Etikett: val

Konservatismens många olika skepnader

Vi lever i en konservativ tidsanda, sägs det. Men vilken sorts konservatism? De radikala förändringar som föreslås och drivs igenom i namn av konservatism förefaller sällan passa särskilt bra ihop mes konservatismens idé om långsamma förändringar. Konservatismens ideologiske fader Edmund Burke skulle sannolikt inte känna igen sig om han kunde avlyssna diskussionerna i Vita Huset eller följa reformarbetet i Rosenbad.

För Burke var nationen ett kollektiv, men inte ett kollektiv i nuet utan ett kollektiv av alla de som gått före och de som kommer efter. Vi som lever nu är bara en länk i den kedjan och kan inte göra anspråk på att omsätt alla våra impulser – konservativa eller ej – i handling. Burke förklarade för sina väljare i Bristol när han stödde den amerikanska frigörelsen från Storbritannien att han ”förvarar era intressen mot era åsikter”. Osedvanligt klokt sagt. Det var det långa perspektivet som skulle avgöra besluten som fattas idag.

Om Burke och en del annat om konservatismen pratar jag med statsvetarkollegerna Andreas Johansson Heinö (Timbro) och Katarina Barrling (Uppsala universitet) i Filosofiska Rummet, Sveriges radio P1. Kan avlyssnas här https://www.sverigesradio.se/avsnitt/pa-spaning-efter-konservatismens-trender-och-politiska-utmaningar–2

Vill du höra mer om politiska ideologier och undertecknad så kan du också lyssna på programmet om liberalismen https://www.sverigesradio.se/avsnitt/pa-spaning-efter-liberalismens-trender-och-politiska-utmaningar

Både i Filosofiska rummet och i andra forum dyker termen ”nationalkonservatism” upp,, liksom begreppet ”nationalkonservativ partifamilj”. Under många år har det begreppet haft svårt att vinna gehör, men enligt min mening är det exakt det som vi talar om när vi talar om Sverigedemokrater, Rassemblement National, Alternativ für Deutschland m fl. Vad som förenar dem ideologiskt är just nationalkonservatism men med vad förledet ”modern” också säger, en ny tappning.

I min bok ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige” (Atlas 2014) argumenterade jag starkt för att benämna ideologin just så – och jag kan konstatera att kapitlet i min bok inte alls tappat i aktualitet. Beskrivningen och den generella diskussionen om dessa partiers ideologiska innehåll och deras framgångar skulle kunna skrivas i det närmaste på samma sätt idag, 12 år senare.

Pliktexemplarens vara eller icke vara – och välkommen till höstterminen.

Välkomna tillbaka! Augusti är här med fuktig luft, värme, åska men också sol och ljumma kvällar. Jag hoppas att alla haft en sommar som gett avslappning, vila, energi och nyfikenhet på höstens aktiviteter. Själv känner jag stor entusiasm för att åter ta mig an fakultetens angelägenheter – men samtidigt glad att jag med nöd och näppe kom ihåg vad de inskrivna mötestiderna handlade om innan jag tittat i mina papper. Det tyder på att ledigheten varit bra och gett just den återhämtning som vi alla så väl behöver då och då.

Mitt i sommaren skrev överbibliotekarien Morgan Palmqvist och jag en debattartikel på Dagens Nyheters kultursida om riskerna med förslaget till ny lag om pliktexemplar. Artikeln kan läsas här. Vi poängterade att det är en demokratisk rättighet att allmänhet och forskare får tillgång till det som trycks i vårt land. Och att det inte är tillräckligt att det finns arkiverade exemplar på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Vi påpekade också att den digitala tillgången till tryckt material – som hittills inte fungerat så väl – är tänkt att enbart vara öppen för forskare (knappast studenter och inte allmänhet) och avses kräva inloggning och registrering. Inte heller får man kopiera eller skriva ut materialet. Utredaren hänvisar i sin tur biblioteken till kostsamma licenser med förlag, en lösning som vi har erfarenhet av med vetenskapliga tidskrifter. Och vi vet därmed att det är en enormt dyr lösning och en lösning som ger förlagen mer eller mindre monopol i sin prissättning. Vi avslutade med:

Pliktexemplar kan uppfattas som en detalj, en fråga för en liten krets närmast berörda, men det är tvärtom en principfråga som rör demokrati och tillgänglighet. Att förlora den självklara tillgången till det som trycks och sprids i vårt land och förlita sig på urval och bibliotekens prioriteringar avseende inköp är att undergräva demokratins principer om öppenhet, transparens och delaktighet .

