forskning – VÄNSTRA STRANDEN

Det akademiska seminariet – har formen blivit de avgörande samtalens värsta fiende?

Jag tillhör de universitetslärare som älskar det akademiska seminariet. I en öppen miljö där både bedömningar, åsikter och erfarenheter är olika men ändå har samma mål (sanningssökande) finns förutsättningar att skärpa, vässa och precisera det akademiska arbetet. Att inte väja för motsättningar och konflikter, att skilja på sak och person och att stå upp för sina argument är helt enkelt A och O om vi skall närma oss de sanningar vi behöver för att utveckla vårt samhälle och vår kultur.

Men, det finns ju alltid ett sådant, åren går och jag har noterat att seminariet kanske inte längre fyller samma funktion som förr. Jag ser den grundläggande förklaringen som att högskolans eget vetenskapliga uppdrag liksom de internationella förusättningarna i vetenskapssamhället har förändrats dramatiskt – samtidigt som seminariets form tycks ha stelnat. Kanske håller man fast vid det trygga i en föränderlig akademisk värld?

I min värld finns det flera olika typer av seminarier: arbetsseminariet som arbetar med texter och ansökningar, presentationsseminariet som avser att lyfta upp resultat och ny forskning för samtal och reflektion, kontroversseminariet som avser att reda ut och diskutera resultat och metoder som tycks motsägelsefull. Därutöver har vi seminarier som föreläsningar av kolleger som berättar om sin forskning i bredare penseldrag men också seminarier för att reflektera över samhällsfenomen eller eller maktfrågor. Seminariet kan också användas i undervisningssyfte (doktorandseminariet) och är då i allmänhet ett arbetsseminarium men med ett särskilt pedagogiskt syfte. Och själva disputationen, att försvara sin avhandling (sina resultat) är ju en helt avgörande form av seminarium där det också sätts ett betyg på det som gjorts och det som sagts. Kanske finns det fler sätt att tänka kring seminarierna inom akademin än dessa men bara här framkommer ju en stor mångfald i syfte och genomförande.

Med ett allt högre tryck på att publicera sig internationellt i en särskild form (inom mitt område ofta statistiska analyser av kvantitativa data i artiklar på engelska, avsedd för internationell publik, med 6-8000 ord enligt en mycket snäv skrivmall) har också seminarierna blivit allt mer av steg i produktionsprocessen. Även när seminariet behandlar något annat, t ex en redan publicerad artikel eller ett forskningsproblems relevans tenderar seminariet att konvergera in emot en diskussion av termer, referenser, formuleringar och redigering. Deltagarna kastar sig med liv och lust in i frågan om vad som menas med en viss term (sällan begrepp) eller hur ett visst mått är uppbyggt, samtidigt som seminariets ämne tycktes röra sig om teoretiska frågor kring kunskapsbildning eller maktfrågor. Sällan talar seminariet heller om vilka konsekvenser en publicering har eller får – vad kan vi lära oss av en artikel eller bok som läggs fram? Vad betyder det för inriktningen på min egen forskning och undervisning? Vilka antaganden underbygger studien och hur legitima är de? Hur berörs studenterna av forskningsresultaten? Maktfrågor? Vetenskapsteoretiska aspekter?

Seminarieledningen är av största betydelse. Många uppfattningar behöver höras och antalet synpunkter behöver prioriteras. Ledningen av seminariet blir idag ofta ordfördelande istället för fördjupande och preciserande. Självklart är också seminariespråket viktigt, nästan ingen talar sitt modersmål (engelska är andraspråk för de flesta deltagarna) och de egna erfarenheterna skiljer sig dramatiskt åt. Hur många vet något om kohandeln i Sverige på trettiotalet? Hur många kan förhålla sig teoretiskt till den svenska modellen för departmentsorganisation? Utan tydlig ledning tenderar kommentarerna därför att bli generella eller allmänna om de inte just riktar in sig på den exakta text som presenteras vid seminariet.

Vad kan vi då göra åt detta? Jag tror att vi måste uppvärdera seminarieledningen – det är ett viktigt och styrande uppdrag både att organisera, bjuda in, kommunicera sammanhanget för seminariet och leda själva seminariet. Att prioritera frågor och kanske t o m inleda med att ställa ett antal frågor är ett sätt att få fokus vid seminariet. Vi kan skapa seminarieserier med olika och explicita syften som istället kompletteras med att forskargrupper själva jobbar med texter inför publicering och ansökningar (workshops). Det akademiska seminariet behöver få en starkare plats som arena för samtal medan seminariet som led i publiceringsprocesser behöver tonas ned. Och vi behöver många fler inter-disciplinära seminarier, de kan utspelas mellan olika akademiska discipliner men också mellan sub-discipliner. Seminariet behöver utveckla sina former och vara en mer medvetet strukturerad plats för öppna landskap i akademin om det skall ha samma avgörande funktion idag som förr.

