Måndagskvällens debatt på Publicistklubben i Göteborg handlade om Sverigedemokraterna och mediebevakningen. Igen. Men det var ingen klargörande diskussion. Istället fastnade diskussionen i olika spår som aldrig möttes och slutresultatet tycktes vara ett ”jaså”.
Lena Sundström tryckte på likheterna med Danmark och var klarsynt och rak. SR Göteborgs chef Nina Glans sa att ”vi” blivit ”bättre” på att koppla ihop ”etnicitet och kriminalitet” och hävdade att mediernas roll i SD:s framgångar var försumbar. Piratpartiet kom ju in i EU-parlamentet och de hade ”ingen särskild” plats i medierna före valet, påstod hon.
Jag undrar på vilket sätt det är bättre att kalla en rånare för ”invandrare” eller ”turk” än att kalla honom för t ex ”man”, ”arbetslös” eller ”missbrukare” med tanke på att de tre sista epiteten brukar ha exceptionellt starkt samband med sannolikhet för brottslighet.
Att Piratpartiet erhöll en intensiv mediebevakning våren 2009 kommer nog alla ihåg – inte nog med rättegången mot Pirate Bay och motståndet mot FRA-lagen. Partiet var också närvarande på nätet på ett sätt som inget annat parti. Piratpartiet som fenomen diskuterades därutöver i nästan varje medium i landet. Mediehypen kring partiet påverkade med största sannolikhet graden av framgång i väljarkåren.
På nästan varje problematiserande fråga svarade Nina Glans och Jonathan Falck från GP att man skulle använda sig av ”klassisk” nyhetsbevakning och inte behandla SD på något särskilt sätt. Men SD – liksom PP eller andra nya partier – lever i symbios med medieuppmärksamheten och dessa partiers uttryck passar medielogiken som hand-i-handske. Äldre och etablerade partier har redan en historia hos medborgarna, och där påverkar mediernas uppmärksamhet i mindre grad. Om man inte förstår det så kan man inte vara det som alla journalister omhuldar – konsekvensneutral. (Ett begrepp vars teoretiska grundval är grumlig, men det kan vi ta en annan gång.)
Jag tror att huvuddelen av den svenska journalistkåren har en SD-neuros (som Petter Ljunggren kallade det) men inte av den art som han syftade på. Jag tror att det finns en rädsla för att SD skall vara det som ifrågasätter de egna arbetsmetoderna. Om man låter det hända så rasar hela den mödosamt uppbyggda yrkesidentiteten av neutralitet, oberoende och saklighet. Istället framträder en situation där det är omöjligt att förhålla sig objektivt till det man rapporterar om. Kanske var det en händelse som såg ut som en tanke att debatten började med en presentation av Stig Hanséns bok om Günter Wallraff…
VÄNSTRA STRANDEN 