(Dagens Nyheter Kulturdebatt 18 juli 2022)

Ännu så länge har vi inte hört något från departementet och statsrådet Anna Ekström. Som utbildningsminister med ansvar för högskolor och universitet är detta hennes område. med tanke på valrörelsen är väl detta knappast något prioriterad fråga i nuläget.

Valrörelsen är i full gång. Gator och medier är fyllda av valbudskap och debatter. För en statsvetare är det förstås i grund och botten väldigt roligt, och jag följer naturligtvis partiernas agerande inte bara som väljare utan också med en statsvetarblick. Det går inte att komma förbi det faktum att de senaste årens parlamentariska turbulens och ett nytt politiskt landskap har påverkat valrörelsens dynamik. Antalet mediekanaler har också vuxit lavinartat. Partierna har inte längre en självklar struktur (höger-vänster, tydlig blockpolitik) att förhålla sig till. Relationerna blir sköra och tolkningarna många. Inte lätt att vara väljare. Och sannolikt inte att vara partiledare heller! Den 11 september är det val och jag hoppas att alla som får också går och röstar. Det är en rättighet våra förfäder och förmödrar slagits för och det är en möjlighet att som individ utvärdera den politik som förts och lägga sin röst för den framtid vi vill se.

Terminsstart närmar sig, och det gäller även ledningsfunktionerna. Nästa vecka ses ledningsgruppen på fakulteten för uppstart och jag träffar mina dekankolleger på Stockholms, Lunds, Uppsalas och Umeås universitet i ett digitalt möte. Mycket profilområden och forskarskolor blir det nog där.

Sista veckan i augusti samlas fakultetsstyrelsen för att träffa fakultetens externa råd och prata samverkan och alumnarbete. Samma vecka har ledningsrådet uppstartsdag på Jonsereds herrgård. Fakultetsledningarna från Samhällsvetenskapliga fakulteten och Humanistiska fakulteten ses för ett frukostmöte.

Ser fram emot ett nytt arbetsår och en fin höst på fakulteten!

En bref x 2: Demokratins högtidsdag och debatt kring politisk representation

Tiden rinner fort undan och här kommer därför en liten blänkare om mina två senaste söndagskrönikor i Borås Tidning.

Jag fick förtroendet att skriva på valdagen (papperstidningen) och valde då att lyfta fram inte bara att valdagen förstås är en högtidsdag, men också varna för att vi kanske för första gången på länge står inför ett politiskt val där starka krafter vill inskränka våra fri- och rättigheter. Under en lång följd av år har friheterna utvidgats, både genom att fler grupper omfattats och genom att friheterna i sig har utvidgats. Men, som jag skrev, vart går vi efter valdagen?

I Sverige anser ett parti att regnbågsflaggor är partipolitiska och inte får förekomma vid en lokal för förtidsröstning, ett annat parti anser att förskolans uppdrag att ge både flickor och pojkar möjlighet att utmana könsstereotypa lekar borde förbjudas, ett tredje och fjärde parti vill av pur religionsfientlighet förbjuda konfessionella skolor trots att de följer läroplan och kvalitetskrav och ett femte parti vill utvisa människor trots dödsstraff eller tortyr.  (…)  Den här ideologiska spänningen har funnits under ytan (…)  Vilken riktning tar vi efter valet – fördjupa eller inskränka demokratin?

Hela artikeln kan du läsa i Borås Tidning den 9 september 2018 och digitalt här.