Återhämtning, styrka och tillhörighet – franskt motto som kan vara vårt?

Frankrike har just tagit över ordförandeskapet i EU och har ett halvår på sig att driva lagstiftningen framåt och att skapa goda relationer mellan kommission, parlament och råd. Som motto för perioden (som innefattar president- och parlamentsval i Frankrike) har Frankrike valt återhämtning, styrka och tillhörighet. Inte bara för att jag betraktar mig som frankofil (men säkert delvis på grund av det) tyckte jag det var lämpliga ledord för det vårtermin som nu ligger framför oss på humanistiska fakulteten.

Återhämtning; ja, det är ett ord som gäller både individer och organisation. Nästan alla medarbetare på fakulteten – lärare, administratörer, lokalvårdare, tekniker, ekonomer, handläggare, forskare och säkert ett antal fler kategorier – har i snart två års tid fått lära sig att leva med korta planeringshorisonter, snabba omställningar, massor av extra-arbete, inställde/avställda/omställda möten och konferenser för att inte tala om bristen på externt orienterad verksamhet. Vi har inte kunnat bjuda in allmänhet och kolleger till arrangemang och besök i vårt nya hus (vi har ju f ö inte själva kunnat vara där så mycket heller) vilket förstås skapar frustration. Många av oss har varit sjuka i covid och många har förlorat någon anhörig i sjukdomen eller sett vänner och kolleger sörja. Vi behöver verkligen återhämtning på alla plan! När allt det här är över, ja när det verkligen är det, då skall vi också komma ihåg behovet av återhämtning och återtagande av förlorad mark.

Styrka; vi besitter en styrka i vår verksamhets höga kvalitet och den har varit vår väg till framgång under de här två åren. Vi har tagit oss tillbaka från en ekonomiskt extremt utsatt position till att idag vara på fast mark. Utbildningen under 2021 gick med plus, vi överproducerade litegrand men inte alltför mycket, och prestationsgraden på våra utbildningar har inte sjunkit, snarare tvärtom. Vår ekonomi är i betydligt bättre skick än för tre år sedan och vårt hus erbjuder fantastiska pedagogiska möjligheter, särskilt när nu digitaliseringen tar fart. Men viktigast, kvalitetsutvärderingarna av våra utbildningar på alla nivåer visar genomgående på goda resultat och genererar också bra idéer och utvecklingsförslag. Och studenterna kommer till oss, i högre grad än tidigare. Den styrkan skall vi ta vara på, inte ta för given, men ta vara på och vila i.

Tillhörighet; ja efter så många månader av hemmakontor, distansundervisning och zoom-konferenser tror jag att känslan av tillhörighet till ett akademiskt kollektiv hotats. Det är av största vikt att vi återtar den sociala gemenskapen på arbetsplatsen med de många, med dem som inte självklart ingår i det egna lärarlaget, forskningsgruppen eller projektarbetet. Tillhörigheten till vetenskapssamhället, till akademin, till universitetet, till fakulteten, till institutionen och till ämneskollegiet eller arbetslaget är av stor betydelse för arbetsmiljö och tillfredsställelse med arbetet. Pandemin har satt frågan om tillhörighet på sin spets och vi kommer sannolikt inte att gå tillbaka till arbetsmiljö som ser ut som den gjorde innan. Men, nota bene, tillhörighet är fortsatt en viktig faktor för både kvalitet i undervisning och forskning, och för den enskildes arbetsmiljö.

Så, för att använda ärans och hjältarnas språk, suivons la France. 🙂

Själv kommer jag med stort intresse att följa valkampanjen i Frankrike inför presidentvalet i april. Den officiella informationen finns här (på franska). Och för den som vill veta mer om det franska ordförandeskapet i EU så kan man läsa om det här (på svenska).

Franska nationalförsamlingen (parlamentet) i Paris.

Inför terminens slut: Sårbar ekonomi men gott hopp framåt

Terminen går mot sitt slut. Mörkret blir allt mörkare, ett tag till. Samtidigt går Sverige på högvarv och julen med all sin värme och möjliga gemenskap närmar sig. Verkligheten är alltid alldeles för komplicerad för att fångas i enkla modeller och förklaringskedjor. Men, när detta är sagt, några omständigheter i vårt samhälle är så avgörande för oss som Humanistisk fakultet och vi måste prioritera att hitta strategier och även mer kortsiktiga åtgärder för att möta dem.

