Om hur diskursens ordning skapar åsiktskorridorer

Begrepp som ”PK-Sverige” eller ”åsiktskorridor” (sannolikt myntat av min värderade kollega Henrik Oscarsson) har varit ett tema för diskussioner i medie- och forskarsfären de senaste veckorna. Kontentan är snarast frågan om man får säga vad man tycker i det här landet, för att använda ett uttryck som ofta återkommer i de kretsar som inte tycker att man får just det. Ibland varieras uttalandena så att det hela handlar om huruvida man får säga hur det egentligen är.

Vi vet alla att man principiellt får säga vad man tycker, det är inte det frågan handlar om. Istället skulle man bryta ned diskussionen i fyra frågor:

1. Är att bli motsagd detsamma som förbud? 2. Är exkludering ur traditionell media detsamma som exkludering ur debatten? 3. Är det odemokratiskt om någon inte får gehör för sin egen uppfattning? 4. Är det bra för ett demokratiskt samhälle om ”alla” röster hörs i debatten?

För mig framstår ibland debatten som märkligt teorilös och historielös. Den diskursens ordning som Michel Foucault skrev om för snart ett halvt sekel sedan ligger till grund för tusentals studier av maktfördelning och maktutövning. Foucault argumenterade i principiella termer kring hur en diskurs stänger ute och släpper in, hur sanning och lögn bestäms av diskursen och hur denna tar sig materiella uttryck i form av status, resurser och positioner.

Vi har därmed ett utmärkt redskap för maktanalys att använda för att förstå debatten. Jag skulle säga att den diskursiva makten sedan något decennium utmanas på ett nytt sätt genom digitaliseringen och därmed också av att nya grupperingar av medborgare som just kan göra ”sin röst hörd”. En del av dem som nu hörs inser inte att de faktiskt gör det, och en del av dem som hör nya röster inser inte att dessa röster alltid funnits där men varit ohörda.

Men ett offentligt samtal blir inte ett gott samtal bara för att många hörs. Särskilt bland journalister verkar det finnas en övertro på det faktum att ”alla” skall höras – själva poängen med det offentliga samtalet är ju istället att argument (inte åsikter) och uppfattningar (inte tyckanden) skall brytas mot varandra på ett sådant sätt att distinkta alternativ blir synliga och att argumentationens övertygande effekt blottläggs. Även om många hörs i diskussioner numera så är det långtifrån ”alla”. Fortfarande är många röster tysta och andra röster transformeras upp enormt genom sociala mediers och digitaliseringens ekokammare.

Så till frågorna: 1. Nej, det är ingen rättighet att få stå oemotsagd. Hur ofta hör jag inte som svar när någon sagt emot: ”jag får väl tycka vad jag vill”. Visst får du det, men ingen kan hindras från att säga emot. Att inte kunna prestera något intellektuellt hållbart argument för sin ståndpunkt underminerar onekligen ståndpunkten. 2. Nej, traditionell media är bara en väg in i debatten. Medier följer en logik, fattar publicistiska beslut och tar kommersiella hänsyn. Vi bör vara rädda om journalistikens integritet. Den är hotad från värre håll än kommentarsfälten. 3. Nej, demokrati innebär folkstyre, inte allas rätt att bestämma. Som individer måste vi söka stöd och organisera oss för att få gehör. I många fall tar det åratal för att förändra en opinion, i andra fall finns det inga förutsättningar att få gehör för en ny ståndpunkt. Att vara ensam om sin uppfattning är förstås frustrerande, men inte något demokratiskt problem. 4. Ett samhälle där det offentliga samtalet inte förmår att kvalificera, sortera och mejsla ut de relevanta alternativen i debatten är dåligt. Att ”alla” hörs är inte något gott i sig, däremot är det något gott för ett samhälle att centrala konflikter i ett samhälle representeras i de politiska institutionerna.

Maktanalys, maktkritik och identifiering av diskursens ordning är och bör vara en central uppgift för samhällets intellektuella.

*

Mer om det offentliga samtalet har jag skrivit tillsammans med Ulf Bjereld i boken ”Den nödvändiga politiken” (Hjalmarson & Högberg 2011).

Läs också Michel Foucault ”Diskursens ordning” i översättning av Mats Rosengren från 1993.