Partiernas kris är elitens kris

DN:s huvudledare idag tar upp partiernas kris. Det är många år sedan det var en inriktning för de forskare som sysslade med politiska partier, i huvudsak visade den forskningen att talet om partiernas kris i medlemstermer var betydligt överdriven. Men DN:s ledarskribent lyfter lite på förlåten till en annan fråga som också kan sägas vara en del av partiernas kris – reproduktionen av en styrande elit.

Partiernas kris är egentligen eliternas kris. De politiska partiernas uppgifter kan sammanfattas som policyskapande, mobiliserande, artikulerande, aggregerande och reproducerande. Att skapa politik, att mobilisera inför val, att artikulera väljarnas åsikter och kanske även att samla dem till genomförbara förslag är knappast den allra största svagheten hos partierna idag. De partier som misslyckas ersätts eller kompletteras ofta av andra partier. Enligt min uppfattning är den allra största svagheten att de inte förmår utgöra rekryteringsbasen för de framtida eliter som skall genomföra det styrande arbetet i vårt samhälle.

Partiernas bristande attraktivitet som plattformar för de mest begåvade och initiativrika medborgarna samt mediernas ständiga klappjakt på politiker är de två viktigaste orsakerna till att vi kan väntas få en betydligt lägre kvalitet på framtidens ministrar, sakkunniga och riksdagsledamöter. Politiskt engagerade ungdomar idag går med i SNF eller Amnesty, stöttar Greenpeace, ägnar sig åt pälsdjursfrågan eller demonstrerar inom AFA:s ramar. Många av dem skaffar sig också en akademisk utbildning i syfte att påverka samhället. De blir civilingenjörer, journalister, nationalekonomer, statsvetare eller lärdomshistoriker och söker sig fram i en yrkeskarriär som skall ge det inflytande som dåtidens ungdom fick via partier och politiskt gräsrotsarbete.

Detta är partiernas kris – att de snart inte har mycket till rekryteringsbas att erbjuda makten.