Rörlighet är normalt, det är vi bofasta som är de konstiga

Just nu tar Sverige emot flyr asylsökande på kort tid än tidigare. Diskussionens vågor går höga kring möjligheterna för integration och våra tillgängliga resurser. Jag kan inte låta bli att påminna om att även om människor kommer längre ifrån idag så har Sverige – liksom andra länder – alltid haft en folklig rörlighet. När jag läste ”Haren med Bärnstensögonen” i somras slogs jag igen av hur oerhört kosmopolitisk perioden före andra världskriget var. Men även inom länder har det pågått en stor omflyttning av människor, sannolikt större än idag, något som vi tenderar att glömma.

När industrialiseringen satte igång på allvar i Sverige kom tusentals människor från landsbygden att flytta till städerna för att arbeta i fabriker. Med stora barnkullar – som äntligen överlevde – och små möjligheter att få sin utkomst genom lantbruket, ökade både emigrationen till Nordamerika och inflyttningen till städerna.

Min mormor gav sig av, direkt efter konfirmationen, till Göteborg från Orust. Inte så långt idag men förstås en oändlig resa för en ensam tonåring. Hon fick jobb i ett bageri och så småningom kom hon att bilda familj i Göteborg. Min mamma flyttade otaliga gånger under sin uppväxt och det var först efter andra världskriget som mormor blev bofast på allvar, om man säger så. Ett flertal av mina släktingar och vänners äldre släktingar, med band till Orust och Tjörn med omnejd, bodde kortare eller längre tid i Masthugget. Naturligt, de sökte sig till varandra. De kände varandra ”hemifrån” eller hade familjemedlemmar som redan flyttat till stan och bodde där.

Ensamma barn som söker sig till städernas arbetsmarknad, människor som tyr sig till varandra och därför flyttar till platser där det redan bor andra från samma plats, ständiga byten av bostad i syfte att få något större eller något med bättre standard och stora förväntningar på att barnen skall få en utbildning och kunna få det bättre ekonomiskt än vad man själv haft. Känns det igen? Precis.

Asylsökande och invandrare som söker sig till Sverige gör precis samma sak som människor gjort genom seklerna. Visst har sammansättningen av grupperna varit olika, ursprungsplatserna är allt längre bort och befolkningen har vuxit till. Men, det är fortfarande samma mönster: människor flyttar därför att de söker sig till platser och förutsättningar som ger dem, och framförallt deras barn, möjligheter till en framtid i fred, frihet och med utvecklingsmöjligheter.

De udda de är vi, vi som inte behöver fly eller resa, vi som lyckats skapa ett samhälle som trots alla brister erbjuder en större grad av jämlikhet, utveckling och välfärd än något i historien tidigare känt samhälle. Skulle vi då inte kunna välkomna ännu fler in i det samhället? Självklart kan vi det.

Biskopsgården en spegel av Göteborg

Så det är mycket av det som händer i Biskopsgården som egentligen börjar någon annanstans än i Biskopsgården. I stället handlar det om ekonomiska förutsättningar som varit sämre i vissa delar av staden under lång tid, däribland Biskopsgården, en högre grad av ohälsa och bristande förutsättningar för framgång på arbetsmarknaden. Förklaringar finns också i relationer och behov som har sina rötter i helt andra delar av staden, i den del av staden som dansar och ler.

Så skriver jag i dagens krönika på Göteborgs-postens ledarsida. Det är min andra krönika och jag väljer här att försöka vända på de etablerade perspektiven ifråga om Biskopsgården (och för den delen kunde det gälla Bergsjön eller Tynnered). Göteborg är en stad, Biskopsgården är en stadsdel i den staden. Människor som bor där eller arbetar där har relationer och kontakter i många andra delar av staden. Och problem i andra delar av staden speglas i Biskopsgården. Det avgörande bekymret med Biskopsgården (och en del andra stadsdelar) är att resurserna för att utjämna sociala och ekonomiska villkor inte ges. Lika lite som det är offrets fel att det blir utsatt för våld eller förtryck lika lite är det Biskopsgårdens fel att uppväxtvillkor och hälsa är sämre där än i Långedrag.

