Etikett: val

En bref x 2: Demokratins högtidsdag och debatt kring politisk representation

Tiden rinner fort undan och här kommer därför en liten blänkare om mina två senaste söndagskrönikor i Borås Tidning.

Jag fick förtroendet att skriva på valdagen (papperstidningen) och valde då att lyfta fram inte bara att valdagen förstås är en högtidsdag, men också varna för att vi kanske för första gången på länge står inför ett politiskt val där starka krafter vill inskränka våra fri- och rättigheter. Under en lång följd av år har friheterna utvidgats, både genom att fler grupper omfattats och genom att friheterna i sig har utvidgats. Men, som jag skrev, vart går vi efter valdagen?

I Sverige anser ett parti att regnbågsflaggor är partipolitiska och inte får förekomma vid en lokal för förtidsröstning, ett annat parti anser att förskolans uppdrag att ge både flickor och pojkar möjlighet att utmana könsstereotypa lekar borde förbjudas, ett tredje och fjärde parti vill av pur religionsfientlighet förbjuda konfessionella skolor trots att de följer läroplan och kvalitetskrav och ett femte parti vill utvisa människor trots dödsstraff eller tortyr.  (…)  Den här ideologiska spänningen har funnits under ytan (…)  Vilken riktning tar vi efter valet – fördjupa eller inskränka demokratin?

Hela artikeln kan du läsa i Borås Tidning den 9 september 2018 och digitalt här.

En månad senare, den 7 oktober 2018, var det dags att ta tag i valresultatet. En debatt hade blossat upp kring en inkryssad kandidat för Miljöpartiet, Leila Ali Elmi, eftersom hon hade utländsk bakgrund och hade kampanjat på sitt hemspråk. Forskningen vet ganska mycket idag om olika typer av representationsideologier och -modeller. Det finns i allmänhet inte något som är ”rätt” eller ”fel”. Men det är välkänt att minoritetsgrupper ofta tar på sig ett annat ansvar för representation än de kandidater som tillhör majoritetsbefolkingen. Även kvinnor har tenderat att se sig också som representanter för kvinnor i allmänhet, och inte bara för sitt parti. Om detta skrev jag alltså i min söndagskrönika den 7 oktober i år.

Tanken att det skulle vara något konstigt med att många väljare med samma bakgrund som Leila Ali Elmis i hennes grannskap också kryssade just henne kan således förkastas. Nästa fråga är ju förstås hur det påverkar demokratin att minoritetskandidater ser sig själva som – och förväntas – representera sin egen grupp. Betyder den representationen något annat för demokratin än att arbetare förväntas representera arbetare och bönder representera bönder? Men det är faktiskt en helt annan diskussion.

Hela texten finns i papperstidningen den 7 oktober och digitalt kan du läsa den här.

Och med dessa ord lämnar bloggen Borås Tidning för den här gången.

Populistiskt ledarskap ges utrymme när allt färre vill vara följare

Politiken tycks behöva ledarskap. Det går knappast en dag utan att någon, inklusive mig själv, säger eller förväntar någon form av tydligt ledarskap. Samtidigt pågår politiska processer i flera europeiska länder och i USA där självutnämnda starka ledare ändå inte hyllas unisont, särskilt inte av oss samhällsvetare. Sannolikt är det inte ledarskap av den typ som Donald Trump, Viktor Orban, Vladimir Putin eller Marine le Pen står för som efterfrågas när ledarskap kommer på tal.

Populistisk politik är i många avseenden en motsats till den liberala demokratin. I den demokrati som vi i Sverige uppfattar som legitim finns en tolerans för minoriteters rättigheter och möjligheter, acceptans och erkännande av ett flertal olika konfliktlinjer i samhället och ett främjande av en offentlig debatt som är saklig, mångsidig och respekterar motståndaren. Möjligheten för ett i traditionell mening starkt ledarskap att göra sig gällande i en sådan omgivning är ganska liten.

Under senare år har begreppet ledarskap seglat upp som ett trendigt och accepterar sätt att beskriva behovet av riktning, tydlighet och beslutsamhet i en organisation. Att vara chef är inte så jättehett idag, nej, ledare skall vi alla vara. Efter att ha läst den intressanta, men synnerligen kompakta, boken ”Ledarskap” av Stefan Sveningsson och Mats Alvesson om olika ledarskapsteorier finner jag anledning att reflektera också över politikens behov av ledare.

