En bref: Sätter pandemin våra fri- och rättigheter på undantag?

Vad gör det med oss att vi accepterar ett regeringsbeslut som utan remissrundor eller riksdagsbehandling kan inskränka det demokratiska samhället grundläggande mekanismer, mötes- och demonstrationsfriheten, tills vidare? När alkoholservering förbjöds på restauranger var det många som blev upprörda, särskilt ägare till sådana etablissemang. Men hur många röster har hörts till stöd för rätten till politiska manifestationer och fri debatt?

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning på första advent den 29 november i år. Min poäng var och är att regeringens beslut att använda ordningslagen och förordningar för att begränsa våra medborgerliga fri och rättigheter visserligen är begripliga men inte desto mindre problematiska.

Precis som Justitieombudsmannen påpekar i sitt remissvar inför de senast inskränkningen av mötesfriheten så är det märkligt att så stora begränsningar inte underställs remissinstanser, anses kunna gälla tills vidare och dessutom inte hanteras av våra folkvalda.

Faktum är att den inskränkning som genom beslutet från den 24 november nu säger att vi endast får vara åtta personer vid offentliga sammankomster inskränker religionsfriheten på ett sätt som jag inte tror är förenligt med regeringsformen. Religionsfriheten har en särskilt stark ställning och begränsningar i den får inte införas på samma grunder som övriga fri- och rättigheter. Saken har dock inte prövats i Sverige men liknande diskussioner förekommer i andra länder.

Lucka fyra och fem: En lagad julkrans i plast

Varje första advent letar jag eller maken upp en mycket tilltufsad julkrans i form av en stjärna av gröna plastimiterade grangrenar med ett par plastiga kottar och ett rött band som sett sina bästa dagar i vår jullåda. Varje år får vi också justera den lite eftersom stommen av ståltråd påverkas av förvaringen i jullådan i källaren. Men efter lite meck och ibland lite lagning (notera gärna den blå påsförslutningen på bilden nedan) så tejpas kransen upp på ytterdörren.

Jag har gått förbi många blomsteraffärer och handelsträdgårdar och tittat längtansfullt på de vackra tjocka, gröna kransar av tall, gran och cypress som säljs där. ”En sån skulle man ju på dörren istället” har jag tänkt. Men varje gång den tanken kommer så ser jag den lilla gröna plastkransen framför mig och minns varför det är just den som sitter på dörren.

Julkransen, eller adventskransen, har som så många andra svenska jultraditioner sitt ursprung i det katolska Tyskland. I mitten av 1800-talet dök den upp som en påminnelse om adventstidens kristna budskap men då som en krans med ljus i. Kransar med färska örter eller grenar har sedan antiken använts som segersymbol, en önskan om hälsa och välgång och som en hyllning. Kransen har också en historia hos oss med skördekransar på sommaren, lagerkransar i akademin, segerkransar i Vasaloppet eller blomsterkransar på midsommar. Så julkransen är sannolikt bara en av många pusselbitar i den bild av julens traditioner som vi lever med.

Varför envisas jag då med att hänga upp en plastig och tilltufsad stjärna med tejp på dörren varje år? Varför inte köpa en stor, fin och färsk krans att hälsa julen välkommen med? Min gamla stjärna i plastimitation är ett barn av 60-talet. Precis som jag själv. I den miljö där jag växte upp var måttlighet och anspråkslöshet norm. Liksom en praktisk hållning till tillvaron. En stjärna i plast som kan användas om och om igen, hållbar och diskret – perfekt val. Den hängde på dörren till lägenheten i Krokslätt varje jul. För många år sedan stod jag som ung vuxen utan det mesta och det lackade mot jul. Min moster och min mormor kom med juldukar och pynt. Och då sa min mamma att jag gärna fick ta med mig stjärnan. Jag fick en fin jul det året trots allt. Stjärnan som därefter hänger på dörren varje jul har hängt med från min barndom och den symboliserar varifrån jag kommer och var jag har mitt hjärta.

Julkransen från barndomen.

