Etikett: medborgerlighet

En bref: Samhällsutveckling kräver djärva idéer och vital medborgerlighet

Kanske är individualisering och den starka politiska uppmärksamheten på våra olikheter något som skapar närmast oöverstigliga hinder för omfattande och generella samhällsreformer? Utbyggd offentlig verksamhet genom skatteuttag anses ju annars vara svenskens finurliga lösning för att bibehålla sin individuella autonomi och samtidigt leva i ett välfärdssamhälle – men det är en balansakt som blir allt svårare i takt med fler och ökade krav på individuella lösningar.

Så skriver jag i min första krönika på Borås Tidnings ledarsida söndagen den 17 januari. Bakgrunden är förstås den trilogi som jag tillsammans med Ulf Bjereld arbetat med under nästan tio års tid (2005 kom första boken, 2008 den andra och 2011 den sista) och som haft demokratins allt svagare kontakt (kanalisering) mellan de politiska institutionerna och det politiska engagemanget bland medborgarna i centrum.

Demokratiutredningens ordförande Olle Wästberg och huvudsekreterare Daniel Lindvall skriver idag på DN:s debattsida om sina förslag för att förbättra demokratin, och flera av dem siktar också in sig på den försvagning av partiernas förmåga att aggregera, artikulera och kanalisera medborgarnas intressen in i de politiska instititioner där besluten fattas.

Mycket tyder på att de forskningsfrågor kring demokrati, individualisering och makt som väckte mitt och Ulf Bjerelds intresse strax efter millennieskiftet nu har vunnit terräng på ett sådant sätt att vi kanske kan få till stånd ett allvarligt försök att vitalisera, reformera och/eller transformera de politiska partiernas roll i den svenska demokratin. Att stillatigande acceptera sakernas tillstånd riskerar att kontakten mellan den medborgerliga offentligheten och de politiska institutionerna blir ett slagfält istället för samarbete.

 

Om hur diskursens ordning skapar åsiktskorridorer

Begrepp som ”PK-Sverige” eller ”åsiktskorridor” (sannolikt myntat av min värderade kollega Henrik Oscarsson) har varit ett tema för diskussioner i medie- och forskarsfären de senaste veckorna. Kontentan är snarast frågan om man får säga vad man tycker i det här landet, för att använda ett uttryck som ofta återkommer i de kretsar som inte tycker att man får just det. Ibland varieras uttalandena så att det hela handlar om huruvida man får säga hur det egentligen är.

Vi vet alla att man principiellt får säga vad man tycker, det är inte det frågan handlar om. Istället skulle man bryta ned diskussionen i fyra frågor:

1. Är att bli motsagd detsamma som förbud? 2. Är exkludering ur traditionell media detsamma som exkludering ur debatten? 3. Är det odemokratiskt om någon inte får gehör för sin egen uppfattning? 4. Är det bra för ett demokratiskt samhälle om ”alla” röster hörs i debatten?

För mig framstår ibland debatten som märkligt teorilös och historielös. Den diskursens ordning som Michel Foucault skrev om för snart ett halvt sekel sedan ligger till grund för tusentals studier av maktfördelning och maktutövning. Foucault argumenterade i principiella termer kring hur en diskurs stänger ute och släpper in, hur sanning och lögn bestäms av diskursen och hur denna tar sig materiella uttryck i form av status, resurser och positioner.

Vi har därmed ett utmärkt redskap för maktanalys att använda för att förstå debatten. Jag skulle säga att den diskursiva makten sedan något decennium utmanas på ett nytt sätt genom digitaliseringen och därmed också av att nya grupperingar av medborgare som just kan göra ”sin röst hörd”. En del av dem som nu hörs inser inte att de faktiskt gör det, och en del av dem som hör nya röster inser inte att dessa röster alltid funnits där men varit ohörda.

Men ett offentligt samtal blir inte ett gott samtal bara för att många hörs. Särskilt bland journalister verkar det finnas en övertro på det faktum att ”alla” skall höras – själva poängen med det offentliga samtalet är ju istället att argument (inte åsikter) och uppfattningar (inte tyckanden) skall brytas mot varandra på ett sådant sätt att distinkta alternativ blir synliga och att argumentationens övertygande effekt blottläggs. Även om många hörs i diskussioner numera så är det långtifrån ”alla”. Fortfarande är många röster tysta och andra röster transformeras upp enormt genom sociala mediers och digitaliseringens ekokammare.