En månad senare, den 7 oktober 2018, var det dags att ta tag i valresultatet. En debatt hade blossat upp kring en inkryssad kandidat för Miljöpartiet, Leila Ali Elmi, eftersom hon hade utländsk bakgrund och hade kampanjat på sitt hemspråk. Forskningen vet ganska mycket idag om olika typer av representationsideologier och -modeller. Det finns i allmänhet inte något som är ”rätt” eller ”fel”. Men det är välkänt att minoritetsgrupper ofta tar på sig ett annat ansvar för representation än de kandidater som tillhör majoritetsbefolkingen. Även kvinnor har tenderat att se sig också som representanter för kvinnor i allmänhet, och inte bara för sitt parti. Om detta skrev jag alltså i min söndagskrönika den 7 oktober i år.

Tanken att det skulle vara något konstigt med att många väljare med samma bakgrund som Leila Ali Elmis i hennes grannskap också kryssade just henne kan således förkastas. Nästa fråga är ju förstås hur det påverkar demokratin att minoritetskandidater ser sig själva som – och förväntas – representera sin egen grupp. Betyder den representationen något annat för demokratin än att arbetare förväntas representera arbetare och bönder representera bönder? Men det är faktiskt en helt annan diskussion.

Hela texten finns i papperstidningen den 7 oktober och digitalt kan du läsa den här.

Och med dessa ord lämnar bloggen Borås Tidning för den här gången.

Varmt välkomna tillbaka!

Jag vill med detta inlägg hälsa alla medarbetare varmt välkomna tillbaka, och alldeles snart också alla studenter som kommer att strömma in genom Humanistens nya entré som finns på Lundgrensgatan 1B (nedanför Humanistiska biblioteket). Skyltar har satts upp lite överallt runt huset men låt oss hjälpa studenter och alla andra att hitta rätt, det ser tillbommat och många tror inte att det går att ta sig in när de kommer upp emot den gamla entrén. För personer som inte kan använda trappor finns entrén via Språkskrapan tillgänglig. Jag har själv redan fått övertyga en handfull personer om att det går bra att komma in i huset från Lundgrensgatan… 🙂

Fakultetskansliet har nu flyttat och sitter i E-korridoren. Flytten är klar men det tar lite tid att få allt på plats. Mina kartonger är förstås de som står sist kvar, men jag skall se till att få upp böckerna i hyllorna den här gången också.

Om en dryg vecka är det val, den politiska stämningen är het och debatterna går höga både i medier och säkert i många hem och bland studenter. Självklart skall man läsa och ta del av vad partierna vill och kanske också göra lite roliga tester på nätet, men jag skulle kanske vilja uppmana oss alla till att först och främst betänka de större sammanhangen snarare än sakfrågorna. Vilket samhälle och vilken demokrati vill vi överlämna till kommande generationer? Enskilda politiker i riksdagen kan trots allt inte påverka specifika frågor på individnivå på det sätt som de mediala utfrågningarna (och politikerna själva) ibland ger sken av. Valen vart fjärde år handlar trots allt mer om inriktningar och perspektiv, än om exakta kalkyler och precisa svar.

Och om jag skulle rekommendera läsning av någonting inför valdagen så vore det faktiskt Regeringsformen, kapitel 1 och 2. Ibland tror jag att den politiska debatten skulle må bra av lite högläsning ur just denna urkund, en del frågor och svar kanske skulle klinga annorlunda då.

Välkomna tillbaka och väl mötta för en fin höst!

Populistiskt ledarskap ges utrymme när allt färre vill vara följare

Politiken tycks behöva ledarskap. Det går knappast en dag utan att någon, inklusive mig själv, säger eller förväntar någon form av tydligt ledarskap. Samtidigt pågår politiska processer i flera europeiska länder och i USA där självutnämnda starka ledare ändå inte hyllas unisont, särskilt inte av oss samhällsvetare. Sannolikt är det inte ledarskap av den typ som Donald Trump, Viktor Orban, Vladimir Putin eller Marine le Pen står för som efterfrågas när ledarskap kommer på tal.

Populistisk politik är i många avseenden en motsats till den liberala demokratin. I den demokrati som vi i Sverige uppfattar som legitim finns en tolerans för minoriteters rättigheter och möjligheter, acceptans och erkännande av ett flertal olika konfliktlinjer i samhället och ett främjande av en offentlig debatt som är saklig, mångsidig och respekterar motståndaren. Möjligheten för ett i traditionell mening starkt ledarskap att göra sig gällande i en sådan omgivning är ganska liten.