Lucka tre: Julkrubba med två Jesusbarn

Julkrubban som ställs fram varje advent hemma hos oss är inte heller den någon barndomstradition. Tvärtom så är det något som jag tog till mig i vuxen ålder. Ärligt talat så minns jag inte riktigt när jag fick julkrubban men jag minns mycket bestämt att figurerna låg i träull i en trälåda. Kanske var det något jag fick redan när jag bodde hemma? Eller i present när jag blev äldre? Figurerna är i alla fall gjorda i något slags keramiskt material.

I samband med att maken och jag bildade ett nytt hem dök också en ny julkrubba upp 🙂 I alla fall, ett antal figurer, denna gång i plast. Så nu finns det två av allting i vår julkrubba hemma. Två Marior, två Josefar, två Jesusbarn och en dubbel uppsättning vise män. Dessutom har vi också en liten kamel-karavan i olivträ, en gång för mer än ett halvt sekel sedan inköpt i det heliga landet av min farmor och farfar. I min värld är det med hjälp av den som de vise männen anländer till stallet i Betlehem. Självklart är den därför alltid en del av julkrubban.

Vanliga jular brukar de äldsta barnbarnen (nu åtta år) älska att pyssla med de små figurerna. Och en jul var både ett Jesusbarn och en ängel försvunnen… De återfanns så småningom i ett annat hem där de åtminstone under en tid fått utgöra en möjlighet till möte med både nåd och omsorg. Nu är alla dock återbördade och just det här året lär krubban nog få stå orörd av barnahänder. Däremot sträcks förstås båda små Jesusbarnens händer ut mot oss alla.

Jag tycker det känns väldigt generöst att erbjuda världen två heliga familjer och sex stycken visa resande från fjärran land, enligt min mening är det vad vi behöver i dagsläget.

Julkrubba med dubbla heliga familjer och vise män.

Lucka två: Om långkål till jul

Idag för fyra år sedan gick min svärmor hastigt bort efter en kort sjukhusvistelse. Svärmor var uppvuxen i Småland men levde hela sitt vuxna liv i nordvästra Skåne, alldeles nära gränsen till Halland. Hon och min svärfar drev länge en fruktodling som de tog över efter hans far och mor. Svärmor gjorde alltid ”grönkål” till jul. Innan jag träffade min man hade jag aldrig ätit något sådant. Så det var en mycket exotisk rätt som stod på spisen de första jularna, och jag var lite försiktigt avvaktande. Men jag kom att tycka om det, och det blev starkt förknippat med min mans jultradition.

När svärmor gick bort bestämde jag mig för att traditionen skulle hållas levande, åtminstone hos mig och maken. Jag insåg då att denna traditionella julrätt är framför allt förekommande i Halland och att den har namnet ”Långkål”. Jag tog en titt i min gamla kokbok från 1976 och hittade där ett utmärkt recept på rätten ”Långkål”. Kokboken fick jag av mamma när jag flyttade hemifrån 1977 och för tio år sedan var den så sönderläst att jag lät binda in den på nytt hos en bokbindare. Det är jag mycket glad för, det gav boken ett nytt liv.

De senaste jularna har jag därför köpt färsk grönkål i affären och kokat långkål. Det är numera något av de godaste på julbordet för min del. Eftersom jag undviker kött byter jag ut skinkspadet mot stark grönsaksbuljong vilket går jättebra. Kan varmt rekommenderas!

  • Recept på långkål med julkrubban i bakgrunden.
  • Kokboken från 1976, nyinbunden.

Lucka ett: Vi tänder ett ljus…

I nedräkningen till jul är kalenderljuset eller datumljuset en viktig detalj för mig. I mitt barndomshem fanns det inte men när jag flyttade hemifrån var det en tradition jag införde för min egen del. Jag vet inte hur gammal traditionen med just kalenderljus är. Men ljuset är en variant på adventskalender, och adventskalendern är runt 150 år gammal i sin nuvarande form – alltså med dagliga markeringar (luckor) av dagarna mellan första söndagen i advent och juldagen.

