Inför 2014: Tidsandan, vad varslar den om?

Under kriget hade jag varit motståndare till kriget och efter kriget hade jag vid olika tillfällen manat till lugn, tålamod, mänsklighet och självkritik och upprest mig mig emot den för varje dag allt skarpare , vildare och dåraktigare nationalistiska hetsen. Nu stod där åter ett sådant angrepp på mig, illa skrivet, till hälften hopsatt av redaktören själv, till hälften hopstulet ur mängden av liknande artiklar från tidningskolleger. Ingen skriver som bekant så dåligt som den, vilken försvarar åldrande ideologier, ingen driver sitt hantverk på ett mer smutsigt och vårdslöst sätt än han. (s 116)

Två tredjedelar av mina landsmän läser den här sortens tidningar, läser morgon och kväll sådant här, bearbetas varje dag. hetsas, eggas till missbelåtenhet och stridshumör, och det hela kan bara få ett slut, krig igen, nästa krig, det krig som skall komma, och som väl blir ännu fasansfullare än det förra. (s 117)

Så skriver Herman Hesse i sin roman ”Stäppvargen” som utkom i Tyskland 1928 (i svensk översättning av Sven Stolpe 1932). Diskussionen om medier och populism uppkom inte precis i samband med att Zuckerberg lanserade Facebook. Vi går in i ett nytt år som bär på mycket politiskt bagage, men jag tror att också mediesituation, opinionsbildningsklimat och det offentliga samtalet kommer att stå ännu mer i centrum för sig självt än hittills.

Hesse gestaltar i sin roman ”Stäppvargen” en tidsanda och perspektiv på människan och samhället som vi nu, 85 år senare, förstår var varsel om ännu ett krig. Ett krig som mycket riktigt i en del avseenden blev ”mycket fasansfullare än det förra”.

Detta år 2014 är det etthundra år sedan det första av de två sammanhängande europeiska krigen bröt ut, varav det förstas fasor tyvärr är orättfärdigt bortglömda idag. I en mening var mellankrigstiden bara ett vapenstillestånd i ett enda groteskt europeiskt nationalistiskt krig som varade mellan 1914 och 1945. I Sverige brukar vi inte ens nämnda vapenstilleståndsdagen den 11 november, en dag som på kontinenten påminner om alla de familjer och släkter som förlorade så många av sina unga män i skyttegravar och gaskrig mitt på vår kontinent. Erfarenheter vi saknar, erfarenheter som kanske också har betydelse när Europa går till val i vår.

Hurudan är vår tidsanda? Vilka perspektiv på människan är förhärskande i vår tid? Och vad varslar de om?

Även om likheterna med mellankrigstiden är många – t ex modernitetens genombrott med nya medier och ny livsstil, globalisering, ökande levnadsstandard och ökande klyftor, ytlighet och glamour i fager förening – så upprepar sig historien som bekant inte. Om jag tittar in i framtiden och använder min intuition så kan jag se åtminstone fyra tendenser som skulle kunna bli gestaltningar av vår samtid: 1. framväxten av nya kollektiv, 2. upplösningen av gränser mellan olika medier, 3. politikens individualisering, 4. samhällets intimisering och socialitet, och kanske (men bara kanske) ekonomismens förtvining och död.

Att vårt samhälle individualiserats under de senaste decennierna råder knappast något tvivel om, men sedan en tid skönjer jag också framväxten av nya kollektiv. De gamla baserades på traditionell social klass, på kön eller profession. Men alltmer kollektivt handlande samordnas via sociala medier, utbildningserfarenheter och intressen. Frimärksklubbens samvaro har blivit modell för politiskt handlande, allt från flash mobs till initiativ till demonstrationer, bojkotter eller sticknings-grafitti.

Vi ser också hur gränserna mellan det vi fortfarande kallar sociala medier och andra medier löses upp: TV, tryckt press, radio, poddar, chatt, bloggar, twitter, fotodelningar och webbsändningar flyter samman mellan aktörer och tekniska plattformar. Vi vet snart inte vad vi skall kalla det vi gör när tar del av och är delaktiga i mediala möten och aktioner. När medier glider samman blir vad vi gör och säger viktigare än var vi gör det.

Politiken riktas alltmer till individer eller grupper av individer. På samma sätt bjuds individer in att påverka och medverka som individer – inte som representanter för ett kollektiv eller som medlemmar i partiet med särskild access till processerna. Våra partiledare blir också ansikten för sina partier på ett nytt sätt, särskilt blir utvecklingen av politisk reklam intressant att följa därvidlag. När förtroende och trovärdighet är viktigare som politisk valuta än ideologi blir nunorna Fredrik, Stefan, Annie, Jan och Jonas viktigare för väljarna som kompasser än partiprogrammens satser. Därmed inte sagt att deras inflytande ökar.

Hela vårt samhälle går också mot en ökande socialitet. Vi umgås i en omfattning idag som kanske aldrig haft sitt motstycke i meningen antalet människor vi träffar – lägg samman familj, arbetsplats, släkt, grannar och vänner med nätets enorma socialitet. Visserligen umgås vi virtuellt i stor utsträckning med de människor vi träffar fysiskt, men cirklarna utökas enormt på nätet. Jag tror att fokus på kommunikation, intimitet, personligt tilltal och medkänsla med mycket större och bredare grupper än förr präglar politiken framgent. Vi möter varann i allt större utsträckning som just människor – det gäller allt från anonyma kommentarer på nätet (som blir allt mindre anonyma) till tiggare på våra gator.

Kanske har också ekonomismen peakat för den här gången. Kritiken mot New Public management, utförsäljning och avreglering av offentliga verksamheter, upphandlings- och utvärderingssamhället samt del falska valfrihet som ofta erbjuds (välja företag men inte vad man vill ha) har nått stormstyrka under 2013. Kanske ser vi en långsam normalisering till med lite färre ideologiska brösttoner och lite fler skiftande lösningar för olika sfärer. Men bara kanske.

I vilket fall, välkommen till år 2014. Ingen av oss vet vad det bär i sitt sköte.