Vandraren återvandrar och lämnar fältet fritt på Vänstra Stranden

Jag avundas människor som helt självklart ”är” något – elektriker, traventusiaster, läkare eller småbarnsföräldrar. På deras bloggar står vad de heter och vad de ”är”, samt ofta kön och ålder. Rimligen betyder det att allt som står på bloggen skall tolkas utifrån detta ”varande”. Kanske är jag ett sällsynt fall av personlighetsklyvning men jag går oftare mellan fält och över gränser än håller mig innanför staketen. Jag är i det här fallet den person vars händer knattrar på tangentbordet just nu (vilket alltså redan är ett passerat stadium). Det har varit svårt för Vandraren att hitta rätt ton på den Vänstra Stranden. Sammantaget gör dessa överväganden att Vandraren har beslutat sig för att återvandra till bloggen Emmausvandrarna. Där kommer Vandraren att ge uttryck för personliga (aldrig privata) reflektioner kring livet, samhället, politiken och kristen tro.  

Kvar på Vänstra Stranden blir plats för kritisk samhällsanalytisk publicistik signerad Marie Demker – med alla sina identiteter 🙂

Vandraren

Vad betyder ”hålla kontakten”?

Ja, inte att ha stickproppen i handen i alla fall 🙂 Hörde häromdagen på radion en diskussion om nya medier. En kvinna sa då att det var så bra att ”hålla kontakten” med hjälp av mikroblogg och facebook. Hennes exempel var kusiner hon inte träffat på tio år och några gamla barndomsvänner som hon inte sett sedan de gick i skolan. Men också en dotter som uppmanade sin pappa att läsa hennes blogg när han stillsamt undrade hur det gått på provet i skolan.

Relationer är allvarliga, de kan förändra mitt liv. För mig är att ”hålla kontakten” något annat än att veta om att någon flyttat eller just nu steker pannkakor. I min värld tunnas begreppet ”hålla kontakt” ut och förytligas när 140 tecken om vad jag gör just nu är detsamma som en relation. På Facebook kallas det t o m ”vänner”. Jag vet många på Facebook som är ”vänner” med människor de aldrig träffat, aldrig pratat med och kanske inte egentligen vet dem de är. Personligen har jag medvetet valt bort Facebook, som en självvald begränsning. För mig skulle det umgänget (hålla kontakten) inkräkta på verklig vänskap – kraften räcker inte till båda.

Jag tror att vänskap, relationer och att hålla kontakt är något som endast kan genomföras genom att träffas, prata med varandra och under lång tid bygga en gemensam värld och gemensamma erfarenheter. Jag vill hävda att det inte är möjligt med korta statusmeddelanden på Facebook. Jag har mycket hellre tio nära vänner som jag kan ringa eller sms:a när jag vill dela något roligt eller svårt än 500 s k vänner på Facebook eller Twitter.

För många år sedan slutade en äldre släkting att skicka julkort – han började istället skicka massproducerade s k julbrev (numera på e-posten) där han berättade allt som familjen gjort under det föregående året. Eftersom det inte fanns någon person som texten var avsedd för var texten lika opersonlig som en annons från H & M. Och naturligtvis lika ointressant som ett uttryck för att ”hålla kontakten”.

Kanske kommer verklig vänskap att uppvärderas. Snart blir den så unik att den blir avundsvärd.

Amerikansk oansvarighet

Förutom att träffa släkten och uppleva atmosfären på den plats min svärfar föddes lärde jag mig åter en ny sak om USA den här gången. Betydelsen av ansvar.

Jag är en människa som anser att alla har och skall ta sitt individuella ansvar för sina egna liv och även för solidariteten med andra. Ansvar är ett positivt laddat ord för mig, och det skall gå hand i hand med makt. Har du inte makt över ditt liv kan du inte ta ansvar – tar du inte ansvar för ditt eget liv får du heller ingen makt över det. Och jag bejakar ett samhälle som gör det möjligt och rimligt att ta ansvar.

Men i det amerikanska kontexten är ansvar/oansvarighet något mer, ett djupt liggande mentalt mönster som uppfattas som indikation på individens moraliska halt. Och frågan om resurser att ta ansvar ställs aldrig, inte heller diskuteras vad ”ansvar” betyder i en annan kontext än den egna.