Vårt minskande söktryck till våra utbildningar
Vår ekonomiska sårbarhet, delvis till följd av punkt 1.
Vår utvecklingspotential i en tid av om- och nybyggnad

Vi kommer att få lämna tillbaka utbildningsplatser för omfördelning inom universitetet eftersom vi under en längre tid inte fyllt vårt uppdrag. Det är helt i sin ordning och handlar om att anpassa kostymen efter verksamheten. Mot bakgrund av den minskande kostymen finns dock en ekonomisk risk, flera institutioner har gjort slut på sparat kapital och är ytterst sårbara för ytterligare negativa ekonomiska förändringar. Att studentkullar och forskningsanslag fluktuerar över tid är normalt, men en nedåtgående trend får inte få fäste – särskilt inte som det kan medföra att kostnaderna för vårt nya hus blir mer betungande än vad som var tänkt i prognosen. Vi måste därför gemensamt se över och fundera kring hur vi bäst förbereder oss för vårt gemensamma hem i en ny fakultetsbyggnad. Vi har två år på oss att – mot bakgrund av förändringarna – gemensamt se över ytor och nya omkostnader.

Jag ser ändå framåt med stor optimism. Vår fakultet rymmer en enorm akademisk bredd och inom ett flertal av våra kunskapsområden har vi forskning och utbildning på allra högsta internationella nivå. Samhället behöver fler människor med utbildning och skolning inom historia, filosofi, språk och kultur. Vårt gemensamma ansvar är att externt visa allt vad vi har att erbjuda och att internt skapa förutsättningar för en utbildning och forskning som fortsatt håller verkligt hög akademisk nivå. Det kan vi.

Det finns flera sätt att stabilisera ekonomin. Att öka söktrycket till våra utbildningar och förbättra kvoten mellan forskningsanslag och fakultetsmedel är en avgörande väg.

Vi har – utifrån vår stora andel uppdrag i fristående kurs – goda prestationer. Att vi inte når samma prestationsgrad som övriga fakulteter förklaras av att närmare 80 procent av vårt utbildningsutbud består av fristående kurs, något som är unikt för oss. Prestationsgraden för studenter på fristående kurser är generellt lägre än för programstudenter, men hos oss är den inte lägre än hos andra fakulteter. Vi ska emellertid inte slå oss till ro med det utan fortsätta arbeta för att förbättra såväl söktryck som prestationer.

Förutom att arbeta med vårt utbildningsutbud ska vi stärka våra positioner genom att öka andelen forskningsanslag i relation till fakultetsmedel, arbeta med uppdragsutbildning och utveckla samverkansuppgiften som en del i arbetet med ökad synlighet och relevans i samhället. För en professor bör det vara normalt att söka forskningsanslag varje ansökningsomgång, för såväl sig själv som för juniora kolleger. Vi vet alla att på varje beviljat anslag ligger 5-10 ansökningar som inte får pengar. För de institutioner som inte har seminarier där man kollegialt kan diskutera och ge råd om ansökningar så är det absolut läge att sammankalla till sådana nu under vintern. Och sätt upp en gemensam lista på finansiärer som kanske inte tillhör de vanligaste, det finns en mängd sektorsanknutna finansiärer som är intressanta för olika subdiscipliner och forskningsområdet.

I nästa års verksamhetsplan finns flera förslag för att komma åt problematiken på längre sikt. På fakultetsnivå hoppas vi t ex kunna skapa ett externt råd med personer från det omgivande samhället för att få bolla idéer kring utbildningar, forskning och samverkansmöjligheter. Utbildningsutbudet kommer under nästa år att kompletteras med t ex internationell masterutbildning i logik, förslag finns också på en fakultetsöverskridande masterutbildning med fokus på hav och samhälle och redan i vår finns åter nybörjarkurser i skolspråken att söka. Institutioner och fakultetsledning arbetar intensivt för att vända utvecklingen och ingen sten lämnas ovänd.

Ta vara på adventstiden och njut av ljusslingor, ljusstakar och stjärnor. När mörkret är som störst vänder det. Vintersolståndet närmar sig!

Om ”Kvinnorna på Fröken Frimans tid”: Bristande insikter i vetenskapligt arbete

Efter programmet ”Kvinnorna på Fröken Frimans tid” som visades i Sveriges Television under jul- och nyårshelgerna uppstod en livlig debatt om relationen mellan journalistik och vetenskap. Jag såg båda programmen och reagerade mest på att de var lite, hur skall jag säga, tunna. De var uppbyggda mer som underhållningsprogram än som vetenskapsjournalistik. Men i och med att debatten drog igång fick jag anledning att fundera lite vidare.

