VÄNSTRA STRANDEN

När jag flyttade hemifrån var jag fullmatad med traditionell julmusik. Vi tyckte mycket om musik i familjen, mamma (och pappa en tid) sjöng i kör, jag spelade piano, morfar och farfar var förfarna i fiol respektive dragspel. När jag var fem fick jag börja spela piano för lärare och jag höll på tills jag var femton. Hos mormor och morfar spelades och sjöngs det mer eller mindre alltid när familjen träffades, och särskilt på jul. Min äldsta moster var en mycket duktig amatörpianist, min morbror arrangerade blåsmusik (och spelade trombon). Alla mammas syskon musicerade på olika sätt, inklusive mamma själv förstås. Ja, så musik var det mycket av i min uppväxt.

Som en liten lätt revolt mot denna ytterst seriöst musikaliska uppväxt köpte jag inför julen 1979 eller 1980 (tror det var det senare) en annan sorts julskiva: ”Glitter, glögg & Rock ‘n’ Roll” med ett helt knippe svenska artister som sjunger julmusik av mer populärt slag. Ulf Lundells ”God jul är det nån hemma?” tillhör favoriterna liksom Lalla Hansson ”Sjömansjul på Hawaii”. Avslutningen där alla sjunger tillsammans i ”Snart kommer änglarna att landa” får nog den hårdaste julmotståndare att falla till föga för julen ohejdbara sentimentalitet.

Hos mig och maken spelas den illröda vinylskivan vid julgransklädningen varje jul. Ingen riktig jul utan att ha lyssnat igenom den här lilla julkaramellen. På hög volym.

Varje första advent letar jag eller maken upp en mycket tilltufsad julkrans i form av en stjärna av gröna plastimiterade grangrenar med ett par plastiga kottar och ett rött band som sett sina bästa dagar i vår jullåda. Varje år får vi också justera den lite eftersom stommen av ståltråd påverkas av förvaringen i jullådan i källaren. Men efter lite meck och ibland lite lagning (notera gärna den blå påsförslutningen på bilden nedan) så tejpas kransen upp på ytterdörren.

Jag har gått förbi många blomsteraffärer och handelsträdgårdar och tittat längtansfullt på de vackra tjocka, gröna kransar av tall, gran och cypress som säljs där. ”En sån skulle man ju på dörren istället” har jag tänkt. Men varje gång den tanken kommer så ser jag den lilla gröna plastkransen framför mig och minns varför det är just den som sitter på dörren.

Julkransen, eller adventskransen, har som så många andra svenska jultraditioner sitt ursprung i det katolska Tyskland. I mitten av 1800-talet dök den upp som en påminnelse om adventstidens kristna budskap men då som en krans med ljus i. Kransar med färska örter eller grenar har sedan antiken använts som segersymbol, en önskan om hälsa och välgång och som en hyllning. Kransen har också en historia hos oss med skördekransar på sommaren, lagerkransar i akademin, segerkransar i Vasaloppet eller blomsterkransar på midsommar. Så julkransen är sannolikt bara en av många pusselbitar i den bild av julens traditioner som vi lever med.

Varför envisas jag då med att hänga upp en plastig och tilltufsad stjärna med tejp på dörren varje år? Varför inte köpa en stor, fin och färsk krans att hälsa julen välkommen med? Min gamla stjärna i plastimitation är ett barn av 60-talet. Precis som jag själv. I den miljö där jag växte upp var måttlighet och anspråkslöshet norm. Liksom en praktisk hållning till tillvaron. En stjärna i plast som kan användas om och om igen, hållbar och diskret – perfekt val. Den hängde på dörren till lägenheten i Krokslätt varje jul. För många år sedan stod jag som ung vuxen utan det mesta och det lackade mot jul. Min moster och min mormor kom med juldukar och pynt. Och då sa min mamma att jag gärna fick ta med mig stjärnan. Jag fick en fin jul det året trots allt. Stjärnan som därefter hänger på dörren varje jul har hängt med från min barndom och den symboliserar varifrån jag kommer och var jag har mitt hjärta.

