Den ohämmade nationalismen

Efter att ha sett en otrolig fotbollsmatch i EM där Turkiet vänt underläge mot Tjeckien vill jag bara framför mina gratulationer till de turkiska fotbollssupportrarna i hela Europa. Själv grät jag nästan när Frankrike förlorade med 1-4 mot ett otroligt skönspelande Holland häromdagen. Och visst var det bittert att Sverige förlorade gårdagens match mot Spanien i den 92:a minuten.

Fotboll och många andra sporter är en arena där den ohämmade nationalismen tycks vara fullt legitim. Jag upphör aldrig att förvånas över sportjournalisternas totala brist på kritisk granskning eller självkritik. När matcher kommenteras sker det nästan helt utifrån svenska förutsättningar och förklaringarna till de egna regelbrotten är alltid mer förstående än för motståndarlaget. Sportjournalistik och kungajournalistik har tydligen en del gemensamt: brist på kritisk granskning! Jag är faktiskt mycket mer dyster över Frankrikes förlust mot Holland än över Sveriges förlust mot Spanien. Jag är också oerhört dyster över regelbrott, felaktiga domslut och filmningar oavsett vem som gör dem. Jag blir lycklig av att titta på bra fotboll (Holland spelade som i himlen) även om mitt lag förlorar, jag kan inte värja mig och jag kan aldrig tycka att ”vi” borde vunnit om vi inte borde det.

Vad skulle hända om svenska journalister skulle granska ekonomi, träningsmetoder, jämställdhet, strategier och enskilda spelare i paritet med hur man granskar riksdagen och aktiva politiker i Sverige?

När blev det så OK att tala om ”vi” kring det svenska landslaget och diskutera om ”vi” skall klara oss till kvartsfinal samtidigt som svenskar av turkisk härkomst just nu fyller centrala Stockholm i glädje över att ”dom” gått vidare till kvartsfinal?

PS Jag tror faktiskt att det franska landslaget är mer representativt för franska medborgare än det svenska landslaget är för svenska medborgare. DS