Jag har ofta kontakt med journalister, vanligen vill de prata om något statsvetenskapligt relevant eller ha med en i någon sändning någonstans, men ibland vill de också ha tips på andra personer att tala med eller kolla upp fakta i vissa frågor. Många gånger är det också s k bakgrundssamtal inför något jobb de skall göra. Jag är i princip alltid nöjd med mina journalistkontakter, där finns ömsesidig respekt och förståelse för den andres arbetssituation. Om jag förklarat något som sedan återfinns i en text eller prata utan att mitt namn nämns är jag glad att ha kunnat förmedla förståelse och sammanhang – sådant är aldrig menat att ”ta äran åt sig” utan resultatet av en normal redaktionell och journalistisk praktik.

Men, när detta är sagt, svaren i debatten från produktionsbolaget och Sveriges Television tyder på en väldigt naiv syn på humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Flera gånger har påståenden om att journalister minsann själva varit i arkiven eller själva beställs fram filmer som ingen annan haft framme utgjort argument för att journalisterna gjort sin ”research”. Men för mig är poängen i kritiken inte att journalisterna skulle ha varit lata och inte gjort sitt jobb – istället handlar kritiken om att dessa journalister inte verkar förstå att forskning och vetenskap är något annat än att ”plocka fram” saker ur ett arkiv eller läsa en avhandling. Vetenskapens huvudsakliga uppgift är att lära oss att ställa rätt frågor – programmets frågor har formulerats i en kontext av kvinnohistorisk forskning som är både bred och omfattande. Något som programledaren låtsas helt okunnig om. Men hela programmets utgångspunkt är istället att dessa kvinnor varit ”bortglömda” och att de nu tagits fram i ljuset av programledaren. Så är det helt enkelt inte alls.

En tidslinje eller en historieskrivning är inte något som ”finns”, den skapas av forskare som ställer rätt frågor till sitt material. För att kunna göra just det krävs vetenskaplig kompetens och erfarenhet – det är därför vi låter unga människor ägna fyra år en utbildning till forskare.

Den här debatten handlar inte om ”credd” till olika forskare, den handlar om synen på forskning och vetenskap inom human- och samhällsvetenskaperna.

Jag delar därför i mångt och mycket Ida Östenbergs uppfattning, som hon framförde i SvD den 16 januari i år.

Och när det gäller påståendet att man inte ”kan redovisa alla källor” som forskare gör så håller jag helt med Jack Werner, krönikör i programmet ”Medierna” som menade att i en digital tid är det påståendet bara dumheter. Programmet skulle bli mycket bättre genom en fördjupande sida för vidareläsning, kanske kunde man där chatta med forskare och se fler filmer och dokument själv.

Titta också gärna in på projektet om en digital kvinnobiografisk databas på Göteborgs universitet!

Hösten är (nästan) här! Om likheter mellan damastvävning och akademi

Välkomna tillbaka – jag skall inte göra samma misstag som rikspolischefen Dan Eliasson som i en krönika i tidningen ”Svensk Polis” skrev något om sin egen semester och därmed ansågs tondöv för verksamhetens problem… Men jag hoppas ändå att ni alla som haft en sommarsemester som ni känner gett vila och återhämtning inför arbetsåret.

På min prodekan-agenda för hösten står kvalitetsfrågor i forskarutbildningen i relation till den nationella utvärderingen, en ny fakultetsgemensam forskarkurs kring forskningsetik, förberedelser inför arbetet med en ny universitetsgemensam utvärdering av vår forskning samt integreringen av forskarutbildningsämnet samhällsvetenskapliga miljöstudier. Efter beslutet på försommaren om en policy och handläggningsordning för fakultetsgemensam infrastruktur återstår också arbetet med att formulera ett policydokument. Därutöver har vi förstås alla de vanliga bestyren med en handlings- och verksamhetsplan för 2017, budgetarbetet inför 2017 och lokalfrågorna för fakulteten. Som prodekan har jag också inträtt som fakultetens representant i det nybildade vetenskapliga rådet för Centrum för utbildningsvetenskap och lärarforskning (CUL) vars första sammanträde äger rum måndag den 29 augusti. Glädjande nog har fakulteten kunnat ta emot en nyantagen CUL-doktorand, placerad på Institutionen för Sociologi och arbetsvetenskap.