Som Sveningsson och Alvesson påpekar så handlar i realiteten inte ledarskap om egenskaper eller förmågor hos en person. När de beskriver litteraturen kring management och ledare kan man inte annat än dra på munnen åt alla de magiska egenskaper som tydligen utgår från en riktigt bra ledare. Bara det faktum att om just chefen ägnar sig åt att småprata och lyssna så har dessa helt normala sociala aktiviteter någon form av magi i sig som gör att just detta kommer att leda organisationen till exceptionella resultat (s 90-94). Sanningen är att människor gör i allmänhet alldeles rätt i att småprata och lyssna, det är bra för oss som människor och för arbetsplatsen, men någon särskild sorts ledarskapsfilosofi är det inte. Och att goda resultat av olika slag kan kopplas till det agerandet finns det inga belägg för. Ledarskap utövas i det praktiska handlandet – uthållighet, målmedvetenhet, samspel, reflektion och självdistans är sannolikt väsentligare än visioner och karisma.

De starka populistiska strömningarna i många länder under de senaste decenniet kan delvis förklaras av en stark efterfrågan på det kraftfulla ledarskap som ofta reduceras till personliga egenskaper. Men ledarskap är ett relationellt begrepp. Om ingen följer uppstår inget ledarskap. Anhängarna skapar ledaren. Och med ökat erkännande och lojalitet växer kammen på ledaren. En ledare utan följare är ingen ledare. Därmed har vi också sagt att bristen på ledarskap är en brist på anhängarskap. All statsvetenskaplig forskning visar, på ett generellt plan, på nedåtgående trender för partitrohet, partimedlemskap och känsla av partianhängarskap. Men inte på bristande politisk intresse. Det är skillnad på att utveckla ett individuellt konstruktivt men kritiskt förhållningssätt, vilket vår demokrati uppmuntrat och därmed minskat intresset för partilojalitet, och att istället utveckla en direkt personlig misstro på demokratins institutioner som sådana. Som medborgare kan vi se oss i spegeln och fråga oss vad vi själva gjort för att skapa ledarskap bland våra politiker?

Ylva Bergström visar i sin studie av lokala politiska rum – Uppsala och Bergslagen – att politik blir en fråga om sedlighet och moral bland dem som inte har någon stark tilltro till sin egen förmåga att artikulera eller argumentera för en politisk hållning (s 179-186). Politiker utvärderas som personer och det är moral och karaktär hos personen som blir grunden för åsikter om politiska frågor. Bland de med större tilltro till sin egen politiska förmåga utvärderas politiska budskap i termer av hållbar argumentation och man omsätter lätt sina egna erfarenheter i ett politiskt språk.

Så kanske bör vi alla när vi efterfrågar ledarskap i politiken fundera på vilka personer det är vi väljer att följa, på vilka grunder och med vilka motiv. Populismen i demokratin frodas med hjälp av de anhängare som längtar efter ledare som pekar på entydiga konflikter, som anser att majoritetsprincipen bör tillämpas i alla frågor och som inte erkänner den liberala demokratins plats för individuella rättigheter eller minoriteter. När samhällets politiska ledarskap skapas mot den bakgrunden hamnar alla de som ser tillvarons komplexitet i skuggan.

Förvandlingen från spektakulära populister som utmanar den liberala demokratin till auktoritära maktutövare som kringskär medborgarnas frihet kan gå snabbt. Det gäller såväl i nationer som i organisationer.

***

Läs gärna Carl-Johan von Seth om Trump i DN i torsdags samt statsvetarna Tesler och Sides också om Trump på bloggen MonkeyCage.

Ylva Bergströms bok heter ”Unga och Politik. Utbildning, plats, klass och kön” och utgavs i höstas på Premiss förlag.

Stefan Sveningsson och Mats Alvessons bok heter ”Ledarskap” och kom 2010 på Liber förlag.

Departementsvalen i Frankrike: Nytt valsätt och nya valkretsar

Högerblocket gjorde ett mycket bra resultat i de franska valen till departementsfullmäktige. Inte någon gång tidigare har så många departement svängt över, och i det här fallet då till högern. Också flera historiskt ”röda” departement har blivit högerstyrda medan endast ett gått från höger- till vänsterstyre.

Front National fick också framgångar i meningen att partiet nu är representerat i fler departement. Men Front National fick till slut 62 ledamöter valda, högerblocket fick 2418 och vänsterblocket 1592. FN styr inte något departement men hade en majoritet av de röstande bakom sig i ett femtiotal kantoner, en missräkning för partiet då Frankrike har drygt 2000 kantoner (efter omgörningen). Valets stora segerherre hette Nicholas Sarkozy som, i någon mån uträknad, kom tillbaka som högerblockets ledare i höstas och ledde sin partiallians till storseger. Efter gårdagens val styr högern 67 departement och vänstern 28.