Så till frågorna: 1. Nej, det är ingen rättighet att få stå oemotsagd. Hur ofta hör jag inte som svar när någon sagt emot: ”jag får väl tycka vad jag vill”. Visst får du det, men ingen kan hindras från att säga emot. Att inte kunna prestera något intellektuellt hållbart argument för sin ståndpunkt underminerar onekligen ståndpunkten. 2. Nej, traditionell media är bara en väg in i debatten. Medier följer en logik, fattar publicistiska beslut och tar kommersiella hänsyn. Vi bör vara rädda om journalistikens integritet. Den är hotad från värre håll än kommentarsfälten. 3. Nej, demokrati innebär folkstyre, inte allas rätt att bestämma. Som individer måste vi söka stöd och organisera oss för att få gehör. I många fall tar det åratal för att förändra en opinion, i andra fall finns det inga förutsättningar att få gehör för en ny ståndpunkt. Att vara ensam om sin uppfattning är förstås frustrerande, men inte något demokratiskt problem. 4. Ett samhälle där det offentliga samtalet inte förmår att kvalificera, sortera och mejsla ut de relevanta alternativen i debatten är dåligt. Att ”alla” hörs är inte något gott i sig, däremot är det något gott för ett samhälle att centrala konflikter i ett samhälle representeras i de politiska institutionerna.

Maktanalys, maktkritik och identifiering av diskursens ordning är och bör vara en central uppgift för samhällets intellektuella.

*

Mer om det offentliga samtalet har jag skrivit tillsammans med Ulf Bjereld i boken ”Den nödvändiga politiken” (Hjalmarson & Högberg 2011).

Läs också Michel Foucault ”Diskursens ordning” i översättning av Mats Rosengren från 1993.

Bildning är revolutionärt

Under politikerveckan i Almedalen hade en handfull seminarier ”bildning” som tema. Bildning förknippas i svensk kontext ofta med borgerlig bildning, allmänbildning eller litterär kanon – alla fenomen som numera känns ganska daterade. Men vad är då bildning? Seminarierna på Gotland gav inget bra svar, förutom det som de flesta av oss som är verksamma inom utbildningsväsendet är ense om, nämligen att bildningens frukter är nyfikenhet. öppenhet. kritisk reflektion och tolerans. De flesta personer som genomgår en akademisk utbildnig förutsätts få med sig en viss form av bildning, nämligen en förmåga att förstå att det är mycket vi inte förstår, att saker och ting aldrig är så enkla som de verkar och en fördjupad självinsikt.

Utan att vara alltför sarkastisk så är det ganska självklart att den politiska makten pratar väl om bildning men är rädda för den. Bildade medborgare ställer krav. Bildade medborgare har argument. Bildade medborgare utmanar.

På 1950-talet kunde den som inträdde i medborgarkollektivet vid en viss ålder få en bok där grundläggande kunskaper om samhälle, familj och hälsa fanns att läsa. Självklart var det en normerande och i en mening exkluderande gest. Men, och det är viktigt, staten fann det oavvisligt att medborgarskap krävde bildning. Att blunda för det faktum att det inte bara är en fråga om rättigheter att vara medborgare utan också återfinns en skyldighet att utveckla en viss bildning transformerar demokrati till populism. Utan bildning får vi en demokrati som styr med ett vått finger i luften och risken är att klassklyftorna växer dramatiskt.

I vår sköna nya värld tror jag att bildning behöver återuppväckas. Bildning är idag så mycket mer nödvändigt eftersom kunskap, fakta, information och data är något vi kan få med ett klick. Bildning är att kunna jämföra, relatera, reflektera, ifrågasätta och kontextualisera. För att förmå att göra det måste varje individ internalisera en stor mängd kunskaper, fakta, information och data som man sedan kan plocka fram när det behövs, Visst är det bra att kunna hitta till Älvsbyn med GPS men om du skall veta vilka kläder du skall ha med är det rätt bra att veta om det ligger norrut eller söderut. Visst är det toppen att kunna slå upp när filmen ”Drottning Kristina” kom eller att Greta Garbo spelade huvudrollen, men dess kvalitet ligger i filmens genusperspektiv.

I det som beskrivs som civic education eller liberal education återfinns ett rejält stycke medborgerliga dygder. Dygder som inte finns där för att tjäna vare sig makten, staten, familjen eller kapitalet. Dygder som finns i sin egen rätt, för människans skull. Dessa dygder skulle jag vilja hävda är den bildning som vårt samhälles medborgare behöver.

Bildning är inte ofarligt – och inte ansträngningsfritt. Men det har fortfarande en ”fin” klang, trots att det borde betraktas som ett revolutionärt anrop. Låt dig inte luras. Bilda dig – bli en medborgare! Bilda dig – bli radikal! Bilda dig – var revolutionär!