Julkrubban som ställs fram varje advent hemma hos oss är inte heller den någon barndomstradition. Tvärtom så är det något som jag tog till mig i vuxen ålder. Ärligt talat så minns jag inte riktigt när jag fick julkrubban men jag minns mycket bestämt att figurerna låg i träull i en trälåda. Kanske var det något jag fick redan när jag bodde hemma? Eller i present när jag blev äldre? Figurerna är i alla fall gjorda i något slags keramiskt material.

I samband med att maken och jag bildade ett nytt hem dök också en ny julkrubba upp 🙂 I alla fall, ett antal figurer, denna gång i plast. Så nu finns det två av allting i vår julkrubba hemma. Två Marior, två Josefar, två Jesusbarn och en dubbel uppsättning vise män. Dessutom har vi också en liten kamel-karavan i olivträ, en gång för mer än ett halvt sekel sedan inköpt i det heliga landet av min farmor och farfar. I min värld är det med hjälp av den som de vise männen anländer till stallet i Betlehem. Självklart är den därför alltid en del av julkrubban.

Vanliga jular brukar de äldsta barnbarnen (nu åtta år) älska att pyssla med de små figurerna. Och en jul var både ett Jesusbarn och en ängel försvunnen… De återfanns så småningom i ett annat hem där de åtminstone under en tid fått utgöra en möjlighet till möte med både nåd och omsorg. Nu är alla dock återbördade och just det här året lär krubban nog få stå orörd av barnahänder. Däremot sträcks förstås båda små Jesusbarnens händer ut mot oss alla.

Jag tycker det känns väldigt generöst att erbjuda världen två heliga familjer och sex stycken visa resande från fjärran land, enligt min mening är det vad vi behöver i dagsläget.

Idag för fyra år sedan gick min svärmor hastigt bort efter en kort sjukhusvistelse. Svärmor var uppvuxen i Småland men levde hela sitt vuxna liv i nordvästra Skåne, alldeles nära gränsen till Halland. Hon och min svärfar drev länge en fruktodling som de tog över efter hans far och mor. Svärmor gjorde alltid ”grönkål” till jul. Innan jag träffade min man hade jag aldrig ätit något sådant. Så det var en mycket exotisk rätt som stod på spisen de första jularna, och jag var lite försiktigt avvaktande. Men jag kom att tycka om det, och det blev starkt förknippat med min mans jultradition.

När svärmor gick bort bestämde jag mig för att traditionen skulle hållas levande, åtminstone hos mig och maken. Jag insåg då att denna traditionella julrätt är framför allt förekommande i Halland och att den har namnet ”Långkål”. Jag tog en titt i min gamla kokbok från 1976 och hittade där ett utmärkt recept på rätten ”Långkål”. Kokboken fick jag av mamma när jag flyttade hemifrån 1977 och för tio år sedan var den så sönderläst att jag lät binda in den på nytt hos en bokbindare. Det är jag mycket glad för, det gav boken ett nytt liv.

De senaste jularna har jag därför köpt färsk grönkål i affären och kokat långkål. Det är numera något av de godaste på julbordet för min del. Eftersom jag undviker kött byter jag ut skinkspadet mot stark grönsaksbuljong vilket går jättebra. Kan varmt rekommenderas!

I nedräkningen till jul är kalenderljuset eller datumljuset en viktig detalj för mig. I mitt barndomshem fanns det inte men när jag flyttade hemifrån var det en tradition jag införde för min egen del. Jag vet inte hur gammal traditionen med just kalenderljus är. Men ljuset är en variant på adventskalender, och adventskalendern är runt 150 år gammal i sin nuvarande form – alltså med dagliga markeringar (luckor) av dagarna mellan första söndagen i advent och juldagen.

För några år sedan var det litet svårt att få tag i kalender- eller datumljus och ett år blev jag helt utan. Det tyckte jag var lite trist så i år ordnade maken med ett ljus redan i oktober. Och idag var det dags att tända det för första gången.

Önskar alla en fin tisdag och en fin december!