Christopher Gillberg vägrade ”lämna ut” sitt forskningsmaterial och gick till Europadomstolen för att få rätt mot den svenska förvaltningsdomstol (Kammarrätten i Göteborg) som krävt att han skulle göra det. Forskningsmaterialet förstörde hans medarbetare på ett tidigt stadium, så frågan var av rent principiell natur. Igår kom domslutet som inte gick Gillbergs väg.
Rapporteringen om detta ärende missar en väsentligt detalj och tycks därför handla om något helt annat än ärendet handlar om. Professor Gillberg, som är professor i barn- och ungdomspsykatri, hade lovat ett antal familjer som han både behandlade och undersökte i forskningssyfte ”sekretess” kring alla uppgifter de lämnade. Troligen hade Gillberg blandat ihop sina roller som läkare (som ju skall garantera patienten fullt skydd) och sin roll som forskare (som aldrig har rätt att lämna sådana löften). Familjerna som således användes i forskare Gillbergs arbete stod självklart i beroendeställning till Gillberg och hans forskargrupp då deras barn fick behandling och hjälp därifrån.
När en forskarkollega från Lund, docenten i sociologi Eva Kärfve som sysslar med kunskapssociologi (alltså hur kunskap skapas och legitimeras) ville titta på Gillbergs källmaterial inom ramen för sin egen forskning kring diagnosen ADHD/DAMP vägrade Gillberg henne tillträde. Han hänvisade till att han inte skulle lämna ut dessa uppgifter till allmänheten eftersom han lovat sekretess. Att man gör ett misstag och blandar ihop sina roller är en sak, men här handlade det inte om att lämna ut uppgifter om barnen, ens i fysisk mening. Enligt Göteborgs universitet och kammarrätten skulle Kärfve beredas plats att gå igenom materialet på den fysiska plats i Göteborg där materialet befann sig. Hon skulle också skriva under en förbindelse att anonymisera de uppgifter hon använde i sin egen forskning. Trots detta vägrade Gillberg, och hans medarbetare valde att hellre förstöra materialet än låta en forskarkollega ta del. Göteborgs universitets dåvarande rektor Gunnar Svedberg fick lämna sitt ämbete, enligt mitt förmenande var hanterandet av Gillbergärendet den avgörande förklaringen.
Min tolkning är att Christopher Gillberg i sin egenskap av läkare och medicinare inte hade tilltro till en forskare från de samhällsvetenskapliga sfärerna, Eva Kärfve, och därför vägrade låta henne se materialet. Om Gillbergs idé om vad det innebär att ”lämna ut” forskningsmaterial skulle knäsatts skulle det fått långtgående konsekvenser för forskningens kvalitet. En doktorand skulle kunna vägra lämna ut materialet till sin avhandling för granskning till betygsnämndens ledamöter och till opponenten, en reviewer på en tidskrift skulle förgäves få be om underlag för beräkningar av t ex mått och tabeller, och bred kollegial granskning av enskilda forskningsprojekt omöjliggöras. Kollegial granskning och metaforskning (som kunskapssociologi ofta är) är avgörande element i den fria forskningen. Detta måste Christopher Gillberg har varit lika medveten om som alla andra är. Jag kan inte tolka hans ursprungliga vägran som annat än en brist på tilltro till kolleger inom andra vetenskapsområden.
Priset för att blanda samman sina roller och faran av bristande tillit mellan vetenskapsområden, det är Gillberg-ärendets egentliga innebörd för forskarsamhället.
VÄNSTRA STRANDEN 