den har alltid hängt en aning snett. Men vad gör det – jag har gjort den själv i slöjden, ära vare Gud i höjden… Den pryder sin plats varje jul, numera i hallen.

Jag hade fyllt nio år och gick i trean i Krokslättsskolan när jag gjorde tomten. Första året gick jag i nybyggda baracker då skolan var för trång. Men redan i andra klass fick vi flytta in i själva skolan. Krokslättsskolan var den stora vita skolan på höjden ovanför vad som när jag föddes var Sveriges största textilfabrik – Mölnlycke Väfveri AB – och där de som sedan blev mina klasskamrater hade föräldrar som arbetade. Idag ligger där ett bostadsområde (Gustavsberg) från 1970-talet och ett företagshotell kallat ”Krokslätts fabriker” som i alla fall har behållit mycket av den ursprungliga exteriöra karaktären.

Intill fabriken låg gamla, slitna trähus från förra sekelskiftet, varav några landshövdingehus, med låg standard. Där bodde (eller hade bott) under min tidiga skolgång många av de migranter, ofta från Finland och dåvarande Jugoslavien, som arbetade i textilfabriken, många av dem föräldrar till mina klasskamrater. Kanske skulle området idag betecknats som ett ”utsatt område”. Ingenting är nytt under solen.

Lucka tio: Alfred Nobel

Det går ju inte att undvika att notera att i förberedelserna för julen så inträffar också den s k Nobeldagen den 10 december. Den dagen år 1896 dog Alfred Nobel i sitt hus i San Remo i Italien, en anledning till att man skickar blommor till Nobelmiddagen därifrån ännu idag. Men Nobel var uppvuxen i St Petersburg kom att tillbringa mycket tid i bl a Paris, Stockholm, San Remo och Karlskoga (Björkborn) och han talade minst fem språk sedan barndomen. Han och hans bröder var både industrialister, uppfinnare, entreprenörer och filantroper. Men värt att minnas är att vad som idag är en nationell stolthet (Nobelpriset) är resultatet av en i högsta grad internationell verksamhet.

Alfred Nobel fick aldrig några barn och han testamenterade sin förmögenhet som en grund för Nobelpriset – tre vetenskapliga pris, ett i litteratur och ett för arbetet för freden. Priset skulle gå till den som inom vart och ett av områdena gjort sådant som kommit mänskligheten till störst nytta. Ett sätt så gott som något för att stimulera drivkraften att utveckla ett framstegsvänligt och fredligt samhälle.

Sedan några decennier har jag aldrig kunnat följa någon Nobelfest eller engagera mig så mycket i det eftersom maken har sin födelsedag just denna dag. Så också idag. Vi kunde ha fest (utomhus och med lekar, glögg, godis och riktigt fin tårta!) medan alla andra fick ställa in. Ovanligt men trevligt. 🙂

För ett drygt år sedan var jag på Svenska Klubben i Paris för att hålla en lunchföreläsning om fransk politik i halvtid för president Macron. Jag passade då på att titta på det skrivbord vid vilket det berömda testamentet skrevs. Just där på Svenska Klubben vid detta skrivbord skrev han för hand sitt testamente som ännu har så stor betydelse för vetenskap och utveckling. Inte anade Nobel hur framsynt han skulle få bli.

Egen bild från Svenska Klubben i Paris, skrivbordet vid vilket Alfred Nobels testamente skrevs.

Lucka nio: Lutfisk och EBE-dricka

Jag vet att jag sannolikt tillhör en minoritet som tycker om lutfisk. Men jag är van att tillhöra minoriteter så det spelar ingen roll för mig, lutfisk till jul är något jag uppskattar men numera sällan får tillfälle att äta. Idag på Anna-dagen skall lutfisken läggas i blöt för att bli klar till julafton. Den ska sedan kokas lätt och serveras med kokt potatis, vit sås med vitpeppar och gröna ärter. Och så svagdricka till, eller EBE-dricka som min mamma fortfarande säger.

EBE-drickan bryggdes möjligen på Enegrens bryggeri i Majorna och namnet anges komma från namnet på bryggeriets grundare Emanuel Bernhard Enegren (EBE). Mamma växte upp i Majorna men det bryggeriet grundades redan 1859 och försvann i praktiken i början av 1900-talet, ett bra tag innan mamma föddes. Mammas namn på svagdricka levde emellertid kvar. Möjligen fortsatte (eller var det så redan från början?) Eriksbergs bryggeri att sälja s k EBE-dricka. Svagdricka är hur som helst ett idag rätt okänt fenomen (utom möjligen på jul) men det var/är en söt, mörk humlesmakande dryck med låg alkoholhalt som ofta förekom som dryck till mat.

Denna dag lade alltså mormor lutfisken i blöt. Traditionen kommer ifrån bondesamhället då julen behövde långa förberedelser. Och mormor föddes och växte upp som dotter i en bonde- och fiskarfamilj på Orust där lutfisken var en central del av julmaten. Jag minns trappan ner i källaren i det hus på Hisingen som morfar och mormor byggde på 1940-talet, den gick ned från en dörr i det lilla matrummet. Trappan svängde en aning och precis där vid foten av trappan hade mormor ett par stora baljor med fisk i vatten. Vattnet skulle bytas ofta – och lutet skulle i – och sedan med vatten utan lut. Det luktade speciellt – men jag visste ju hur den skulle te sig på julafton på tallriken. Och det var det viktigaste. Och i år blir det lutfisk på julafton. 🙂

Lucka sju och åtta: Glitter, glögg & rock ‘n’ roll

När jag flyttade hemifrån var jag fullmatad med traditionell julmusik. Vi tyckte mycket om musik i familjen, mamma (och pappa en tid) sjöng i kör, jag spelade piano, morfar och farfar var förfarna i fiol respektive dragspel. När jag var fem fick jag börja spela piano för lärare och jag höll på tills jag var femton. Hos mormor och morfar spelades och sjöngs det mer eller mindre alltid när familjen träffades, och särskilt på jul. Min äldsta moster var en mycket duktig amatörpianist, min morbror arrangerade blåsmusik (och spelade trombon). Alla mammas syskon musicerade på olika sätt, inklusive mamma själv förstås. Ja, så musik var det mycket av i min uppväxt.