Under senare år har begreppet ledarskap seglat upp som ett trendigt och accepterar sätt att beskriva behovet av riktning, tydlighet och beslutsamhet i en organisation. Att vara chef är inte så jättehett idag, nej, ledare skall vi alla vara. Efter att ha läst den intressanta, men synnerligen kompakta, boken ”Ledarskap” av Stefan Sveningsson och Mats Alvesson om olika ledarskapsteorier finner jag anledning att reflektera också över politikens behov av ledare.

Som Sveningsson och Alvesson påpekar så handlar i realiteten inte ledarskap om egenskaper eller förmågor hos en person. När de beskriver litteraturen kring management och ledare kan man inte annat än dra på munnen åt alla de magiska egenskaper som tydligen utgår från en riktigt bra ledare. Bara det faktum att om just chefen ägnar sig åt att småprata och lyssna så har dessa helt normala sociala aktiviteter någon form av magi i sig som gör att just detta kommer att leda organisationen till exceptionella resultat (s 90-94). Sanningen är att människor gör i allmänhet alldeles rätt i att småprata och lyssna, det är bra för oss som människor och för arbetsplatsen, men någon särskild sorts ledarskapsfilosofi är det inte. Och att goda resultat av olika slag kan kopplas till det agerandet finns det inga belägg för. Ledarskap utövas i det praktiska handlandet – uthållighet, målmedvetenhet, samspel, reflektion och självdistans är sannolikt väsentligare än visioner och karisma.

De starka populistiska strömningarna i många länder under de senaste decenniet kan delvis förklaras av en stark efterfrågan på det kraftfulla ledarskap som ofta reduceras till personliga egenskaper. Men ledarskap är ett relationellt begrepp. Om ingen följer uppstår inget ledarskap. Anhängarna skapar ledaren. Och med ökat erkännande och lojalitet växer kammen på ledaren. En ledare utan följare är ingen ledare. Därmed har vi också sagt att bristen på ledarskap är en brist på anhängarskap. All statsvetenskaplig forskning visar, på ett generellt plan, på nedåtgående trender för partitrohet, partimedlemskap och känsla av partianhängarskap. Men inte på bristande politisk intresse. Det är skillnad på att utveckla ett individuellt konstruktivt men kritiskt förhållningssätt, vilket vår demokrati uppmuntrat och därmed minskat intresset för partilojalitet, och att istället utveckla en direkt personlig misstro på demokratins institutioner som sådana. Som medborgare kan vi se oss i spegeln och fråga oss vad vi själva gjort för att skapa ledarskap bland våra politiker?

Ylva Bergström visar i sin studie av lokala politiska rum – Uppsala och Bergslagen – att politik blir en fråga om sedlighet och moral bland dem som inte har någon stark tilltro till sin egen förmåga att artikulera eller argumentera för en politisk hållning (s 179-186). Politiker utvärderas som personer och det är moral och karaktär hos personen som blir grunden för åsikter om politiska frågor. Bland de med större tilltro till sin egen politiska förmåga utvärderas politiska budskap i termer av hållbar argumentation och man omsätter lätt sina egna erfarenheter i ett politiskt språk.

Så kanske bör vi alla när vi efterfrågar ledarskap i politiken fundera på vilka personer det är vi väljer att följa, på vilka grunder och med vilka motiv. Populismen i demokratin frodas med hjälp av de anhängare som längtar efter ledare som pekar på entydiga konflikter, som anser att majoritetsprincipen bör tillämpas i alla frågor och som inte erkänner den liberala demokratins plats för individuella rättigheter eller minoriteter. När samhällets politiska ledarskap skapas mot den bakgrunden hamnar alla de som ser tillvarons komplexitet i skuggan.

Förvandlingen från spektakulära populister som utmanar den liberala demokratin till auktoritära maktutövare som kringskär medborgarnas frihet kan gå snabbt. Det gäller såväl i nationer som i organisationer.

***

Läs gärna Carl-Johan von Seth om Trump i DN i torsdags samt statsvetarna Tesler och Sides också om Trump på bloggen MonkeyCage.

Ylva Bergströms bok heter ”Unga och Politik. Utbildning, plats, klass och kön” och utgavs i höstas på Premiss förlag.