Men, vad som sällan sägs i i diskussionen om det franska departementsvalen 2015 är att det är första gången som en ny ordning för valen används. Denna gång skulle alla ledamöter väljas, inte bara hälften som förr, och på en gång. Tidigare förnyades hälften av departementens ledamöter vart tredje år, mandatperioden var (och är) sex år. Valen var s k kantonalval och genomfördes efter ett rullande schema. Att då nästan trettio departement svängde över är mer begripligt om man betänker att både 1982 och 1998 svängde närmare femton, alltså hälften så många när hälften så många platser stod på spel.

Att valsättet förändrats och kantonerna halverats ändrar inte på det faktum att Frankrike befinner sig i en turbulent politisk situation med en regering och president vars ideologiska inriktning tappat i förtroende, och att den franska höger som länge ägnade sig åt fraktions- och personstrider lyckades samla ihop sig nog mycket för att avgå med en klar seger i valen. Men det ger perspektiv och förklarar varför en ”högervåg” just detta år 2015 fick en avsevärt större effekt än den hade fått under det gamla systemets tid. Förändringen förklarar också Front Nationals starka intresse och stora förhoppningar inför valet, men väljarstödet var i procent räknat ungefär detsamma som i valet till EU-parlamentet för nio månader sedan.

Läs mer här och här. (franska)

Om partiledarutfrågningar i public service – fyller de sin funktion?

Nu är partiledarutfrågningarna i Sveriges Television och Sveriges Radio avslutade. Jag har sett och hört samtliga utom en, antingen direkt eller efteråt via webben. Vilket är syftet med dessa partiledarutfrågningar?

Jag inskränker mig här till att diskutera utfrågningarna ur ett demokrati-perspektiv. Självklart önskar såväl SvT som SR att många skall titta och lyssna, något som kräver att upplägget är medialt intressant och dramaturgiskt väl genomtänkt. Men det grundläggande demokratiska syftet för utfrågningarna i Public Service är att hjälpa oss som avser att rösta på valdagen i våra våndor att välja parti.

För det första menar jag att det borde finnas ett antal gemensamma frågor som ställs till alla partiledare. Jag har inte upptäckt mer än någon enstaka fråga som återkommer. Om väljarna skall kunna jämföra partierna behöver vi också höra svar på några likartade frågor och hur de svaren utvecklas av partiledarna. De frågorna bör vara centrala för valrörelsen – de kan inte bestämmas på förhand utan bör tas fram strax före utfrågningarna. Att regeringsfrågan skall vara bland dem är en självklart.

För det andra skall väljarna få en möjlighet att både utvärdera vad som gjorts (även av oppositionen) och vad som utlovas framåt. En ansenlig del av utfrågningen bör alltså vikas åt att ställa frågor om vad partierna gjort och därefter om vad de vill göra. Även de partier som inte varit i regeringsställning skall få frågor om hur de agerat som opposition och vad de åstadkommit i denna roll.

För det tredje bör en del av utfrågningen handla om det samhälle som partierna vill verka för, alltså en liten stund för partiledarna att lägga ut texten kring partiets ideologiska grunder. Här bör frågor om människosyn, synen på vad ett gott samhälle är och grundvärden få plats utan att trasslas bort i detaljfrågor. Partiledarnas ideologiska visioner bör få inrama svaren på de mer konkreta frågorna.

För det fjärde bör utfrågarna avstå från alla former ”uppläxningar” och raljans. Utgångspunkten skall vara att försöka förstå vad var och en faktiskt menar och de motsägelser som uppkommer bör lyftas fram utan att det är en fråga om att ”sätta dit” partiledaren.

För det femte bör ett särskilt granskningsavsnitt där partiledaren inte får kommentera något införas – där får en erfaren politisk journalist gå igenom och peka på vad som uppfattas som partiets centrala förslag och på det som är känsliga punkter och varför.

För det sjätte bör alla s k humorinslag utgå. Alla. Om SvT och SR inte tror att vi orkar med 45-60 minuter allvarligt samtal så får man lägga in annat emellan, t ex det granskande inslaget eller en intervju med någon av partiets lokala företrädare.

För det sjunde tänker jag sluta här 🙂

Om jag skulle utvärdera utfrågningarna tycker jag att de varit ömsom vin och ömsom vatten.

Minus: För mycket detaljfrågor som blir tekniska och svåra att följa för en lyssnare/tittare, få utvärderande frågor, en bristande tydlighet avseende Alliansens gemensamma manifest i relation till partiernas egna förslag och för lite jämförbarhet.

Plus: Mycket om partiernas förslag och mycket om regeringsfrågan, samt också bra fokus på frågor som värderas högt av partierna själva. Pålästa intervjuare.

 

 

Ny vallag i Kanada underminerar demokratin?

I Kanada har premiärminister Stephen Harper lanserat en reform av vallagen, den s k Fair elections act, vilket väckt oerhört starkt motstånd. I ett öppet brev har 160 universitetslärare/forskare (mest statsvetare) protesterat mot lagförslaget som de anser underminerar den kanadensiska demokratin.

