Så det är mycket av det som händer i Biskopsgården som egentligen börjar någon annanstans än i Biskopsgården. I stället handlar det om ekonomiska förutsättningar som varit sämre i vissa delar av staden under lång tid, däribland Biskopsgården, en högre grad av ohälsa och bristande förutsättningar för framgång på arbetsmarknaden. Förklaringar finns också i relationer och behov som har sina rötter i helt andra delar av staden, i den del av staden som dansar och ler.
Så skriver jag i dagens krönika på Göteborgs-postens ledarsida. Det är min andra krönika och jag väljer här att försöka vända på de etablerade perspektiven ifråga om Biskopsgården (och för den delen kunde det gälla Bergsjön eller Tynnered). Göteborg är en stad, Biskopsgården är en stadsdel i den staden. Människor som bor där eller arbetar där har relationer och kontakter i många andra delar av staden. Och problem i andra delar av staden speglas i Biskopsgården. Det avgörande bekymret med Biskopsgården (och en del andra stadsdelar) är att resurserna för att utjämna sociala och ekonomiska villkor inte ges. Lika lite som det är offrets fel att det blir utsatt för våld eller förtryck lika lite är det Biskopsgårdens fel att uppväxtvillkor och hälsa är sämre där än i Långedrag.
Den omfattande rapport som Göteborgs stad färdigställde förra året ”Skillnader i livsvillkor och hälsa i Göteborg” levererar en oerhört stor mängd fakta kring villkor i olika delar av staden och är ett första steg mot att utjämna villkoren. Stadsdelsnämnder är det knappast – jag anser att de borde avskaffas omedelbums eftersom de bidrar till att skapa områden som är ”sig selv nok” enkelt uttryckt. Rapporten från Göteborg har inspirerat sjukvårdsministern till en utredning om jämlik hälsa i landet. Bra.
VÄNSTRA STRANDEN 