Etikett: existentialism

2018: Härmed proklameras ett gott nytt olydigt år!

Att demokratin behöver tolerera olika former av civil olydnad för att upprätthålla sin vitalitet har varit accepterat sedan åtminstone Thoreaus skrift i ämnet 1849. Men i en  ny bok; ”Désobéir” (2017 Albin Michel), hävdar den franske filosofen Frédéric Gros att olydnad (eller désobéissance, alltså snarare icke-lydnad) inte bara är tolerabel i demokratin utan istället närmast oundgänglig.

I en intervju i december i den franska politiska tidskriften ”L’Obs” (tid. Le Nouvel Observateur) redogör Gros för sin demokratisyn och lyfter fram behovet av friktion i demokratin. Som läsare av den här bloggen redan vet är detta också ett väsentligt inslag i min demokratisyn. Gros påpekar att lydnaden i demokratin inte bara består i att lyda order, påbud eller lagar. Demokratins öppenhet ger möjlighet för somliga att skapa system där andra frivilligt men kollektivt underkastar sig sina passioner, hängivenheter och drifter. Vi jagar ”likes” på sociala medier och vi upprätthåller vår självbild via våra sociala nätverk. En lydnad, menar Gros, som tär på vår omdömesförmåga.

Gros pläderar för återupptäckten av skammen (synden) som han menar är mycket mer politisk produktiv än vrede eller bitterhet. Han lyfter i det sammanhanget fram den ekonomiska ojämlikheten, skuldsättningen för att konsumera, klimathotet och det många i Sverige kallar kvartalskapitalismen. Vi lyder och underkastar oss därför att vi inte vågar/kan betala priset för olydnad, menar Gros. Dogmen att marknadsekonomi är en del av demokratin har fått oss att tro att vi är goda demokrater när vi underkastar oss konsumism och ekonomiska styrmedel, menar Gros och anför Kina som ett exempel på att den dogmen bör ifrågasättas. Att lyda är bekvämt, ingen kommer att ställa dig till svars för att du gjorde som alla andra. Men var är känslan av skam för att vara delaktig i orättfärdigheten?

Gros menar att denna lydnad underminerar demokratins egen själ. Demokratin är inte bara regler för beslutsfattande. En demokrati utan medborgare som i sin egenskap av individer orkar att förhålla sig kritiskt till demokratins institutioner förtvinar. Det är inte fråga om att ställa sina egna erfarenheter eller sitt eget samvete framför det gemensamma bästa. Gros menar att det mest genuint allmänmänskliga är våra samveten, det är där mänsklig värdighet skapas. Och det är när vi var och en fattar beslutet att lyda eller inte lyda som vi verkligen lever upp till demokratins krav på medborgarskap. Då måste vi tro och känna att vi som individer är omöjliga att ersätta, ingen annan kan fatta detta beslut åt oss. Demokrati utan en politisk etik blir därför på sikt omänsklig.

Samhället är i viss mån en maskin som behöver oljas och skötas om, säger Gros och refererar till Thoreau, men om den maskinen fungerar för bra finns risken att blanda samman maskinens funktion med dess syfte; att skapa ett samhälle där alla kan leva än bättre tillsammans. Därför krävs friktionen. Därför krävs individer som orkar och kan vara just olydiga, inte för sitt eget samvetes skull, utan för att det samvetet pekar på något väsentligt utanför oss själva. En etisk hållning till demokratin skulle man kunna säga.

För några dagar sedan ställde någon en fråga på sociala medier om vi behövde existentialismen längre. Jag svarade att vi alltid behöver den, och alldeles särskit 2018. När jag läser Gros ser jag linjerna från den franska existentialismen alldeles tydligt och beklagar att de tankarna fått så litet genomslag i svensk samtida samhällsvetenskap och politisk debatt.

Därför, för Sveriges skull och för demokratins skull, proklamerar jag härmed ett riktigt gott nytt olydigt år 2018!

(Bild ur L’Obs 7-13 dec 2017)

Den underskattade tillfredställelsen i att bryta normer

De senaste veckorna har jag reflekterat lite över att så många är så pigga på att reglera alla oväntade händelser. Låt mig ta några fullständigt disparata exempel: 1. Statens Medicinsk-Etiska Råd vill lagstifta om aktiv dödshjälp eftersom det kan finnas fall där detta skulle vara ett klokt val, 2. Socialdemokraterna vill slippa FN-mandat för militära interventioner eftersom det kan hända att det blir ett veto och 3. Skolbarn vill ha ändring av skollagen eftersom de vill kunna åka på billigare resor med familjen under terminen. Det var verkligen olika sorters exempel, men de illustrerar alla min poäng, nämligen att aktörer vill ändra normerna/lagstiftning så att den verkligen täcker in alla eventualiteter.

Jag tolkar fenomenet som ytterligare exempel på hur vi individer förväntar oss total kontroll över alla detaljer i våra liv. Varje tänkbart undantag skall vara förutsett.

Jag tror inte på det sättet att organisera samhället. Jag ser normbrott som något som bör finnas. Nöd bryter alltid lag, det innebär inte att dessa exceptionella tillfällen skall utgöra grunden för en ny lag, bara att tillfället var just exceptionellt.

Det kräver mod att bryta normer. Ibland kommer du att tycka att du gjorde fel, ibland att du gjorde rätt. Och du måste alltid tänka på att det du gör kan få andra att vilja göra detsamma. Vill du det? Jag tror också att normbrott är viktiga eftersom de pekar på problem och brister i normbildningen som vi kanske behöver hantera. Med normer som innefattar allt tappar normerna sin normerande idé. Det måste finnas en gräns för att vi skall kunna skilja gott från ont, men denna gräns behöver ständigt utsättas för omprövning.

Jag har inspirerats alltmer av en existentialistisk livsfilosofi där det inte finns någon universell norm att följa. Vi har att som människor hitta det goda handlandet i varje ögonblick. Det förskjuter fokus från normen och tillbaka till oss själva som individer och människor. Det har i alla fall varit en frigörande kraft i mitt liv.