Valdeltagandet i Kanada har framförallt sedan 1980-talet sjunkit rejält, i senaste valet var andelen röstande 61 procent och det var det tredje lägsta någonsin i Kanada. Förändringarna i vallagarna syftar till att förbättra demokratin och motverka olika former av valfusk. Såväl de stora tidningarna The Globe and the Mail samt Toronto Star har på ledarplats kraftigt motsatt sig reformerna och menar att dessa enbart handlar om att det konservativa partiet ligger i fejd med Kanadas valmyndighet, Elections Canada.

Lagförslaget innehåller en del förslag som måste anses märkliga även för den som inte är insatt i kanadensisk inrikespolitik: t ex skall alla valfunktionärer utses av det i tidigare val segrande partiet och inte av den federala valmyndigheten. Inte heller kommer de identitetshandlingar som tidigare gällt som bevis på att en medborgare har rösträtt längre att gälla om man inte har ett giltigt ID-kort (något som kritikerna menar exkluderar marginaliserade grupper från sin medborgerliga rätt). Valresultat skall kunna kommuniceras innan vallokalerna stänger i andra delar av landet, hänvisande till yttrandefrihetsprinciper. Rätten att undersöka och fälla till ansvar för brott mot vallagarna tas bort från valmyndigheten och läggs istället på åklagarmyndigheterna i delstaterna. Och dessutom får valmyndigheten inte propagera för att medborgarna skall gå och rösta!

Utan att känna bakgrunden helt och hållet är det svårt att värdera förslaget, men utifrån grundläggande demokratiska principer tycks mig den kanadensiska regeringens förslag leda till en försämrad vakthållning för demokratiska och medborgerliga rättigheter, men också öppna för en partipolitiserad valprocess som inte varit för handen i Kanada tidigare. Kritiker menar att problemet egentligen är lokala myndigheters dåliga register och oförmåga att sköta valadministrationen – där borde Harper satt in åtgärder menar de.

Inte tycks det rimligt att tro att dessa lagar skulle öka valdeltagandet eller förbättra tilltron till de demokratiska institutionerna bland dem som inte röstar av just det skälet.

Här kan man läsa mer.

Duell Löfven-Reinfeldt: En ganska trist match, och dessutom irrelevant.

Två ledare för de två största partierna möts i en studio för att debattera sin politik, syftet är att väljarna skall få klarhet och upplysning om vilka alternativen är inför valen. Men hur givande är dessa tillställningar egentligen?

Dagens match – ja, sportmetaforerna brukar vara legio i dessa sammanhang – karaktäriserades av en part som önskade få konflikt och jabbade så gott han kunde. En annan som kvickt vek undan genom skickligt följsamma manövrar. Väljarna får se en statsminister som inte önskar att det skall synas att det är någon skillnad mellan honom själv och alternativet. Så länge det talas sakfrågor som skola och sysselsättning. Löfven å sin sida vill inget hellre än påvisa konflikten. Men inte för mycket, bara.

Men sedan, då börjar herrarna slåss – om budgetsiffror! Framförallt om socialdemokraternas dito. Och till slut måste domaren (Mats Knutson), trots avsaknad av fluga, döma av just den fasen av matchen. Inte blev väljarna särskilt mycket klokare.

Efter ett mycket kort slut, där båda är eniga om att Ryssland överträder internationell rätt på Krim, tar diskussionen slut.

Den här typen av personfixerade dueller ger väljarna ett dåligt underlag för att bedöma och värdera alternativen i svensk politik. Vad som visas upp är  bara två ledare, två män i medelåldern, som vill leda landet. Och endast de verkligt trogna sympatisörerna kan tycka att någon av de båda gjorde en bra match.

Om man vill värdera alternativen inför valdagen bör man istället a) bedöma vad som hänt under mandatperioden: är man nöjd, har det gått åt rätt håll, har regeringen kommit med reformer som ligger i den egna ideologiska inriktningen? samt b) läsa valmanifesten och bedöma hur partiets sannolika storlek och position efter valet kommer att påverka möjligheten att genomföra förslagen.

Partier håller sina vallöften. Och regeringar skall utvärderas efter sin förmåga att fördela resurser till de områden som man sagt sig vilja prioritera.

Se vidare Elin Naurin om partiernas löfteshållande och Warwick om t ex relationen mellan spenderade resurser och väljarnas önskemål.

Inför 2014: Tidsandan, vad varslar den om?