En ansvarig individ tar vara på möjligheterna som ges, får en bra inkomst, för att inte säga blir förmögen, och fortsätter sitt ansvarstagande med hjälp av pengarna. Mycket pengar och dyra vanor är därför ett tecken på en ansvarig individ och därmed också en god samhällsmedborgare. En oansvarig person missa möjligheterna, förmår inte skapa en plattform och sjunker djupare ned i misären. En fattig person är därför i allmänhet också en oansvarig person, och därmed inte en lika god samhällsmedborgare.

Dikotomin är djupt biblisk – dels har vi mannen som inte förvaltade sitt pund i Jesu liknelse i Lukas 19:20 dels har vi orden om att till den som har skall varda givet i Matteus 13:12. Men jag saknar barmhärtigheten och maktanalysen som finns i andra bibeltexter. Barmhärtigheten levs ut i många amerikanska kristna församlingar, men i samhället i stort är det svårt att se barmhärtigheten med de utsatta, de förnedrade och de som saknar personliga resurser att ta ansvar för sig själva. Och maktanalysen lyser med sin frånvaro – hur skall jag ta ansvar för mitt liv om någon annan har makten över det?

Någonstans genom den amerikanska historien* ekar Kains ord till Gud ”Skall jag taga vara på min broder?” (1 Mos 4:9) Svaret är inte helt entydigt i stjärnbanerets land.

* ”Öster om Eden” är en roman av John Steinbeck från 1952 (filmad med James Dean 1955) skapad under en period när amerikansk konst och litteratur sökte efter sitt eget uttryck, en amerikansk identitet. Boken utgör en amerikansk historia om två familjers inflätade släkthistoria där broder står mot broder, men där också både brutaliteten och välståndet i det amerikanska samhället ständigt konfronteras med varandra.  I bibeln har Kain av avundsjuka dödat sin broder Abel – bibelns generation nummer två – och Gud frågar Kain var Abel är och Kain svarar med frågan ”Skall jag ta hand om min bror?” Kain inser dock sin skuld och Gud sätter ett märke på honom, det s k Kainsmärket, som ger honom skydd mot hämnd men också markerar att han är en mördare. Kain reser bort och bosätter sig just öster om Edens lustgård.

Att träffa William på Metropolitan

Idag har jag äntligen träffat William – ja, han heter egentligen inte William men någon synnerligen taktlös person har döpt den lilla blå flodhästen till just William. Sedan jag var i 20-års åldern har jag tänkt att jag någon gång skall få se honom i verkligheten. Besviket konstaterade jag för länge sedan att han fanns i kopia i ett museum jag var i, men jag köpte ett kort i alla fall. Idag gick således drömmen i uppfyllelse och där stod den lilla blå flodhästen och såg alldeles vanlig ut. I kanten av en monter med flera gravfynd stod han och såg allmänt prestigelös ut, vilket han säkert varit ända sedan ca 1900 f kr då han hamnade i graven.

Metropolitan museum inrymmer inte bara den största egyptiska samlingen utanför Kairo utan har också i huvudsak bevarat museikaraktären på samlingen. Man går runt och tittar och det finns skyltar där det står vad saker är. För mig ger det betydligt mer förståelse än många av moderna museernas välvilliga men överpedagogiska och färdiga tolkningar av sina utställningar. Låt föremålen tala för sig själva. William talade till mitt hjärta – inte för att han är liten och blå utan för att han förmedlade en känsla av mänsklighet som överbryggade de 3000 åren mellan oss.

I övrigt kan man lyfta fram samlingen från drottning Hatshepsuts regim från vilken många fynd finns bevarade. De kvinnliga regenterna tenderar att dra uppmärksamheten till sig. Också på Metropolitan ansågs det vara lite oväntat att hennes regeringstid kännetecknades av många fälttåg i främmande länder samtidigt som det var en kulturellt blomstrande tid.

Kontrollera, garantera och säkerställa – om vår tids kontrollkult

”Livet kan man inte ha på banken” sjöng den alldeles för tidigt bortgångne Totta Näslund i sången av Mikael Wiehe. Det är onekligen en sentens som jag tycker borde lända till större eftertanke i samhället.