För några år sedan var det litet svårt att få tag i kalender- eller datumljus och ett år blev jag helt utan. Det tyckte jag var lite trist så i år ordnade maken med ett ljus redan i oktober. Och idag var det dags att tända det för första gången.

Önskar alla en fin tisdag och en fin december!

Dekanen tänder datumljuset den första december.

Önskar alla en fin adventstid på avstånd men med många tända ljus

Denna helgen infaller Första Advent, den första av fyra adventssöndagar fram till juldagen. För tusen år sedan var det en fasteperiod i den kristna traditionen, parallell med fastan före påskhelgen. Men för de flesta i vårt land är adventstiden numera snarast en lång rad av mer eller mindre kulinariska upplevelser; pepparkakor, glögg, saffransdoftande lussekatter, långkål, skinka, köttbullar och Janssons frestelse. Alla har sina favoriter.

I år blir det förstås helt annorlunda. Inte blir det väl någon fasta precis men några julbord eller glögg och pepparkakor med kollegerna lär det inte bli. Just nu vilar restriktionerna tungt över oss och den bestämda rekommendationen är att hålla sig hemmavid, röra sig till fots eller cykel, egen bil för längre transporter, samt att inte umgås med personer utanför den inre kretsen i hushållet. Möjligen kan vi få nya förhållningsregler inför själva jultiden, men det är ännu för tidigt att säga.

Just nu finns det dock en positiv utveckling i Västra Götalandsregionen där antalet nya covid-smittade och nya covid-patienter med behov av intensivvård har slutat att öka sedan ett par veckor och nu snarast planar ut. Vår regions läge är lite bättre än i både Stockholmsområdet och Skåne avseende smittade och döda i relation till antalet invånare. Det finns således all anledning att fortsätta hålla i, hålla avstånd och avstå från besök i affärer och andra lokaler där det finns risk för trängsel. De sista veckorna på terminen kommer ännu färre undervisningsmoment att äga rum på campus. Och vi ger därmed plats åt det som måste utföras på plats. Vi hjälps också åt mellan fakulteterna att skapa utrymme för sådana moment. Därför kommer vi t ex att bereda plats för vissa kursmoment för studenter från Konstnärliga fakulteten hos oss.

På söndag tänder vi det första ljuset i adventsljusstaken. Och många av oss tar fram de elektriska ljusstakarna och sätter i fönstren, liksom glimmande stjärnor och änglar med glittrande vingar. Även på Humanisten gnistrar det med röda hjärtan i träden, ljusstakar i fönstren och girlanger i mörkret. Låt oss frossa i en adventstid fylld av ljus och stjärnor men inte glömma bort dem som är ensamma eller behöver hjälp att få till lite julstämning. Ring någon gammal vän eller videoprata med äldre släktingar, skicka extra många julkort, och kanske en julblomma till dem som blir ensamma i jul.

Från och med tisdag blir det litet julkalender med lucköppningar på bloggen, kanske inte varje dag men i alla fall regelbundet, fram till jul! Häng med om du vill.

En bref: Allhelgonahelgen också för de levande

De sjuka bor i egen lägenhet, anses kunna göra egna övervägda val av omsorg och därför lista sig hos lämplig vårdcentral. Det är bara en lycklig slump om läkaren på vårdcentralen har geropsykiatrisk kompetens. Orsaken är tron att individuell valfrihet är en helt okomplicerad utgångspunkt i omsorgen trots att det handlar om personer med kognitiva sjukdomar.

Ljusen på kyrkogården brinner inte bara på dem som gått till en annan värld genom dödens port, utan också för dem som genom en demenssjukdom inte längre är riktigt på plats i tillvaron.

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning den 1 november 2020. Allhelgonahelgens alla fladdrande ljus behöver också lysa upp den tillvaro många demenssjuka befinner sig i.

I dagarna har vi fått en rapport från Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) som pekar på att just bristen på individuell läkarbedömning för de sköra, ofta demenssjuka, äldre människor som befunnit sig på äldreboenden (särskilda boenden) när de fick covid-19 är en mycket allvarlig brist. Oförmågan att se att de äldre med olika sjukdomar är i behov av en medicinsk – och individuellt anpassad – kompetens som inte kan ges med det system som kommunernas äldreomsorg organiseras efter idag är i sig själv en brist.