Under sommaren tillbringade jag en vecka i en vävstuga. Jag har aldrig vävt tidigare men insåg snabbt att vävning och akademisk verksamhet är likartade verksamheter. Den som inte sätter upp väven exakt och noga kommer aldrig att få några vackra resultat i vävstolen. Genom att sätta upp en damastväv insåg jag vikten av varje tråds exakta placeringar genom solv, ögon och sked. Ett enda misstag och det syns ofelbart i den väv som växer fram under händerna. Inslagen i väven är bara pricken över i:et, det som ger färg och gör vävandet synligt för omgivningen. Förberedelsearbetet med varpen är helt utslagsgivande. Så tänker jag också gå vidare under det här arbetsåret, så om ni inte ser mig någonannanstans så sitter jag sannolikt på en pall i den akademiska vävstolen och solvar; trär trådar genom rätt öga i solven och rätt hål i maillonen och försöker att inte trassla in mig i dropploden… 🙂

Skolan alltför viktig för Eberhards svepande argument

Skolan har stått i centrum av det politiska samtalet under hela året och den lär nog också bli ett viktigt ämne i valrörelsen under år 2014, i alla fall den nationella dito som avslutas med val i september. I gårdagens GP hade psykiatern David Eberhard en artikel där skolans problem – för att de finns är så gott som alla överens om – berodde på att vi inte längre uppfostrar våra barn för ”all uppfostran innebär gränssättning. Och att sätta gränser anses i dagens kultur vara fult.” Eberhard resonerar i artikeln vidare om att man i Sverige ”inte får lov att vara” en auktoritet samt att hans uttalanden om ”normala bestraffningar av gränssättande karaktär” var ”självklarheter” och han förstår inte alls upprördheten över dessa uttalanden. I sin artikel börjar Eberhard också med att säga att det inte är inom skolpolitiken felen står att finna, men i samma artikels slutkläm kommer han själv med ett antal förslag på reformer som rimligen är just skolpolitik. Eberhard talar också om att skolans förfall började redan ”under 1960-talet” och fortsätter i samma svepande stil tala om någon form av kultur som fått insteg i skolan och i familjerna, rimligen sedan dess.

Innan jag går vidare och diskuterar några av de saker som Eberhard tar upp vill jag säga att han har helt rätt i att det finns en kulturell förskjutning i det svenska samhället sedan ungefär 1970. Det är anti-auktoritär, kulturliberal och individualistisk trend som Sverige inte alls är ensamt om, men som kanske tagit sig starkast uttryck i Sverige med ett arv av autonomi, jämlikhet och social mobilitet. Om detta har jag tillsammans med Ulf Bjereld skrivit tre böcker (2005, 2008, 2011) som beskriver den samhällsförändringen, dess bakgrund, konsekvenser och innebörd. Vi är på intet vis ensamma om den analysen, tvärtom talar numera de flesta samhällsvetare med intresse för samtiden om just individualisering, auktoritetsnedrivning och svenskens speciella faiblesse för autonomi. Ett bra exempel är Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs bok ”Är svensken människa?” och en nyare bok är ”Den svala svenska tilliten” med samme Trägårdh som en av redaktörerna.

Nu till Eberhard. Psykiatern David Eberhard har länge drivit tesen att den samtida människan är alldeles för känslig för sitt eget bästa. I sin bok ”I trygghetsnarkomanernas land”* tog han upp erfarenheter från sin verksamhet som psykiater där han menade att vi idag söker psykiatrisk hjälp alltför lättvindigt, alltså för händelser som är normala (i statistisk mening) i livet (t ex att en pojk/flick-vän gör slut) och att vårt samhälle drabbats av skräck för allting som är ”farligt” trots att dessa faror är vad som gör oss till klokare och bättre människor. Jag tror att Eberhard på flera sätt har rätt och jag sympatiserar med hans övergripande idé om att livet aldrig är – inte skall – vara en dans på rosor. Jag tror dock att han bortser från en kraftfull förändring i vår syn på hälsa och gott liv, en syn som hänger samman med en ökande grad av empati, civilisering och ovilja mot våld. Vi tycker inte längre att det är ”normalt” (i normativ mening) att kvinnor förtrycks av sina män eller att barn får smisk av sina föräldrar. Det är denna förändring i våra normer som ligger under det som Eberhard svepande talar om som föräldrar som inte tar ansvar eller vuxna som inte ”får” vara auktoriteter. En sådan samhällsförändring ställer stora krav på vård- och omsorg (även på rättsväsendet) i vårt land. Inte tu tal om det.

Det jag efterlyser är att en begåvad och erfaren person som Eberhard skulle göra ansträngningen att sätta sig in i den forskning som finns (både inom samhällsvetenskap och beteendevetenskaperna) så att han kan kvalificera sina uttalanden och bedömningar. Han tycks nu tro att människor blir upprörda för att han säger t ex att barn behöver gränser. Jag tror inte alls att det är därför människor blir upprörda, man blir upprörd för att han säger det han säger utan att på något sätt problematisera värdegrunden som gör att vi inte anser att barn skall få stryk eller utskällningar när de överskrider dessa gränser. Inte heller diskuterar han legitima och illegitima gränser – vi vet alla att det finns vuxna som överskrider gränser i relation till barn liksom barn gör med varandra. Vem skall sätta dessa gränser?