Vanvården på Bäckagården i Halmstad berodde på dåliga rutiner får vi veta. Socialtjänsten skall kontrolleras hårdare och kunna utsättas för sanktioner, minsann, om de gör fel. Och missförhållanden på s k HVB-hem (hem för barn och ungdomar som behöver bli omhändertagna) skall försvinna genom att ”man säkerställer” att barnen under sina permissioner tas om hand av föräldrarna får vi veta i Rapport-sändningen  halv-åtta. Och sedan tidigare vet vi att trakasserierna i Rödeby inte var polisens ansvar. Mannen på häktet i Mariestad som fick hänga i sin snara tills han dog för att vakterna inte skar ner honom var för dåligt utbildade. I inget fall ställs frågan om inte en medmänsklig tanke kunde förändrat situationen.

Varifrån kommer denna bisarra, för att inte säga neurotiska, tilltro till regler och rutiner? Själv en vän av rutiner (de sparar energi som kan frigöras i kreativa processer) har jag aldrig någonsin trott vare sig på säkerhetskontroller eller regleringar som en universalmedicin. (Ta bara flygets löjeväckande security checks – det är när man störtar som man dör. Inte om man har en flaska schampo med sig.) Jag har i ett annat sammanhang påpekat att vi människor är mycket bättre på att skapa och formulera regler och system än på att leva i dem.

Att rutinerna, reglerna och systemen är bra är väl ett grundkrav? Det är ju när dessa fallerar som vi sätts på prov. Den s k mänskliga faktorn är ju faktiskt vad vi borde utgå ifrån, inte låtsas att den är något oförutsett.

Nej, det är bristen på civilkurage och personligt ansvar som avslöjas när vi skyller på bristande rutiner. Samtidigt kanske missförhållandena kom upp till ytan just genom att någon okänd individ faktiskt hörde av sig. Om inte var och en av oss tar ansvar för att samhället och det kollektiva fungerar så kan vi konstruera hur finurliga system som helst. Den dag en individ gör en miss – vilket vi alla gör hela tiden – är det de andras ansvar och solidaritet som avgör om människor kommer till skada eller ej. Idag tycks alldeles för många vara mer rädda för att göra fel än måna om att göra rätt.

Har man inte gjort några misstag har man inte gjort något annat heller. Så sluta fila på systemen. Låt oss titta oss i spegeln istället, och skapa ett samhälle med den bilden som mall.

Att urholka sanningen – Persson och Marklund

Debatten om Liza Marklunds båda böcker ”Gömda” och ”Asyl” stormar vidare, numera i alla medier som finns, inklusive ”Medierna” (SR). Jag har funderat en hel del på just sanningsbegreppet med anledning av debatten om Marklund. Redan vid Bokmässan för några år sedan såg jag en av böckerna, jag tror det var ”Asyl”, och en av mina goda vänner påpekade redan då att det var tveksamt hur sann den där historien var. Egentligen. Men det tog flera år innan debatten nådde traditionell massmedia.

Häromdagen satt jag ensam och åt lunch och överhörde ett kort samtal mellan två kvinnor i 60-års-åldern.

– Vad tror du om det där med Liza Marklund? Har hon hittat på?

– Nej, inte alls. Men hon har väl broderat lite och så.

– Ja, jo. Men är det sant då?

– Jag vet inte, men spelar det någon roll?

En kvinnlig författare skriver en bok som hon hävdar är återberättandet av en sann historia om kvinnomisshandel och kvinnoförtryck. En annan kvinna visar att berättelsen endast har yttre drag gemensamt med verkligheten, och att det som förändrats av författaren är centrala för tolkningen och förståelsen av händelseförloppet. Liza Marklund har på bokens grundval uppvaktat politiker och fått dessa att agera både nationellt och på EU-nivå.

Göran Persson missförstod en (rätt dålig) opinionsundersökning om skolelevers kännedom om förintelsen. Så skapades myndigheten Levande Historia och en nationell kampanj om förintelsen.

Spelar Sanningen alls någon roll? Är det kanske som urholkare och relativiserare av sanningsbegreppet som Perssons och Marklunds agerande skall dömas? Jag tycker det är djupt tragiskt att höra två kvinnor trivialisera sin egen uppenbara besvikelse i termer av att ”sanning eller ej inte spelar någon roll”. Om inte sanningen spelar någon roll så finns det heller ingen anledning att genomföra saker och skriva böcker med anspråk på Sanning.

Sanningen är att ”sanning” idag är en nödvändig komponent i marknadsföringen av ideella projekt. Därav följer att denna ”sanning” också skall göra anspråk på att vara Sann – annars kommer strategin att såga av den gren den sitter på.

(sanning= true, justified belief att något är på ett visst sätt SAMT Sanning=existentiell insikt, onåbar i sin helhet för människan)