Under kriget hade jag varit motståndare till kriget och efter kriget hade jag vid olika tillfällen manat till lugn, tålamod, mänsklighet och självkritik och upprest mig mig emot den för varje dag allt skarpare , vildare och dåraktigare nationalistiska hetsen. Nu stod där åter ett sådant angrepp på mig, illa skrivet, till hälften hopsatt av redaktören själv, till hälften hopstulet ur mängden av liknande artiklar från tidningskolleger. Ingen skriver som bekant så dåligt som den, vilken försvarar åldrande ideologier, ingen driver sitt hantverk på ett mer smutsigt och vårdslöst sätt än han. (s 116)

Två tredjedelar av mina landsmän läser den här sortens tidningar, läser morgon och kväll sådant här, bearbetas varje dag. hetsas, eggas till missbelåtenhet och stridshumör, och det hela kan bara få ett slut, krig igen, nästa krig, det krig som skall komma, och som väl blir ännu fasansfullare än det förra. (s 117)

Så skriver Herman Hesse i sin roman ”Stäppvargen” som utkom i Tyskland 1928 (i svensk översättning av Sven Stolpe 1932). Diskussionen om medier och populism uppkom inte precis i samband med att Zuckerberg lanserade Facebook. Vi går in i ett nytt år som bär på mycket politiskt bagage, men jag tror att också mediesituation, opinionsbildningsklimat och det offentliga samtalet kommer att stå ännu mer i centrum för sig självt än hittills.

Hesse gestaltar i sin roman ”Stäppvargen” en tidsanda och perspektiv på människan och samhället som vi nu, 85 år senare, förstår var varsel om ännu ett krig. Ett krig som mycket riktigt i en del avseenden blev ”mycket fasansfullare än det förra”.

Detta år 2014 är det etthundra år sedan det första av de två sammanhängande europeiska krigen bröt ut, varav det förstas fasor tyvärr är orättfärdigt bortglömda idag. I en mening var mellankrigstiden bara ett vapenstillestånd i ett enda groteskt europeiskt nationalistiskt krig som varade mellan 1914 och 1945. I Sverige brukar vi inte ens nämnda vapenstilleståndsdagen den 11 november, en dag som på kontinenten påminner om alla de familjer och släkter som förlorade så många av sina unga män i skyttegravar och gaskrig mitt på vår kontinent. Erfarenheter vi saknar, erfarenheter som kanske också har betydelse när Europa går till val i vår.

Hurudan är vår tidsanda? Vilka perspektiv på människan är förhärskande i vår tid? Och vad varslar de om?

Även om likheterna med mellankrigstiden är många – t ex modernitetens genombrott med nya medier och ny livsstil, globalisering, ökande levnadsstandard och ökande klyftor, ytlighet och glamour i fager förening – så upprepar sig historien som bekant inte. Om jag tittar in i framtiden och använder min intuition så kan jag se åtminstone fyra tendenser som skulle kunna bli gestaltningar av vår samtid: 1. framväxten av nya kollektiv, 2. upplösningen av gränser mellan olika medier, 3. politikens individualisering, 4. samhällets intimisering och socialitet, och kanske (men bara kanske) ekonomismens förtvining och död.

Att vårt samhälle individualiserats under de senaste decennierna råder knappast något tvivel om, men sedan en tid skönjer jag också framväxten av nya kollektiv. De gamla baserades på traditionell social klass, på kön eller profession. Men alltmer kollektivt handlande samordnas via sociala medier, utbildningserfarenheter och intressen. Frimärksklubbens samvaro har blivit modell för politiskt handlande, allt från flash mobs till initiativ till demonstrationer, bojkotter eller sticknings-grafitti.

Vi ser också hur gränserna mellan det vi fortfarande kallar sociala medier och andra medier löses upp: TV, tryckt press, radio, poddar, chatt, bloggar, twitter, fotodelningar och webbsändningar flyter samman mellan aktörer och tekniska plattformar. Vi vet snart inte vad vi skall kalla det vi gör när tar del av och är delaktiga i mediala möten och aktioner. När medier glider samman blir vad vi gör och säger viktigare än var vi gör det.

Politiken riktas alltmer till individer eller grupper av individer. På samma sätt bjuds individer in att påverka och medverka som individer – inte som representanter för ett kollektiv eller som medlemmar i partiet med särskild access till processerna. Våra partiledare blir också ansikten för sina partier på ett nytt sätt, särskilt blir utvecklingen av politisk reklam intressant att följa därvidlag. När förtroende och trovärdighet är viktigare som politisk valuta än ideologi blir nunorna Fredrik, Stefan, Annie, Jan och Jonas viktigare för väljarna som kompasser än partiprogrammens satser. Därmed inte sagt att deras inflytande ökar.