Den omfattande rapport som Göteborgs stad färdigställde förra året ”Skillnader i livsvillkor och hälsa i Göteborg” levererar en oerhört stor mängd fakta kring villkor i olika delar av staden och är ett första steg mot att utjämna villkoren. Stadsdelsnämnder är det knappast – jag anser att de borde avskaffas omedelbums eftersom de bidrar till att skapa områden som är ”sig selv nok” enkelt uttryckt. Rapporten från Göteborg har inspirerat sjukvårdsministern till en utredning om jämlik hälsa i landet. Bra.

Göteborgsandan: Ut med män, alkohol och ”bättre rutiner” – In med kvinnor, personligt ansvar och fika

Under de senaste två veckorna har den s k Göteborgsandan återigen stått i fokus. Bakgrunden denna gång var Uppdrag gransknings program om hur Göteborgspolitiker deltagit i en fastighetsmässa i Cannes och i samband med mässan har det lämnats in felaktiga kvitton. Men också att representationen vid själva mässan var mycket vidlyftig, något som jag tycker kommit bakvattnet när fokus hamnat på enskilda personer som tvingats lämna sina uppdrag. Att Göteborgs kommun lägger 446 000 kronor för att vid två tillfällen bjuda in gäster till en alkoholbemängd tillställning kallad ”öppen bar” på ett hotell i Cannes tycker jag är ett betydligt större problem än att enskilda kvitton är felaktiga.

För två år sedan kommenterade jag de likaså alkoholindränkta julmiddagar som Liseberg anordnade, liksom ett antal andra alkoholnotor.

Men först ut av dem jag minns att rota runt i kommunala smutsbykar var journalisten Britt-Marie Citron i Motala. Hon visade redan 1995-1996 hur kommunfullmäktiges ordförande använt kommunens pengar delvis som sina egna. Även här spelade en ymnig alkoholkonsumtion en icke oväsentlig roll. Citron fick Stora Journalistpriset 1996 och skrev även en bok om saken. I Demokratiutredningen kom med en rapport med fokus på journalistik, kommunal etik och demokrati, SOU 1998:63 En god affär i Motala. Journalisternas avslöjanden och läsarnas etik.

Flera debattörer har föreslagit bättre kontroll, ändrade regler, nya rutiner, värdegrundsarbete och en mängd andra system för att komma tillrätta med en uppenbart olämplig umgängeskultur inom Göteborgs kommunförvaltning. Jag tror inte på något av det där – jag tror på tre saker: 1. Det personliga ansvaret, 2. Gör all verksamhet helt alkoholfri samt 3. Under ett moratorium på tio år eller så tillsätts bara kvinnor som chefer. (Därutöver bör på sikt de flesta kommunala bolag bort och all verksamhet bedrivas i myndighetsform, men det är lite en annan sak.)

1. Var och en som går in i ett uppdrag har att svara mot sig själv i varje enskild handling. Alla kan göra ett misstag, t o m flera stycken. Men smitandet, slarvandet och förminskandet av det som hänt visar att personerna i fråga inte är mogna att ha ledningsuppdrag. Ibland leder misstag till att man får lämna uppdraget även om man egentligen inte gjort så stort/mycket fel, det är en del av kontraktet när man är ”chef”. Det är därför man ha extra bra betalt.

2. Alkohol och män är ingen bra kombo. Det finns traditioner och kulturer som är patriarkala och de inrymmer nästan alltid alkohol. Den manliga alkoholkulturen är så gott som alltid också impregnerad av sexism och intolerans, i varierande grad. Ta bort alkoholen och många män kommer inte att göra bort sig, inte tänja på gränserna och sannolikt heller inte att fatta dåliga beslut. Varför inte bjuda på gott svenskt kaffe utomlands? Hemma på fina téer med scones eller färskpressad jos och frukt?

3. Kvinnor är inte mer moraliska än män. Men med fler kvinnor minskar korruptionen.  Med mixade lag blir kulturen annorlunda, snacket blir annorlunda och sättet att umgås blir annorlunda. Kvinnor har sin bas i andra grupper och agerar strategiskt på ett annat sätt än män. Män och kvinnor skolas in i olika roller, har olika erfarenheter och agerar därför lite olika – särskilt tydligt upplever jag att detta är det för den generation som växte upp före 1980.