I artikeln hoppar Eberhard från tuva till tuva och jag får intryck av att egentligen handlar allt i texten om vad han sa i TV-programmet Skavlan, och reaktionerna på det. Artikeln tillför ingenting till skoldebatten och han argumenterar inte heller i termer av sin egen profession (t ex något om att ungas självmord inte minskar som i andra grupper). Bristen på logik i texten hänger samman med att Eberhard aldrig blir exakt eller precis. Om allt elände började på 1960-talet bör man inte då berätta att 1962 års läroplan för den nya sammanhållna grundskolan anses vara en av Sveriges bästa avseende kunskapsinnehåll? Eller att det var först på 1980-talet som alla ungdomar förväntades på tolv år i skolan? Om det inte är skolpolitiken som kan anses vara grunden för disciplinproblem i skolan varför då förslå reformer inom just skolpolitik som lösningar (t ex att ge lärare mer makt i klassrummet)? På punkt efter punkt brister analysen i precision och blir därför bara en litania över en svunnen tid. Jag blir besviken över sådan intellektuell lättja i en publicerad debattartikel.

När man kondenserar vad Eberhard egentligen säger i den här artikeln så blir det ganska harmlöst, men också ointressant. Ingen har bestridit att barn behöver gränser, att betygssystemet har inneboende problem eller att för sen ankomst är ett bekymmer i skolan. Vad debatten handlar om är hur vi skall lösa dessa problem. Eberhard har inget annat att komma med än några enkla lösningar om att ”sätta gränser” (hur då?) och att barnen skall ”förstå” att det är status att vara duktig i skolan (hur då?).

Eberhard vill gärna vara en auktoritet. Problemet för Eberhard tycks vara att i vår tid är man auktoritet i kraft av sina argument, sin intellektuella förmåga eller sin moral. Inte i kraft av sin sociala position.

* F ö var det den danska författaren Vita Andersen som med sin diktsamling ”Tryghedsnarkomaner” 1977 myntade begreppet. Inte Eberhard. Och Andersen gjorde det från det utsatta barnets synvinkel.

En brèf: Svensk forskning organiseras på fel sätt

Vår analys visar att tre huvudfaktorer skiljer svensk forskning från de framgångsrika länderna:

1. Universitetens starka beroende av externa finansiärer.

2. En alltmera eftersatt rekrytering med ett oklart karriärsystem för unga forskare.

3. En svag rekrytering av akademiska ledare på olika nivåer.

Svenska universitet är till övervägande del beroende av pengar från externa källor. Den offentliga direktfinansieringen av universitetens forskning ligger på strax under 50 procent, vilket är väsentligt lägre än i de framgångsrika jämförelseländerna (60 procent i Danmark, 70 procent i Nederländerna och 80 procent i Schweiz).

Forskningen i Sverige planeras därför i form av enskilda externfinansierade projekt snarare än kring samlade idéer om kunskapens utveckling och förnyelse.

Så skriver professorerna Mats Benner och Gunnar Öquist i DN idag och kritiserar svenska forskningspolitik.

I samband med att svensk statsvetenskap utvärderades av bl a professor Arild Underdal höll han för tio år sedan ett seminarium vid min institution kring hur god forskning skapas. Han talade om att stimulera originalitet å ena sidan och genombrottskraft å den andra.

För att stimulera originalitet behövs handledare som skapar lekfullhet snarare än påpekar fel, forskare som har tid att sätta sig in i andra diskurser än den egna och en akademisk ledning som ställer riskvilligt kanpital till förfogande (pengar OCH personal). För att stimulera genombrottskraft kravs fokusering (vilket är det vetenskapliga problemet?), en kritisk massa av forskare samt en mycket stor uthållighet. Detta var Underdals recept.

Lägg detta bredvid dagens utmärkta DN Debatt-artikel av Gunnar Öquist och Mats Benner och vi skulle kunna skapa en forskningspolitik präglad av akademiska värden och öppenhet för världens problem. Istället blir externförsörjningen allt större, allt färre tjänster innehåller fri forskningstid, ledarskapet av-akademiseras, budgetstyrningen ökar, fixeringen vid resultatmål likaså, likhet premieras och någon tydlig anställningsväg för en ung forskare ses inte vid horisonten.

Precis som Benner och Öquist skriver kan det anas en annan hållning från statsmakterna. Kanske. Det är som mörkast före gryningen.

Vad handlar Gillberg-ärendet egentligen om?