Hela vårt samhälle går också mot en ökande socialitet. Vi umgås i en omfattning idag som kanske aldrig haft sitt motstycke i meningen antalet människor vi träffar – lägg samman familj, arbetsplats, släkt, grannar och vänner med nätets enorma socialitet. Visserligen umgås vi virtuellt i stor utsträckning med de människor vi träffar fysiskt, men cirklarna utökas enormt på nätet. Jag tror att fokus på kommunikation, intimitet, personligt tilltal och medkänsla med mycket större och bredare grupper än förr präglar politiken framgent. Vi möter varann i allt större utsträckning som just människor – det gäller allt från anonyma kommentarer på nätet (som blir allt mindre anonyma) till tiggare på våra gator.

Kanske har också ekonomismen peakat för den här gången. Kritiken mot New Public management, utförsäljning och avreglering av offentliga verksamheter, upphandlings- och utvärderingssamhället samt del falska valfrihet som ofta erbjuds (välja företag men inte vad man vill ha) har nått stormstyrka under 2013. Kanske ser vi en långsam normalisering till med lite färre ideologiska brösttoner och lite fler skiftande lösningar för olika sfärer. Men bara kanske.

I vilket fall, välkommen till år 2014. Ingen av oss vet vad det bär i sitt sköte.

Ekonomisk röstning en gång till: Aktieägare röstar till höger?

Ekonomisk röstning är ett begrepp som ofta återkommer både i politiska analyser och i partiernas strategiska tänkande. ”Plånboksröstning” kallas det ibland, och statsminister Fredrik Reinfeldt försummar sällan något tillfälle att tala om hur Alliansregeringens politik har gett ”vanligt folk” mer i plånboken. Men svenska väljare är inte så lättledda som dessa diskussioner kan ge sken av. Istället är det ideologiska och mer grundläggande värderingar som leder de flesta av oss fram till val av parti när vi väl står bakom den gröna skärmen i vallokalen.

Några brittiska, kanadensiska och franska forskare har dock tagit sig för att försöka gå på djupet med våra preferenser avseende ekonomi och ideologiska böjelser. De menar att de flesta studier bara har tittat på värdet av inkomster och förmögenhet för att undersöka samband mellan ekonomi och politik hos den enskilda väljaren. Gruppen analyserar därför utöver dessa traditionella indikatorer också ägandet av tillgångar i termer av riskvillighet. Bedömningar av den ekonomiska utvecklingen är också en väl beprövad indikator men är inte tillräcklig menar gruppen. De menar i korthet att frågan behöver kompliceras. Förmögenhet i termer av att äga sitt hus/lägenhet sannolikt är kontextberoende (alltså beror på möjligheter att bo på annat sätt) och svåra att värdera i effekttermer. På samma sätt är inkomster starkt knutet till utbildning och andra sociala indikatorer för att utgöra något starkt test på verklig ekonomisk röstning. Istället är det andelen riskinvesteringar (aktier m m) som kan vara avgörande för att verkligen belägga att ekonomisk röstning existerar.

De väljer därför att på data från Frankrike, Storbritannien och USA (olika typer av institutionell ram för politiken) undersöka huruvida förmögenheter i form av investeringar som är känsliga för ekonomisk risk kan förklara partival.  Deras slutsats är att ekonomisk röstning är mer mångfacetterad än vad tidigare modeller gett vi handen. Analysen visar som väntat att den allmänna ekonomiska bedömningen av regeringens politik har effekt, liksom vilken ideologisk position väljarna har avseende statens intervention i ekonomin. Men viktigast, menar forskarna, är att det visar sig att ägandet av högrisktillgångar (t ex aktier) har en egen effekt på partival i så motto att dessa personer hellre röstar höger än vänster. Förmögenhet visar sig vara en ”powerful predictor” avseende väljarbeteende, och de menar till yttermera visso att ägandet av högrisktillgångar förklarar både den ideologiska position på vänster-högerskalan och den faktiska rösten på högerkandidaten (personröstsystem).  Den som satsar sina pengar i riskfyllda investeringar har långsiktigt mer att tjäna på en ekonomisk politik som förknippas med högerregeringar än med vänsterregeringar. Och effekten på valet är oberoende av storleken på den egna förmögenheten. Det är alltså det faktum att man äger ”high risk assets” (högrisktillgångar) som i sig själv är avgörande, inte storleken på förmögenheten.

Forskargruppen ser här en intressant väg framåt för att ytterligare förfina modeller för den ekonomiska röstningens betydelse för partival/väljarbeteende. Personligen skulle jag gärna vilja använda Sverige som fall med tanke på att hela befolkningen äger aktier i form av pensionskapital… Operationaliseringen av högrisktillgångar skulle bli grannlaga – men ett intressant fall vore det.

Läs mer:

Foucault, Martial, Richard Nadeau och Michael Lewis-Beck (2013) ”Patrimonial voting: Refining measures” Electorial Studies vol 32 s 557-562.