Så, nej till nya kuliga rutiner, system och till alkohol och ja till högre personlig moral, fruktstund och kvinnor.

 

Sluta klaga på förorten! Och vad är förresten en förort?

Sedan oroligheterna i Husby utanför Stockholm har det pågått en diskussion om ”förorten” i relation till ”staden”. Och sedan några dagar har till detta fogats en debatt om modernismens betydelse för dessa förorters status. (Några länkar nedan).

Varför vissa stadsdelar kallas förorter (Frölunda. Gårdsten och Länsmansgården) medan andra kallas just stadsdelar eller bara för sina namn (Örgryte, Fiskebäck eller Lundby) är inte alldeles glasklart. För mig tycks det ha att göra med vilka som bor där.

Platser i storstadsområdet som har flerfamiljshus med hyresrätt som byggdes från slutet av 1950-talet och framåt, samt har i huvudsak hus som har fler våningar än tre samt som har torg från vilken den mesta samhällsservicen försvunnit – de kallas förorter.

Platser i storstadsområdet som har lägre hus som villor eller tvåfamiljshus, flerfamiljshus med bostadsrätt (byggda före 1930), villafastigheter med flera lägenheter från tiden före 1960, som inte har några torg och inga bilfria delar – de kallas stadsdelar.

Varför talar vi så mycket om urbanitet kring flerfamiljshus? Somliga föredrar den ålderdomliga Haussman-inspirerade kvartersstaden med små gröna parker, breda avenyer, rutnät och kompakta kvarter (Paris). Underbart kan jag tycka. Andra föredrar den brittiska trädgårdsstaden där en blandning av hus, företrädesvis lägre, samsas i ett grönområde med slingriga gator och byliknande struktur. Härligt det med tycker jag. Och åter andra föredrar den modernistiska variant som byggdes framför allt under perioden före 1965 där ”hus-i-park” är ledordet och samlade grannskapsenheter ligger runt eller i anslutning till torg, kommunikationer och aktiviteter. Ljuvligt också tycker jag. Efter 1965 blev husen allt högre, allt mindre planerade efter boendet och mer efter kranbanorna, med hjälp av statliga krediter kunde husen byggas utan tanke på att kommunikation och service skulle finnas där. Från och med 1968 förändras idéerna och lagstiftningen, allt mer slutna bostadsområden byggs utan kommunikation. Men det är också en brytningstid där nya sociala rörelser ställer nya krav och har nya behov. Utmaningarna blir till konflikt och leder till förändring under 1970-talet.

För mig personligen finns det många bostadsområden som jag tycker mer präglas av en kapitalets logik än av människornas – alltså där de mänskliga behoven åsidosatts medan teknikens och ekonomins satts i högsätet. Det gamla Gårdsten (där jag själv bott) tillhör dem. Men många andra bostadsområden som buntas ihop med tillnamnet ”förort” här inte alls dit: Kortedala, delar av Biskopsgården, Backa, Järnbrott m fl (alla i Göteborg). Glömmer vi inte hur platser som Kortedala kom till? När familjer med småbarn bodde mot gården i den slamrande kvartersstaden, inget lekutrymme, toa på gården och inget grönt utanför dörren var en ljus fyra i Kortedala med grönområden, stora fönster, parkett på golven och egen badrum himmelriket. Har ni glömt det?

Och varför talar vi inte om de enahanda villaförorterna som Partille, Lerum, Askim, Torslanda och Lindome? (Jag vet att flera av dem är egna kommuner). Uppenbarligen spelar det ingen roll om bebyggelsen är enahanda och befolkningen homogen så länge det inte handlar om flerfamiljshus med hyresrätt.

Vi behöver en lite mer upplyst diskussion om stad och urbanitet. Vårdväderstorget och Kungsportsplatsen är båda urbana platser, men på olika sätt. Slottsskogen och Keillers park likaså. Behoven i olika faser av livet är olika – jag har själv bott i en mängd olika typer av stadsdelar i olika städer i Europa. Jag ser den stora faran i den urbana likriktning som innebär att för att vara stad och urban så krävs att du är medelklass, medelålders, liberal, dricker bryggkaffe (det nya svarta), har högskoleexamen, hornbågade glasögon, läderskor och frågar efter ekologiskt på förskolan.