För mig personligen har inblicken i äldreomsorgen tydligt visat hur hängivna de som arbetar med de äldre är. Från undersköterskor i korridoren till enhetschefer och biståndshandläggare har jag mött förståelse och insikt i mina kontakter, med något enda undantag. men det är grundmodellen som är fel. Äldre personer är inte bara äldre, de är också sjuka i både somatiska och kognitiva sjukdomar. Och de tillstånden kräver specifik medicinsk kompetens. Kanske har de avskräckande erfarenheterna som IVO pekar på någon form av effekt på organiseringen av gamla människors boende när de själva inte kan eller orkar bo hemma? Men då krävs ett politiskt ansvar, kommuner och regioner måste avkrävas ansvar och kraven på en betydligt högre nivå på medicinsk kompetens bli politiska krav.

En svår höst med e-post-haveri och smittspridning

Hösten 2020 har inte varit någon av de lättare. Det är några veckor sedan jag updaterade bloggen och det primära skälet är att tiden inte räckt till.

Nu börjar e-post-haveriets konsekvenser minska i teknisk mening. Möjligheter att skicka och ta emot är åter för nästan alla, vi har fungerande funktionsbrevlådor och äldre e-post tuggar långsamt in i våra brevlådor. En del får oönskade effekter när återställningar sker i systemen med kastade mejl som dyker upp och utkast som försvinner. Som jag har sagt i olika sammanhang, det här tar tid och vi kan kallt räkna med problem året ut.

Den interna revisionsprocessen av e-post-haveriet, som inkluderar bedömningar av teknisk expertis, är på gång och jag uppfattar att vi kan få en redovisning inom några veckor. En större utredning där förtroendefrågorna och verksamhetens behov står i centrum är förutskickad och direktiv för det arbetet tas fram av en intern arbetsgrupp inom GU.

Jag har hört många medarbetare berätta om goda och konstruktiva samtal med IT-supporten. Själv har jag också haft sådana. Mitt i allt är det glädjande att arbetet med att ”sopa upp” på det individuella planet har skett i god anda. Men frågorna om vår digitala sårbarhet, om datasäkerhet, om datalagring och vår förmåga att stå emot externa digitala hot måste högre upp på den gemensamma agendan framöver. Sådant är lednings- och styrningsfrågor och kräver bra dialog mellan ansvariga chefer, forskande och undervisande kolleger och skickliga IT-proffs. Just nu pågår, i skuggan av covid-19 och e-post-haveriet, ett viktigt arbete med att ta fram säkra lösningar för datahantering. Läs mer här.

Tyvärr har smittspridningen av SARS-coV-2-viruset ökat kraftigt de senaste veckorna, och särskilt i vår del av landet. Storstadsregionerna är mer drabbade än områden med glesare befolkning. Nya lokala rekommendationer har utfärdats, du hittar dem här. Men framför allt måste vi nu återigen fundera på vad vi kan göra för att inte bli en del av smittspridningen. Det här är på allvar och vi måste hjälpas åt att ta ansvar för varandra och för de andra. Varje person kan göra något och det kan vara just det som bryter en smittkedja.

Som en del i att motverka smittspridningen fattade jag beslut den 4 november om att stänga entréerna på Humanisten och att endast ge plats i byggnaden för studenter och medarbetare från vår fakultet. Det var inte roligt men nödvändigt. Mängden studenter hade ökat vecka för vecka, i takt med att andra lokaler stängde sina dörrar, och särskilt efter de nya rekommendationerna. Därmed stängde också servicecenter Näckrosen. Det är en tillfällig lösning och hur länge det förblir på detta sätt beror på smittspridningen och på Folkhälsomyndighetens och smittskyddsläkarens kommande rekommendationer.