Lewis-Beck, Michael, Richard Nadeau och Martial Foucault (2012) ”The compleat economic voter: New theory and British evidence” British Journal of Political Science Volym 43, no 2 April 2013, s 241-261.

(Artiklarna går att ladda ned och läsa på närmaste universitetsbibliotek, som normalt har tillgång till dessa tidskrifter.)

En bref: Kan Twitter förutsäga politiska val?

The idea here is that citizens commenting on social media should not be treated like voters, but rather as commentators, seeking to understand and predict emerging political dynamics. (Anstead och jensen 2013)

Sociala medier blir allt mer intressant som forskningsmaterial, men också som ”trendbarometer”. En del enkla försök har visat att Twitter kan förutsäga vinnare i schlagertävlingar eller avgöra vem som anses vinna en politisk debatt. Men ett problem med sociala medier är ju att det inte är någon representativt urval, alltså är de metoder som används för att undersöka och analysera urval eller data som samlas in på traditionell väg ganska meningslösa. De blir deskriptioner, men kräver en helt annan användning än t ex enkätsvar.

Nick Anstead, medieforskare och Michael Jensen, statsvetare, har i ett blogginlägg beskrivit sin studie där de lyft fram en väg att använda t ex Twitter som ett underlag för att bedöma valutgången i politiska val, men också förstås i andra motsvarande sammanhang. Poängen är att Twitter utgör en icke-representativ samling av t ex politiska nördar vars bedömningar och diskussion snabbt fångar upp och kanske också delvis styr tolkningsramarna för det politiska skeendet.

Tidigare studier har också pekat på att Twitter vidgar kretsen för det politiska samtalet, men inte att samtalet därmed blir en medborgerlig angelägenhet för alla.

Valåret 2014 – valforskningens utmaningar

Igår den 30 september hade jag förmånen att på Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborg universitet, som en av fyra deltagare, få presentera några tankar kring valforskningens utmaningar för framtiden, särskilt med tanke på det viktiga valår som ligger framför nästa år. Seminariet var en hyllning till valforskningens nestor Sören Holmberg som fyller jämnt inom en snar framtid och var ett samarrangemang mellan det svenska nationella valforskningsprogrammet och forskningsgruppen för multidisciplinär forskning om opinion och demokrati (MOD) vid samhällsvetenskapliga fakulteten – båda vid Göteborgs universitet.

Sören fick också en bok – Stepping Stones – författad av 21 kolleger och alla bidrog vi med egen originalforskning inom området väljare, val och opinionsbildning.

Nedan följer det skriftliga underlaget till mitt bidrag till seminariet. (Observera att texten är skriven för den talade situationen.)

Väljarna har ändrat sig angavs ofta som förklaring till den borgerliga valsegern år 2010. Jo, det var ju sant, jämfört med läget under mandatperioden hade väljarna onekligen ändrat sig.

Väljarna har tröttnat på regeringen  var en vanlig förklaring till Höyres framgång och den rödgröna regeringens fall i Norge för några veckor sedan. Jo, det kunde onekligen ligga något i det, någon annan förklaring tycktes ju inte finnas.

Men, ärligt talat, borde inte vi som studerar och analyserar val, väljare, politik och partier kunna ge ett lite mer teoretiskt intressant bidrag till de förklaringar som florerar kring hur det politiska landskapet skiftar? Jo förstås, men jag tror att en viss vilsenhet har uppkommit eftersom medborgare, partier, politiker och medier faktiskt inte längre passar så bra in i den modell som trots allt utgör någon sorts master plan för västeuropeisk statsvetenskap och valforskning.

Vi ser, som de flesta här redan vet, en upplösning av många gamla politiskt organiserade kollektiv, partilojaliteten har minskat bland både medlemmar och väljare, klassidentifikationen har försvagats och det partipolitiska konfliktfältet krymper och lämnar öppet för helt andra grupperingar, nya frågor, andra mönster och andra aktörer som mobiliserar medborgarna i demokratin.

Jag menar att i vårt individualiserade samhälle, och då naturlitvis inte bara Sverige även om vårt land kanske är världens mest individualiserade, är det två perspektiv som bör få större betydelse och utrymme i studiet av komparativ politik i våra nya politiska system:

a) Det är att på allvar bli varse partierna som politiska aktörer i egen sak

b) Att upptäcka de nya skiljelinjer som gestaltas utanför de politiska institutionernas sfär

Partierna som aktörer i egen sak

De politiska partierna i demokratin idag i västvärlden har en annan roll än de hade under demokratiseringsfasen, rent teoretiskt har vi inte reviderat partiernas plats i den representativa och parlamentariska demokratin, men faktum är att de idag fyller andra funktioner och delvis har abdikerat från gamla funktioner.