Varje bostadsområde behöver få leva på sina villkor. Att vissa stadsdelar är uselt underhållna, fråntagits samhällsservice och kommunikationer eller berövats möjligheten att utvecklas är inte människornas fel. I många s k problemområden finns potential till något annat om vi bara ser det och tar det tillvara. I andra behövs stora ombyggnader och omtänk.

Låt stad få vara mångfald.

Om trädgårdsstaden i Norrköping.

Om kritiken mot förorten här och här.

Avhandling om modern stadsplanering (Monica Andersson, statsvetenskap, Stockholms universitet)

Folkomröstningar och vad demokrati är (och inte är)

Folkomröstning. Det låter väl så genuint demokratiskt som det bara kan bli. Ändock är folkomröstningar ett mycket ovanligt inslag i svensk nationell politik (sex stycken), men lite vanligare i kommuner (drygt 60 tillfällen). Förklaringen är att folkomröstningen har en helt annan demokratisk grund än den representativa demokrati som är normen i vårt land. Den representativa demokratin bygger på tanken om aktiva medborgare som sluter sig samma och mobiliserar sina olika intressen, skapar organisationer för att samla och uttrycka dessa intressen (partier) och utser kandidater som kan förhandla  och fatta beslut i dessa medborgares namn.

Genom en lagändring är det sedan 2011 möjligt för tio procent av en kommuns röstberättigade invånare att få de valda politikerna att ta ställning till krav om folkomröstning. Kravet kan inte avslås med mindre än 2/3 majoritet i fullmäktige. Folkomröstning är en väg att fråga folket s a s vid sidan om den representativa modellen. Folkomröstningen har sin grund i den direktdemokratiska modellen, en slags Rousseau-inspirerad tanke om en folklig ”allmänvilja” som uppstår i det ögonblick när medborgarna samlas och uttrycker sin djupast kända kollektiva känsla.

I Göteborg har det nyligen beslutats att en folkomröstning om trängselskatten skall äga rum. Märkligt nog skall Göteborg alltså ha en folkomröstning om trängselskatt trots att beslut om en sådan fattas av Riksdagen. Såvitt jag vet har ingen överklagat beslutet, men det vore inte helt orimligt att ifrågasätta att en folkomröstning (även om den är rådgivande) skall äga rum i en fråga som kommunfullmäktige inte har beslutsrätt över.

I en intervju med P1-programmet Studio Ett talade den av de göteborgska moderaterna som ansetts vara den som avgjorde omröstningen i fullmäktige (Gunnar Ek) om att han inte kunde neka de tio procenten som önskade denna folkomröstning den, det vore inte demokratiskt menade han. Ett sådant påstående är märkligt eftersom demokrati inte är något annat än det system för förverkligande av folkviljan som vi gemensamt beslutat om inom ramen för just detta system. Självklart är det då lika demokratiskt att utnyttja sin rätt att säga nej till ett sådant krav som att säga ja till det. Varför de 90 procent som inte begärt en folkomröstning skulle vara mindre intressanta att lyssna till ur demokratisynvinkel är oklart.

Demokrati i meningen en ideal värld där alla får säga sitt, blir lyssnade på och är nöjda med besluten existerar inte annat än som just ett ideal. Min demokratisyn (det finns självklart olika sådana) bygger på att medborgarna i ett samhälle är aktiva i frågor som rör samhällets utveckling genom att organisera sig, samla ihop och uttrycka sina uppfattningar genom partier och andra organisationer. I varje samhälle finns intressekonflikter och hårda motsättningar på kollektiv nivå och dessa får bäst effekt för samhällsutvecklingen om de mobiliseras inom ramen för en demokratisk representativ process. Den svåra uppgiften för dem som fattar besluten är avvägningarna, om processen varit schysst kan de flesta av oss acceptera avvägningar som går oss emot. Med jämna mellanrum får vi säga vårt om styrkeförhållandena i val, men dessa val är bara toppen av ett demokratiskt isberg. Väljer vi att inte engagera oss i partiarbete eller mobilisering mellan valet är det individens ensak, men systemet kan inte klandras för det.