Stefan Sveningsson och Mats Alvessons bok heter ”Ledarskap” och kom 2010 på Liber förlag.

Departementsvalen i Frankrike: Nytt valsätt och nya valkretsar

Högerblocket gjorde ett mycket bra resultat i de franska valen till departementsfullmäktige. Inte någon gång tidigare har så många departement svängt över, och i det här fallet då till högern. Också flera historiskt ”röda” departement har blivit högerstyrda medan endast ett gått från höger- till vänsterstyre.

Front National fick också framgångar i meningen att partiet nu är representerat i fler departement. Men Front National fick till slut 62 ledamöter valda, högerblocket fick 2418 och vänsterblocket 1592. FN styr inte något departement men hade en majoritet av de röstande bakom sig i ett femtiotal kantoner, en missräkning för partiet då Frankrike har drygt 2000 kantoner (efter omgörningen). Valets stora segerherre hette Nicholas Sarkozy som, i någon mån uträknad, kom tillbaka som högerblockets ledare i höstas och ledde sin partiallians till storseger. Efter gårdagens val styr högern 67 departement och vänstern 28.

Men, vad som sällan sägs i i diskussionen om det franska departementsvalen 2015 är att det är första gången som en ny ordning för valen används. Denna gång skulle alla ledamöter väljas, inte bara hälften som förr, och på en gång. Tidigare förnyades hälften av departementens ledamöter vart tredje år, mandatperioden var (och är) sex år. Valen var s k kantonalval och genomfördes efter ett rullande schema. Att då nästan trettio departement svängde över är mer begripligt om man betänker att både 1982 och 1998 svängde närmare femton, alltså hälften så många när hälften så många platser stod på spel.

Att valsättet förändrats och kantonerna halverats ändrar inte på det faktum att Frankrike befinner sig i en turbulent politisk situation med en regering och president vars ideologiska inriktning tappat i förtroende, och att den franska höger som länge ägnade sig åt fraktions- och personstrider lyckades samla ihop sig nog mycket för att avgå med en klar seger i valen. Men det ger perspektiv och förklarar varför en ”högervåg” just detta år 2015 fick en avsevärt större effekt än den hade fått under det gamla systemets tid. Förändringen förklarar också Front Nationals starka intresse och stora förhoppningar inför valet, men väljarstödet var i procent räknat ungefär detsamma som i valet till EU-parlamentet för nio månader sedan.

Läs mer här och här. (franska)

Om partiledarutfrågningar i public service – fyller de sin funktion?

Nu är partiledarutfrågningarna i Sveriges Television och Sveriges Radio avslutade. Jag har sett och hört samtliga utom en, antingen direkt eller efteråt via webben. Vilket är syftet med dessa partiledarutfrågningar?

Jag inskränker mig här till att diskutera utfrågningarna ur ett demokrati-perspektiv. Självklart önskar såväl SvT som SR att många skall titta och lyssna, något som kräver att upplägget är medialt intressant och dramaturgiskt väl genomtänkt. Men det grundläggande demokratiska syftet för utfrågningarna i Public Service är att hjälpa oss som avser att rösta på valdagen i våra våndor att välja parti.

För det första menar jag att det borde finnas ett antal gemensamma frågor som ställs till alla partiledare. Jag har inte upptäckt mer än någon enstaka fråga som återkommer. Om väljarna skall kunna jämföra partierna behöver vi också höra svar på några likartade frågor och hur de svaren utvecklas av partiledarna. De frågorna bör vara centrala för valrörelsen – de kan inte bestämmas på förhand utan bör tas fram strax före utfrågningarna. Att regeringsfrågan skall vara bland dem är en självklart.

För det andra skall väljarna få en möjlighet att både utvärdera vad som gjorts (även av oppositionen) och vad som utlovas framåt. En ansenlig del av utfrågningen bör alltså vikas åt att ställa frågor om vad partierna gjort och därefter om vad de vill göra. Även de partier som inte varit i regeringsställning skall få frågor om hur de agerat som opposition och vad de åstadkommit i denna roll.