Christopher Gillberg vägrade ”lämna ut” sitt forskningsmaterial och gick till Europadomstolen för att få rätt mot den svenska förvaltningsdomstol (Kammarrätten i Göteborg) som krävt att han skulle göra det. Forskningsmaterialet förstörde hans medarbetare på ett tidigt stadium, så frågan var av rent principiell natur. Igår kom domslutet som inte gick Gillbergs väg.

Rapporteringen om detta ärende missar en väsentligt detalj och tycks därför handla om något helt annat än ärendet handlar om. Professor Gillberg, som är professor i barn- och ungdomspsykatri, hade lovat ett antal familjer som han både behandlade och undersökte i forskningssyfte ”sekretess” kring alla uppgifter de lämnade. Troligen hade Gillberg blandat ihop sina roller som läkare (som ju skall garantera patienten fullt skydd) och sin roll som forskare (som aldrig har rätt att lämna sådana löften). Familjerna som således användes i forskare Gillbergs arbete stod självklart i beroendeställning till Gillberg och hans forskargrupp då deras barn fick behandling och hjälp därifrån.

När en forskarkollega från Lund, docenten i sociologi Eva Kärfve som sysslar med kunskapssociologi (alltså hur kunskap skapas och legitimeras) ville titta på Gillbergs källmaterial inom ramen för sin egen forskning kring diagnosen ADHD/DAMP vägrade Gillberg henne tillträde. Han hänvisade till att han inte skulle lämna ut dessa uppgifter till allmänheten eftersom han lovat sekretess. Att man gör ett misstag och blandar ihop sina roller är en sak, men här handlade det inte om att lämna ut uppgifter om barnen, ens i fysisk mening. Enligt Göteborgs universitet och kammarrätten skulle Kärfve beredas plats att gå igenom materialet på den fysiska plats i Göteborg där materialet befann sig. Hon skulle också skriva under en förbindelse att anonymisera de uppgifter hon använde i sin egen forskning. Trots detta vägrade Gillberg, och hans medarbetare valde att hellre förstöra materialet än låta en forskarkollega ta del. Göteborgs universitets dåvarande rektor Gunnar Svedberg fick lämna sitt ämbete, enligt mitt förmenande var hanterandet av Gillbergärendet den avgörande förklaringen.

Min tolkning är att Christopher Gillberg i sin egenskap av läkare och medicinare inte hade tilltro till en forskare från de samhällsvetenskapliga sfärerna, Eva Kärfve, och därför vägrade låta henne se materialet. Om Gillbergs idé om vad det innebär att ”lämna ut” forskningsmaterial skulle knäsatts skulle det fått långtgående konsekvenser för forskningens kvalitet. En doktorand skulle kunna vägra lämna ut materialet till sin avhandling för granskning till betygsnämndens ledamöter och till opponenten, en reviewer på en tidskrift skulle förgäves få be om underlag för beräkningar av t ex mått och tabeller, och bred kollegial granskning av enskilda forskningsprojekt omöjliggöras. Kollegial granskning och metaforskning (som kunskapssociologi ofta är) är avgörande element i den fria forskningen. Detta måste Christopher Gillberg har varit lika medveten om som alla andra är. Jag kan inte tolka hans ursprungliga vägran som annat än en brist på tilltro till kolleger inom andra vetenskapsområden.

Priset för att blanda samman sina roller och faran av bristande tillit mellan vetenskapsområden, det är Gillberg-ärendets egentliga innebörd för forskarsamhället.

Björklund pratar aldrig om forskarutbildning

En kollega påpekade häromveckan att han inte hört vår högskoleminister Jan Björklund nämna forskarutbildningen i ett enda tal han hållit sedan utnämningen. I förrgår nämndes ”forskarutbildning” i alla fall i ett pressmeddelande från Utbildningsdepartmentet, nämligen beskedet om att lärare skall få möjlighet att ta en licentiatexamen i sitt ämne eller i ämnesdidaktik (två-årig utbildning på forskarnivå) och sedan efter fyra års arbete kunna bli ”lektor”. Hela syftet är att ”höja kvaliteten” i svensk skola.

Det är symptomatiskt att när nu forskarutbildningen* kommer på tal från departementets sida så är det som ett instrument för att höja kvaliteten i svensk för-, grund- och gymnasieskola. Inte för att utveckla vetenskapen, nå forskningsfronten eller förbättra kompetens och kunskapsnivå i vårt land. Det privata näringslivet verkar inte värdesätta forskarutbildning, medan däremot offentlig sektor (likt skolan ovan) anser sig behöva denna den högsta av alla examina i sina led.