Det folkinitiativ som nu tillkommit har mobiliserats inte av något politiskt parti eller liknande organisation utan av ett medieföretag. Som en del av sin journalistik och varumärkesstrategi har tidningen gjort sig till tolk för ett bilismens missnöje och invaggat människor i en föreställning om att det finns gratis lunch – alltså att vi kan få både tågtunnel, biltunnel och ny bro utan att behöva betala något själv. Om GT istället hade mobiliserat för en folkomröstning om hela Västsvenska paketet hade det varit värt mer respekt.

Det stora misstaget var att kalla avgiften för trängselskatt (men det berodde på lagstiftningens tillkortakommanden) när det egentligen är fråga om det som i Norge kallas för ”bompengar”. Möjligen får kommunledningen nu äta upp att man inte från början gjorde klart att det var en avgift för nya trafiklösningar och inte en trängselskatt.

Oavsett hur det går och vilket resultatet bli i folkomröstningen är det faktiskt demokratin som förlorar. Och därmed i förlängningen vi själva.

Instagrambråket: Frågan om sanning och lögn är irrelevant

I Göteborg har det under några dagar rått upploppsstämning bland gymnasieungdomar. Bakgrunden är rykten och elaka omdömen som publicerats på nätet, via ett konto hos Instagram. Det har redan skrivits spaltkilometer om saken och jag har inget att tillföra avseende fenomenet i sig. Men det har slagit mig att begreppet ”sanning” fått förnyad aktualitet i denna post-moderna tid trots att erfarenheter och känslan av att vara utsatt står i centrum.

I flera inlägg har de ungdomar som hängts ut och även de som inte själva varit uthängda men reagerat mot vad som hänt påtalat att det som skrivs om dem är ”lögner” eller att det som sägs är ”inte sant”. Ibland uppfattas detta göra saken mindre kränkande, i andra fall tvärtom mera kränkande.

För mig tycks det lite underligt att begreppet sanning är så viktigt. De flesta omdömen som den här affären handlar om är inte påståenden som är relevanta att verifiera i faktamening. Påståenden och omdömena är skrivna för att såra, förnedra och mobba. Det handlar om sexuella varianter på ”du är ful” och ”du är tjock”. Sådant som sades på skolgårdarna redan när jag befann mig där för några decennier sedan. Det är tragiskt och avskyvärt att mobbning nu också handlar om sexuella aktiviteter på ett djupt kränkande vis. Kvinnors s k lössläppthet och mäns sexuella tillkortakommanden har alltid varit en resonanslåda för mobbning och kränkande beteenden, men här är språket, omdömena och exponeringen vulgära och nedsättande på ett sätt som spränger alla gränser. På vilket sätt är då frågan om huruvida dessa omdömen har något med den s k sanningen att skaffa relevant?

Rykten utan sanningshalt kan vederläggas och därmed punkteras. Påståendet ”du har fuskat” när man spelar sällskapsspel är nedsättande men kan också bedömas som sant eller falskt. Om det är falskt är påståendet också en form av förtal eftersom det inte är inom normen att fuska i sällskapsspel. Men om påståendet är sant är det inte förtal alls. Det kanske var elakt att säga det, men det är sant och den som får stå med skammen är fuskaren.

Om vi nu enbart håller oss till frågan om sanningshalten i de påståenden som framförts i det aktuella fallet i Göteborg framträder en märklig bild. Och jag vill betona att jag nu endast är intresserad av påståendenas innehåll avseende sant/falskt, deras kränkande omdömen och språkbruk är som jag skrev ovan fullständigt oacceptabla. Ett av påståendena är av typen att en flicka ”har legat med tre killar samtidigt som hon har en pojkvän” så kan det vara sant eller inte. Om det är ett falskt påstående är det knappast förtal eftersom det är litet tveksamt om vår gemensamma sexualmoral innebär att beteendet strider mot normen. Normen skiljer sig här åt betänkligt mellan olika grupper. För många skulle det dock betecknas som otrohet, och det är fortfarande ett beteende de flesta uppfattar negativt. En möjlighet är att istället uppfatta påståendet som ett påstående om att en viss flicka har sexuell aptit, något som aldrig anses nedsättande när det gäller män.