För det tredje bör en del av utfrågningen handla om det samhälle som partierna vill verka för, alltså en liten stund för partiledarna att lägga ut texten kring partiets ideologiska grunder. Här bör frågor om människosyn, synen på vad ett gott samhälle är och grundvärden få plats utan att trasslas bort i detaljfrågor. Partiledarnas ideologiska visioner bör få inrama svaren på de mer konkreta frågorna.

För det fjärde bör utfrågarna avstå från alla former ”uppläxningar” och raljans. Utgångspunkten skall vara att försöka förstå vad var och en faktiskt menar och de motsägelser som uppkommer bör lyftas fram utan att det är en fråga om att ”sätta dit” partiledaren.

För det femte bör ett särskilt granskningsavsnitt där partiledaren inte får kommentera något införas – där får en erfaren politisk journalist gå igenom och peka på vad som uppfattas som partiets centrala förslag och på det som är känsliga punkter och varför.

För det sjätte bör alla s k humorinslag utgå. Alla. Om SvT och SR inte tror att vi orkar med 45-60 minuter allvarligt samtal så får man lägga in annat emellan, t ex det granskande inslaget eller en intervju med någon av partiets lokala företrädare.

För det sjunde tänker jag sluta här 🙂

Om jag skulle utvärdera utfrågningarna tycker jag att de varit ömsom vin och ömsom vatten.

Minus: För mycket detaljfrågor som blir tekniska och svåra att följa för en lyssnare/tittare, få utvärderande frågor, en bristande tydlighet avseende Alliansens gemensamma manifest i relation till partiernas egna förslag och för lite jämförbarhet.

Plus: Mycket om partiernas förslag och mycket om regeringsfrågan, samt också bra fokus på frågor som värderas högt av partierna själva. Pålästa intervjuare.

 

 

Ny vallag i Kanada underminerar demokratin?

I Kanada har premiärminister Stephen Harper lanserat en reform av vallagen, den s k Fair elections act, vilket väckt oerhört starkt motstånd. I ett öppet brev har 160 universitetslärare/forskare (mest statsvetare) protesterat mot lagförslaget som de anser underminerar den kanadensiska demokratin.

Valdeltagandet i Kanada har framförallt sedan 1980-talet sjunkit rejält, i senaste valet var andelen röstande 61 procent och det var det tredje lägsta någonsin i Kanada. Förändringarna i vallagarna syftar till att förbättra demokratin och motverka olika former av valfusk. Såväl de stora tidningarna The Globe and the Mail samt Toronto Star har på ledarplats kraftigt motsatt sig reformerna och menar att dessa enbart handlar om att det konservativa partiet ligger i fejd med Kanadas valmyndighet, Elections Canada.

Lagförslaget innehåller en del förslag som måste anses märkliga även för den som inte är insatt i kanadensisk inrikespolitik: t ex skall alla valfunktionärer utses av det i tidigare val segrande partiet och inte av den federala valmyndigheten. Inte heller kommer de identitetshandlingar som tidigare gällt som bevis på att en medborgare har rösträtt längre att gälla om man inte har ett giltigt ID-kort (något som kritikerna menar exkluderar marginaliserade grupper från sin medborgerliga rätt). Valresultat skall kunna kommuniceras innan vallokalerna stänger i andra delar av landet, hänvisande till yttrandefrihetsprinciper. Rätten att undersöka och fälla till ansvar för brott mot vallagarna tas bort från valmyndigheten och läggs istället på åklagarmyndigheterna i delstaterna. Och dessutom får valmyndigheten inte propagera för att medborgarna skall gå och rösta!

Utan att känna bakgrunden helt och hållet är det svårt att värdera förslaget, men utifrån grundläggande demokratiska principer tycks mig den kanadensiska regeringens förslag leda till en försämrad vakthållning för demokratiska och medborgerliga rättigheter, men också öppna för en partipolitiserad valprocess som inte varit för handen i Kanada tidigare. Kritiker menar att problemet egentligen är lokala myndigheters dåliga register och oförmåga att sköta valadministrationen – där borde Harper satt in åtgärder menar de.

Inte tycks det rimligt att tro att dessa lagar skulle öka valdeltagandet eller förbättra tilltron till de demokratiska institutionerna bland dem som inte röstar av just det skälet.