Antalet antagna doktorander sjunker reellt sedan tio år och antalet examina har nu också börjat minska. Genom införandet av Bolognasystemet skapades en längre väg till en doktorsexamen. I praktiken måste man nu ha en Masterexamen (fem år studier) för att kunna konkurrera om en doktorandplats, och för många är det t o m ytterligare arbete t ex som forskningsassistent där man skriver artiklar ihop med sin projektledare som krävs. Väl på forskarutbildningen är det inte tre år som gäller – som tänkt enligt Bologna – utan istället fyra år. Och nu har allt fler forskarutbildande institutioner börjat återskapa ett kurspaket avpassat för studier på forskarnivå trots att tanken med det extra masteråret var att ”flytta ned” forskarutbildningens kursnivå till masternivån.

Eftersom resurserna för utbildning på forskarnivå är små uppstår allt fler forskarskolor av multidisciplinärt snitt, ett system som är gynnsamt för inlärning men som rimligen kräver större resurser för att upprätthålla kvalitetsnivån i varje enskilt ämne än om ämnet driver en egen forskarutbildning. Resultatet blir en utslätning av spetskompetens. (Men då satsas en massa miljoner på män som har sina lagrar bakom sig, gör mer av samma sak och knappt kan göra av med pengarna istället.)

Med autonomireform och avskaffad reglering av kompetensnivåer vid landets högskolor och universitet lämnas forskarutbildningsämnena ut på en marknad där ”mina” doktorander skall konkurrera med ”dina” doktorander i samma ämne men på annan högskola/universitet istället för att poola resurser och samarbeta med sikte på högsta kvalitet inom ämnet. Utbildning på forskarnivå bedrivs för att utveckla och upprätthålla hög vetenskaplig kompetens på alla områden i samhället, för att stimulera till innovation och kreativitet och för att skapa upplysning och en bättre värld. Och för en genuin forskare/lärare vid universiteten är det sanningssökandet som står i fokus, inte att hamna högre i rankningen än systerinstitutionen, trots att incitamentsstrukturerna håller på att pervertera många bland oss.

Jag tror att kollegan har rätt. Jan Björklund har inte pratat om forskarutbildningen. Och jag tror det är symptomatiskt för det bristande intresse för politiken inom högre utbildning som regeringen visar. Allt skall lösa sig (där också) genom avreglering, outsourcing, autonomi, konkurrens och upphandling.

Det är så lätt att riva sönder ömtåligt balanserade system som byggts upp över decennier. Jag tror inte alls att Björklund förstår vad han medverkar till – men det kommer framtida generationer att bittert få erfara.

* Sedan Bolognasystemet infördes för fyra år sedan heter det egentligen ”utbildning på forskarnivå”.

Stockholmsbomben: …och så tar vi fram lite forskning…

Birgitta Ohlsson säger i DN (ej på nätet) att regeringen är den första som ”öronmärkt” pengar till Vetenskapsrådet för att ”ta fram” mer forskning om och kunskap om extremism med religiösa och politiska förtecken. Grattis – det räcker nog till två forskningsprojekt med standarduppsättningen inom HS-området (två forskare under tre år). Forskning om extremism med diverse förtecken har varit en den av samhällsvetenskaplig och historisk forskning i decennier. Att ”öronmärka” pengar för att ”ta fram” sådan forskning känns inte så genomtänkt. Beslutet verkar mera vara ett försök att agera för att visa på handlingskraft.

Regeringar har under många år älskat att ”öronmärka” pengar till ”forskning” så fort det händer något obehagligt i samhället. Och Göran Persson instiftade en helt ny myndighet (Levande Historia) efter att ha missförstått en enkätundersökning bland ungdomar. Birgitta Ohlsson verkar vara på väg att göra samma sak när hon konstaterar att en enkätundersökning från just denna myndighet kanske skall leda till nya insatser för att motverka intolerans. Var det inte just det uppdraget Levande Historia skulle ha?

En snabbtitt på underökningen har fått mig att känna dubier kring det metodologiska arbetet – men en sådan analys kräver mer tid och kraft än jag just nu har. Birgitta Ohlsson bör ta hjälp av någon skicklig samhällsvetare med vana at genomföra surveyundersökningar innan hon fattar några som helst beslut på grundval av Levande Historias undersökning.

Och, Birgitta Ohlsson, du som är en klok och engagerad person för vilken jag känner stor respekt – använd pengarna till att inventera och beställa forskningsrapporter inom exakta områden som du diskuterar dig fram till i dialog med nordiska och europeiska kvalificerade forskare inom området terrorism och extremism. Ett europeiskt nätverk att börja med kan vara det här.

Be cool. Fatta beslut när överblicken är gjord och sikten är klar.