Det är november, en gråtrist och mörk månad. Men det är också en månad när vi kan förbereda jul och nyår, en viss ledighet hägrar och mörkret kommer att få ge vika för ljuset. Vi fick också i denna månad besked om att flera vaccin ganska snart är på väg att ut till dem som behöver. För vår egen del ser vi också en positiv utveckling i det att vi får fler studieplatser för 2021 och att allt fler presumtiva studenter söker till våra utbildningar.

‘Cause nothin’ lasts forever, not even cold November rain, som Axl Rose i Guns N’ Roses sjunger. På återhörande och återseende – på zoom, teams, mejl och på avstånd! 🙂

En bref: Postmodernism döljer mer än det förklarar

I en paneldiskussion inom ramen för den digitala bokmässan deltog jag förra helgen tillsammans med dessa båda samt dramatikern America Vera-Zavala i en debatt om den postmodernism som så många älskar att hata. Frapperade nog blev Greider och Lundberg oense så fort begreppet postmodernism dekonstruerades till den maktanalys det i praktiken är. Mer maktanalys, sa Greider. Alldeles för mycket fokus på makt, sa Lundberg. Motsättningen mellan dem visar att termen döljer mer än det belyser. Mindre fokus på postmodernism och mer på verklig samhällsanalys är mitt recept.

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning den 4 oktober i år 2020. Min utgångspunkt var en paneldiskussion på den digitala bokmässan där begreppet postmodernism stod i centrum. Bakgrunden var en bok av litteraturdocenten Johan Lundberg där han anklagar de postmoderna idéerna för att ha förmörkat både kultur och politik i Sverige. Även Göran Greider har stött Lundbergs uppfattning.

I min värld är själva termen daterad och perspektivet att det är en humanistisk- samhällsvetenskaplig teoribildning som ligger bakom – mer eller mindre – allt negativt i samhällsdebatten är inte förenlig med vår kunskap om hur samhällsutveckling går till.

Jag hoppas att vi kan lämna diskussion om postmodernism bakom oss, den döljer mer än den förklarar och risken är att vi får en pseudodebatt. Medan ojämlikhet, utsatthet och segregering växer är det franska filosofer och Horace Engdahl som upptar den politiska debatten. Den enda som tjänar på det är populisten och missnöjespolitikern.

Men läs gärna Lundbergs bok, den beskriver en intressant fas i den svenska kulturdebatten.

E-post-haveri ställer till stora problem

Som de flesta medarbetare och studenter säkert noterat så fungerar inte e-posten vid Göteborgs universitet sedan den 18 september. En majoritet av medarbetarna har inte tillgång till sin inkorg, kan inte skicka eller ta emot mejl och kan inte heller se äldre mejlkonversationer. Detta gäller såväl enskilda lärare och forskare som funktionsadresser. Däremot är studentmejlen inte berörd. Självklart är detta mycket allvarligt – dels skadar det förtroendet internt och externt för universitetet, dels blir det kraftiga störningar i verksamheten då beslut, möten och aktiviteter inte kan genomföras på det sätt som tänkt, eller inte alls.

På medarbetarportalen uppdateras informationen kontinuerligt – ikväll strax efter klockan sju lades en längre text på både svenska och engelska upp som bekriver det som inträffat, samt vad universitetsledningen gjort för att hantera krisläget.

Felet har inte med migreringen av mejl, den nya webben eller det nya spamfiltret att göra. Inte heller finns något som tyder på extern attack eller påverkan. Arbetet med att lösa problemet har pågått sedan i fredags och en del har fått tillbaka e-posten men stabiliteten saknas. Använd därför sms, telefon, canvas, teams, messenger, twitter och andra alternativa kommunikationsvägar för att få kontakt.

Vår kansli-adress fungerar INTE och de flesta handläggares e-post är också ur funktion. Fakultetsledningen nås på sina respektive telefonnummer, liksom kanslichef. Situationen är mycket besvärlig, vi måste koncentrera oss på att hålla verksamheten flytande under de närmaste dagarna och skjuta upp den kommunikation som kan skjutas upp.

Håll er uppdaterade via driftinfo på medarbetarportalen!