Här kan man läsa mer.

Duell Löfven-Reinfeldt: En ganska trist match, och dessutom irrelevant.

Två ledare för de två största partierna möts i en studio för att debattera sin politik, syftet är att väljarna skall få klarhet och upplysning om vilka alternativen är inför valen. Men hur givande är dessa tillställningar egentligen?

Dagens match – ja, sportmetaforerna brukar vara legio i dessa sammanhang – karaktäriserades av en part som önskade få konflikt och jabbade så gott han kunde. En annan som kvickt vek undan genom skickligt följsamma manövrar. Väljarna får se en statsminister som inte önskar att det skall synas att det är någon skillnad mellan honom själv och alternativet. Så länge det talas sakfrågor som skola och sysselsättning. Löfven å sin sida vill inget hellre än påvisa konflikten. Men inte för mycket, bara.

Men sedan, då börjar herrarna slåss – om budgetsiffror! Framförallt om socialdemokraternas dito. Och till slut måste domaren (Mats Knutson), trots avsaknad av fluga, döma av just den fasen av matchen. Inte blev väljarna särskilt mycket klokare.

Efter ett mycket kort slut, där båda är eniga om att Ryssland överträder internationell rätt på Krim, tar diskussionen slut.

Den här typen av personfixerade dueller ger väljarna ett dåligt underlag för att bedöma och värdera alternativen i svensk politik. Vad som visas upp är  bara två ledare, två män i medelåldern, som vill leda landet. Och endast de verkligt trogna sympatisörerna kan tycka att någon av de båda gjorde en bra match.

Om man vill värdera alternativen inför valdagen bör man istället a) bedöma vad som hänt under mandatperioden: är man nöjd, har det gått åt rätt håll, har regeringen kommit med reformer som ligger i den egna ideologiska inriktningen? samt b) läsa valmanifesten och bedöma hur partiets sannolika storlek och position efter valet kommer att påverka möjligheten att genomföra förslagen.

Partier håller sina vallöften. Och regeringar skall utvärderas efter sin förmåga att fördela resurser till de områden som man sagt sig vilja prioritera.

Se vidare Elin Naurin om partiernas löfteshållande och Warwick om t ex relationen mellan spenderade resurser och väljarnas önskemål.

Inför 2014: Tidsandan, vad varslar den om?

Under kriget hade jag varit motståndare till kriget och efter kriget hade jag vid olika tillfällen manat till lugn, tålamod, mänsklighet och självkritik och upprest mig mig emot den för varje dag allt skarpare , vildare och dåraktigare nationalistiska hetsen. Nu stod där åter ett sådant angrepp på mig, illa skrivet, till hälften hopsatt av redaktören själv, till hälften hopstulet ur mängden av liknande artiklar från tidningskolleger. Ingen skriver som bekant så dåligt som den, vilken försvarar åldrande ideologier, ingen driver sitt hantverk på ett mer smutsigt och vårdslöst sätt än han. (s 116)

Två tredjedelar av mina landsmän läser den här sortens tidningar, läser morgon och kväll sådant här, bearbetas varje dag. hetsas, eggas till missbelåtenhet och stridshumör, och det hela kan bara få ett slut, krig igen, nästa krig, det krig som skall komma, och som väl blir ännu fasansfullare än det förra. (s 117)

Så skriver Herman Hesse i sin roman ”Stäppvargen” som utkom i Tyskland 1928 (i svensk översättning av Sven Stolpe 1932). Diskussionen om medier och populism uppkom inte precis i samband med att Zuckerberg lanserade Facebook. Vi går in i ett nytt år som bär på mycket politiskt bagage, men jag tror att också mediesituation, opinionsbildningsklimat och det offentliga samtalet kommer att stå ännu mer i centrum för sig självt än hittills.

Hesse gestaltar i sin roman ”Stäppvargen” en tidsanda och perspektiv på människan och samhället som vi nu, 85 år senare, förstår var varsel om ännu ett krig. Ett krig som mycket riktigt i en del avseenden blev ”mycket fasansfullare än det förra”.

