Etikett: etik

En bref: Privilegier förpliktigar – en elit som inte strävar efter det goda är inget att ha

Den tyske filosofen Max Scheler skrev år 1915 om begreppet ”ressentiment”, en mänsklig drivkraft som vägrar erkänna att det finns värden som är högre, noblare – eller heligare om man så vill – än dem som man själv står för. För den som är behärskad av ressentimentet görs de egna tillkortakommandena till norm. När räven säger att druvorna är sura är räven inte besviken utan tvärtom tillfreds med sin upptäckt. Kan han inte nå dem så är de inte värda att nå. Alla som påstår att druvorna ändå är söta, oavsett att räven inte förmådde hoppa högt nog för att nå dem, hånas som så kallade godhetsapostlar eller förrädare. De måste dras ned till hans egen nivå.

Så skrev jag i min krönika den 19 januari i Tidningen Dagen. Jag har under en längre tid noterat att våra representanter i olika församlingar som riksdag, fullmäktige eller för den delen regeringens företrädare och tjänstemän inte längre ser på sitt uppdrag som något uppfordrande. Till det kan läggas att även andra personer som har stort politiskt inflytande, t ex influerare och en del twittrare med partiidentitet, inte heller tycks ha något begrepp om det ansvar som följer av att inneha en position, ett ämbete eller vara någon som många ser upp till.

I demokratins utveckling har en strävan efter det goda, det sanna och det sköna varit en drivkraft. För att motverka kapitalismens kraft i att riva ned gemenskaper och traditioner skapade såväl kristdemokrater som socialdemokrater visioner om en gemensam välfärd och ett samhälle som gav plats till annat än pengar. Dessa 1900-talspolitiker förstod att människan inte lever ”av bröd allena” som det står i den gamla bibelöversättningen. Och gav det kropp i den politik de förde eller förespråkade. Liberaler och konservativa var inte sämre utan hyllade i sin politik människans behov av kultur och personlig förkovran, men kanske i en annan ram än kristdemokrater och socialdemokrater.

Men någonting har hänt – rörelser som likt räven förnekar förekomsten av en värdehierarki, eller kanske till och med menar att de lägsta av våra instinkter är de som skall styra samhället (egoism, självrättfärdighet och trångsynthet). Presidenter som Trump och Bolsonaro får sina anhängare att förnedra och skända demokratiska institutioner istället för att kräva att de lever upp till högt ställda krav på ansvarighet och rättsstatlighet. En influerare som Margaux Dietz hånar en berusad och skadad man utanför sitt port och gör detta hån viralt i en offentlig video. Justitieutskottets ordförande Richard Jomshof har synpunkter på avkunnade domar och har ingen som helst förståelse för det olämpliga att en man med hans position gör just det. Strax därefter fortsätter han istället sin ansvarslösa hållning genom att hävda att om folk blir upprörda över en bränd Koran så skall man bränna hundra till. En ordförande för riksdagens justitieutskott som uppmanar till bokbål på religiösa böcker! Häpnadsväckande.

Noblesse oblige, så sa den engelska överklassen med hjälp av det förnäma franska språket. Det betyder ungefär att privilegier förpliktigar. Det var före demokratins genombrott, när börd ensamt avgjorde samhällsställning och inflytande. Idag gäller det också alla som fått sina privilegier i demokratiska val.

2018: Härmed proklameras ett gott nytt olydigt år!

Att demokratin behöver tolerera olika former av civil olydnad för att upprätthålla sin vitalitet har varit accepterat sedan åtminstone Thoreaus skrift i ämnet 1849. Men i en  ny bok; ”Désobéir” (2017 Albin Michel), hävdar den franske filosofen Frédéric Gros att olydnad (eller désobéissance, alltså snarare icke-lydnad) inte bara är tolerabel i demokratin utan istället närmast oundgänglig.

I en intervju i december i den franska politiska tidskriften ”L’Obs” (tid. Le Nouvel Observateur) redogör Gros för sin demokratisyn och lyfter fram behovet av friktion i demokratin. Som läsare av den här bloggen redan vet är detta också ett väsentligt inslag i min demokratisyn. Gros påpekar att lydnaden i demokratin inte bara består i att lyda order, påbud eller lagar. Demokratins öppenhet ger möjlighet för somliga att skapa system där andra frivilligt men kollektivt underkastar sig sina passioner, hängivenheter och drifter. Vi jagar ”likes” på sociala medier och vi upprätthåller vår självbild via våra sociala nätverk. En lydnad, menar Gros, som tär på vår omdömesförmåga.

Gros pläderar för återupptäckten av skammen (synden) som han menar är mycket mer politisk produktiv än vrede eller bitterhet. Han lyfter i det sammanhanget fram den ekonomiska ojämlikheten, skuldsättningen för att konsumera, klimathotet och det många i Sverige kallar kvartalskapitalismen. Vi lyder och underkastar oss därför att vi inte vågar/kan betala priset för olydnad, menar Gros. Dogmen att marknadsekonomi är en del av demokratin har fått oss att tro att vi är goda demokrater när vi underkastar oss konsumism och ekonomiska styrmedel, menar Gros och anför Kina som ett exempel på att den dogmen bör ifrågasättas. Att lyda är bekvämt, ingen kommer att ställa dig till svars för att du gjorde som alla andra. Men var är känslan av skam för att vara delaktig i orättfärdigheten?

Gros menar att denna lydnad underminerar demokratins egen själ. Demokratin är inte bara regler för beslutsfattande. En demokrati utan medborgare som i sin egenskap av individer orkar att förhålla sig kritiskt till demokratins institutioner förtvinar. Det är inte fråga om att ställa sina egna erfarenheter eller sitt eget samvete framför det gemensamma bästa. Gros menar att det mest genuint allmänmänskliga är våra samveten, det är där mänsklig värdighet skapas. Och det är när vi var och en fattar beslutet att lyda eller inte lyda som vi verkligen lever upp till demokratins krav på medborgarskap. Då måste vi tro och känna att vi som individer är omöjliga att ersätta, ingen annan kan fatta detta beslut åt oss. Demokrati utan en politisk etik blir därför på sikt omänsklig.

Samhället är i viss mån en maskin som behöver oljas och skötas om, säger Gros och refererar till Thoreau, men om den maskinen fungerar för bra finns risken att blanda samman maskinens funktion med dess syfte; att skapa ett samhälle där alla kan leva än bättre tillsammans. Därför krävs friktionen. Därför krävs individer som orkar och kan vara just olydiga, inte för sitt eget samvetes skull, utan för att det samvetet pekar på något väsentligt utanför oss själva. En etisk hållning till demokratin skulle man kunna säga.

För några dagar sedan ställde någon en fråga på sociala medier om vi behövde existentialismen längre. Jag svarade att vi alltid behöver den, och alldeles särskit 2018. När jag läser Gros ser jag linjerna från den franska existentialismen alldeles tydligt och beklagar att de tankarna fått så litet genomslag i svensk samtida samhällsvetenskap och politisk debatt.

Därför, för Sveriges skull och för demokratins skull, proklamerar jag härmed ett riktigt gott nytt olydigt år 2018!

(Bild ur L’Obs 7-13 dec 2017)