Om påståendet är sant är det förstås inte alls förtal – möjligen röjande av en hemlighet – men till skillnad från fuskande i Fiaspel kan vi inte säga att den utpekade skall stå med skammen. Att fuska i sällskapsspel strider mot spelet idé och mot normen i samhället. Men i detta fall blir frågan skam för vadå? För att man har sexuella relationer med två samtidigt? Knappast, det är ett inte alldeles ovanligt beteende både i tonåren och i vuxen ålder. För att man har kortvariga sexuella relationer med flera? Knappast, det har män haft i alla tider utan att skämmas.

Til syvende og sidst kan jag inte låta bli att få en dålig smak i munnen när jag hör att det är viktigt om det som sägs i den här s k Instagramaffären är ”sant” eller en ”lögn”. På vilket sätt hade det varit okej att skriva som man gjort om det varit sant?

Min uppfattning är att vad som sagts om enskilda personer här är menat att vara kränkande, mobbning och trakasserier.  Syftet har varit att framställa personerna i dålig dager på samma sätt som påståendet ”tjockis” på skolgården. En tjock person blir inte mindre mobbad av den vokabulären för att det är sant att hen faktiskt är ”tjock” dvs kraftigt över normal vikt.

Frågan om sanning eller lögn avseende påståendena är helt enkelt irrelevanta för att bedöma om de kränkande eller nedsättande.

Göteborg – en stad för framtiden??

Julen har mediemässigt för min del kännetecknats av den granskning som P4 Radio Göteborg gjort av bolaget West Sweden men också tidigare av bolaget Lisebergs styrelse. I båda fallen har vidlyftig representation och därutöver fifflande med notor varit i centrum. Igår medverkade jag med en kommentar till hur sådana här ”skandaler” kan växa fram och möjliga medel för att komma tillrätta med dem.

Den s k Göteborgsandan skylls ofta för de missgrepp och felaktigheter som begåtts, men jag skulle säga att Göteborgsandan är lite av en myt.Göteborgsregionen har idag en miljon invånare och fler blir det, runt en femtedel är födda utomlands och nästan lika många har någon förälder som är född i ett annat land. Nya stadsdelar och nya arbetsplatser har kommit till i snabb takt. Det Göteborg jag kände från 1960-talet är sedan länge borta, då var Göteborg en stor småstad. Idag skulle jag vilja säga att småstadsstämpeln bara är nostalgi – och likaså Göteborgsandan. Däremot tror jag att ett långt maktinnehav, en stark maktbas inom industriarbetet och en manlig maktstruktur lagt grunden till många bekymmer idag. För idag är Göteborg en stad med ett universitet som mäter sig med de största i norra Europa, fyllt av studenter som tar del av det bredaste utbildningsspektrat i Sverige inom ett och samma universitet, plus Chalmers, och en stad som växer med nya stadsdelar för varje år. Göteborg är också en djupt segregerad stad – som de flesta europeiska storstäder – och en stad med en påtaglig mångfald.

På sikt kommer den typ av avarter som avslöjats inom Liseberg och West Sweden att försvinna, men nya kommer istället förstås. Därför tycker jag att vi skall lägga Göteborgsandan på nostalgihyllan och istället tänka till kring hur Göteborgs nya ansikte skall speglas i förvaltningstraditioner och -kultur. Det finns en del experiment och försök i andra städer som man kan inspireras av t ex har väl Göteborg lånat hyrcyklarna från Paris (?) där jag såg dem första gången för många år sedan, men Toronto och Portland är kanske också städer att lära av? Eller varför inte Stockholm?? Göteborg behöver tänka mycket mer kring staden som plats, som livsrum och offentlighet – inte bara på att bygga, bo och åka.

Med detta önskar jag både min kära hemstad Göteborg och alla andra städer ett riktigt gott nytt år 2012!