Detta år 2014 är det etthundra år sedan det första av de två sammanhängande europeiska krigen bröt ut, varav det förstas fasor tyvärr är orättfärdigt bortglömda idag. I en mening var mellankrigstiden bara ett vapenstillestånd i ett enda groteskt europeiskt nationalistiskt krig som varade mellan 1914 och 1945. I Sverige brukar vi inte ens nämnda vapenstilleståndsdagen den 11 november, en dag som på kontinenten påminner om alla de familjer och släkter som förlorade så många av sina unga män i skyttegravar och gaskrig mitt på vår kontinent. Erfarenheter vi saknar, erfarenheter som kanske också har betydelse när Europa går till val i vår.

Hurudan är vår tidsanda? Vilka perspektiv på människan är förhärskande i vår tid? Och vad varslar de om?

Även om likheterna med mellankrigstiden är många – t ex modernitetens genombrott med nya medier och ny livsstil, globalisering, ökande levnadsstandard och ökande klyftor, ytlighet och glamour i fager förening – så upprepar sig historien som bekant inte. Om jag tittar in i framtiden och använder min intuition så kan jag se åtminstone fyra tendenser som skulle kunna bli gestaltningar av vår samtid: 1. framväxten av nya kollektiv, 2. upplösningen av gränser mellan olika medier, 3. politikens individualisering, 4. samhällets intimisering och socialitet, och kanske (men bara kanske) ekonomismens förtvining och död.

Att vårt samhälle individualiserats under de senaste decennierna råder knappast något tvivel om, men sedan en tid skönjer jag också framväxten av nya kollektiv. De gamla baserades på traditionell social klass, på kön eller profession. Men alltmer kollektivt handlande samordnas via sociala medier, utbildningserfarenheter och intressen. Frimärksklubbens samvaro har blivit modell för politiskt handlande, allt från flash mobs till initiativ till demonstrationer, bojkotter eller sticknings-grafitti.

Vi ser också hur gränserna mellan det vi fortfarande kallar sociala medier och andra medier löses upp: TV, tryckt press, radio, poddar, chatt, bloggar, twitter, fotodelningar och webbsändningar flyter samman mellan aktörer och tekniska plattformar. Vi vet snart inte vad vi skall kalla det vi gör när tar del av och är delaktiga i mediala möten och aktioner. När medier glider samman blir vad vi gör och säger viktigare än var vi gör det.

Politiken riktas alltmer till individer eller grupper av individer. På samma sätt bjuds individer in att påverka och medverka som individer – inte som representanter för ett kollektiv eller som medlemmar i partiet med särskild access till processerna. Våra partiledare blir också ansikten för sina partier på ett nytt sätt, särskilt blir utvecklingen av politisk reklam intressant att följa därvidlag. När förtroende och trovärdighet är viktigare som politisk valuta än ideologi blir nunorna Fredrik, Stefan, Annie, Jan och Jonas viktigare för väljarna som kompasser än partiprogrammens satser. Därmed inte sagt att deras inflytande ökar.

Hela vårt samhälle går också mot en ökande socialitet. Vi umgås i en omfattning idag som kanske aldrig haft sitt motstycke i meningen antalet människor vi träffar – lägg samman familj, arbetsplats, släkt, grannar och vänner med nätets enorma socialitet. Visserligen umgås vi virtuellt i stor utsträckning med de människor vi träffar fysiskt, men cirklarna utökas enormt på nätet. Jag tror att fokus på kommunikation, intimitet, personligt tilltal och medkänsla med mycket större och bredare grupper än förr präglar politiken framgent. Vi möter varann i allt större utsträckning som just människor – det gäller allt från anonyma kommentarer på nätet (som blir allt mindre anonyma) till tiggare på våra gator.

Kanske har också ekonomismen peakat för den här gången. Kritiken mot New Public management, utförsäljning och avreglering av offentliga verksamheter, upphandlings- och utvärderingssamhället samt del falska valfrihet som ofta erbjuds (välja företag men inte vad man vill ha) har nått stormstyrka under 2013. Kanske ser vi en långsam normalisering till med lite färre ideologiska brösttoner och lite fler skiftande lösningar för olika sfärer. Men bara kanske.

I vilket fall, välkommen till år 2014. Ingen av oss vet vad det bär i sitt sköte.