Som en liten lätt revolt mot denna ytterst seriöst musikaliska uppväxt köpte jag inför julen 1979 eller 1980 (tror det var det senare) en annan sorts julskiva: ”Glitter, glögg & Rock ‘n’ Roll” med ett helt knippe svenska artister som sjunger julmusik av mer populärt slag. Ulf Lundells ”God jul är det nån hemma?” tillhör favoriterna liksom Lalla Hansson ”Sjömansjul på Hawaii”. Avslutningen där alla sjunger tillsammans i ”Snart kommer änglarna att landa” får nog den hårdaste julmotståndare att falla till föga för julen ohejdbara sentimentalitet.

Hos mig och maken spelas den illröda vinylskivan vid julgransklädningen varje jul. Ingen riktig jul utan att ha lyssnat igenom den här lilla julkaramellen. På hög volym.

Hur skall vi förstå graden av förtroende för Folkhälsomyndigheten?

I min och Ulf Bjerelds SOM-rapport ”Individualism och nationalism i pandemins tid” visar vi att den s k GAL-TAN-dimensionen har större betydelse för att förstå förtroendet för Folkhälsomyndigheten än den mer klassiska vänster-höger-dimensionen i svensk politik. (SOM-institutets vid Göteborgs universitet särskilda Covid-studie)

GAL-TAN utgör det ideologiska spektrum som ryms mellan en pol kallad GAL som står för en position som är grön, alternativ och libertär samt en pol kallad TAN som står för tradition, auktoritet och nation. I vår rapport visar vi att det är större skillnader mellan olika individers förtroende för Folkhälsomyndigheten beroende på om man anser sig tillhöra GAL eller TAN-polen än det är mellan dem som betecknar sig som vänster eller höger.

Vi mäter GAL-TAN-dimensionen med en ny fråga i SOM-undersökningen där svarspersonen får frågan om hen anser att individens rättigheter eller nationella traditioner är viktigast i politiska frågor. Resultaten visar dels att vänster och höger inte är överlappande med GAL-TAN-dimensionen, men också att båda positionerna finns representerade bland alla partiers sympatisörer.

Vår undersökning visar att skillnadens i förtroende för Folkhälsomyndigheten är större mellan dem som befinner sig på den ena eller andra av polerna på GAL-TAN-skalan än mellan dem som befinner sig till vänster eller höger. Skillnaden mellan dem med högst och lägst förtroende för Folkhälsomyndigheten på GAL-TAN-skalan är 30 enheter medan den på vänster-högerskalan är 23 enheter.

Vi noterar också att det är i förtroendet för Folkhälsomyndigheten och för sociala medier som de största skillnaderna återfinns på GAL-TAN-skalan. De som befinner sig på GAL-polen har stort förtroende för Folkhälsomyndigheten och de som befinner sig på TAN-polen har stort förtroende för sociala medier. Förtroendeskillnader för politiker och journalister är större på vänster-höger-skalan än på GAL-TAN-skalan.

Sammantaget visar vi att den politiska dimension som kallats GAL-TAN ger ett ytterligare bidrag till förståelsen för förtroendet för den information om Covid-19 som kommer från Folkhälsomyndigheten. Vi har också visat att det idag är relevant att undersöka politiskt förtroende bortanför partisympati och den traditionella vänster-höger-dimensionen.

Läs hela rapporten här.

Lucka sex: Andra advent och Finlands självständighet

Den vän som jag känt längst av alla har sina rötter i Finland och Ingermanland. Vi träffades i andra klass i skolan och har hållit ihop vår vänskap sedan dess. Det är faktiskt mer än ett halvt sekel. Genom henne kom jag att förstå andra världskrigets fasor på ett annat sätt än via historieböckerna. Hennes far var från Ingermanland, som tillhörde Sovjetunionen, och hade varit krigsfånge i tyska läger i Baltikum. Den erfarenheten hemsökte honom i återkommande mardrömmar. Även vistelsen i Sverige skuggades av flyktingskapet, svårigheten att få svenskt medborgarskap och hoten från Sovjetunionen långa öron, det var något jag fick med mig från tidig ålder.

När jag blev statsvetare kom jag att känna stor respekt för den finska utrikespolitik som lyckades hålla Sovjetunionen på en armlängds avstånd under så lång tid under kalla kriget. Där spelade också Finlands självklara plats i den nordiska gemenskapen en stor roll. Den finska självständighetsdagen den 6 december till minne av frigörelsen 1917 har därmed en personlig betydelse för mig – den är viktig för en människa som står mig närmare och som har känt mig längre än någon annan utanför familjen. Men dagen representerar för mig också ett av den politiska historiens mer relevanta och intressanta fenomen.

Andra advent högtidlighöll vi idag genom att tända en fin ljusstake i trä, hemslöjd från Västergötland, vars sju lågor fladdrade magnifikt mot den fina bomullsduken från 1970-talet. Den har jag fått efter mormor, som gick bort 2004, och den tillhör de vackra vardagsvaror som blev allmänt tillgängliga i Sverige under 1960- och 1970-talet.