Partierna är idag mer av politiska entreprenörer som agerar på en politisk marknad som dock inte alls bara består av väljare utan också av andra partier, lobbyister, organisationer, medier och alternativa sociala rörelser. Partierna har alltid varit aktörer med förmåga att forma och omforma både sig själva och sin omgivning. Men tidigare hade denna aktivitet i huvudsak funktionen att samla, uttrycka och kanalisera medborgarintressen av olika slag, och det var på dessa plattformar som kampen mellan partierna utkämpades. Idag dansar partierna med varandra inför en skara väljare som ömsom beundrar dansörernas förmåga och ömsom väntar på att bli uppbjudna.

Partierna övar positionsförflyttningar i relation till varandra på dansgolvet snarare än bekymrar sig om vilka som är där och tittar eller önskar bli uppbjudna. Och dansgolvet mäts upp av de mest imposanta dansörerna, till förfång för dem som kanske inte behärskar lika många sorters avancerade dansövningar.

Samtidigt som utövandet av politiken kommer mer och mer i centrum blir de ideologiska anpassningarna allt tydligare. I dansens virvlar kan man ju inte vara alltför nogräknad utan måste kanske dansa med den partner som för tillfället råkar vara i närheten, alternativt kan samma danser.

I takt med att de politiska partierna har fått ett allt mindre faktiskt inflytande över både regeringsmakt och nationell suveränitet har också förmågan att verkligen kanalisera medborgarnas innersta och långsiktigt vilja blivit mindre relevant. De politiska partierna bestämmer helt enkelt inte så mycket längre, och absolut inte i ensamt majestät. Då blir ju inte heller den uppgift som innebär att bära fram medborgarnas intressen lika viktig. Dessa intressen bärs fram på andra sätt och dessutom kan man idag ifrågasätta om det är politikens sfär som är den allra viktigaste för dessa intressen. Företag, andra länder, internationella och transnationella organisationer och kunskapsbaserade aktionsinriktade sammanslutningar som Greenpeace eller Röda Korset är kanske mer avgörande för hur de politiska besluten faktiskt kommer att påverka medborgarna än partierna.

Kampen om resursfördelning som var politikens centrala nav har förändrats till en kamp om problemformuleringsprivilegiet, om framing och en kamp mellan diskurser. I denna kamp är partierna blott en av många aktörer, men en priviligierad aktör med resurser, access till medier och kompetenta medarbetare.

De politiska partierna har också fått konkurrens av blockbildningar och andra allianser. Hur mycket av ett flerpartisystem har vi i Sverige egentligen? Och hur mycket av ett tvåblockssystem är det i Storbritannien egentligen? Partisystemens förändring är detsamma som förändring av dansgolv och orkester för partierna. Vi ser också att alltfler europeiska melodier letar sig in kapellet och förvirrar de dansande. Somliga klarar det bättre och andra sämre, och framför allt, en del partier har mycket att hämta på den europeiska nivån både i termer av tankegods och av resurser. Andra har desto mindre.

 Nya skiljelinjer utanför de politiska institutionernas sfär

Genom att politikens nav har förändrats, en förskjutning från resursfördelning till problemformulering, och medielandskapet har förändrats, uppkommer också nya politiska skiljelinjer. Jag tillhör inte dem som nöjer mig med att konstatera att Lipset/Rokkans fyra skiljelinjer en gång var frusna och nu tinat upp – och därutöver finns numera bara åsiktsdimensioner. Istället menar jag att vi som statsvetare måste bli varse de nya skiljelinjer – i ordets genuina bemärkelse med värdeskillnader, social bas och mobilisering – som växer fram delvis utanför de politiska institutionernas och intresseformerandets sfär. De nya skiljelinjerna har svårt att integreras inom nationalstatens traditionella struktur och de är inte heller tydligt anpassade till ett europeiskt koncept.

Mitt förslag är att vi ser två nya skiljelinjer med bäring på politisk mobilisering och konflikt framöver och det är dels en motsättning mellan å ena sidan transnationella nätverk och å den andra nationalstatliga intressen och dels en motsättning mellan å enda sidan en kunskapsbaserad politik och å andra sidan marknadslojala krafter.

Skiljelinjen mellan transnationella intressen och nationalstatliga intressen manifesteras inom de områden som berör migration, miljö, global hälsa, digitala förflyttningar, urbanisering och språkfrågor. Skiljelinjen utmanar den nationalstatliga ramen för politisk konfliktlösning vilket gör den svårmobiliserad i allmänna val. Men å andra sidan förhåller den sig extremt relevant till de faktiska politiska problem som står på Europas agenda idag.

Bland aktörerna hittar vi s k ”epistemic communities”, lobbyorganisationer, sociala rörelser eller NGO:s. Sakfrågorna kan t ex röra internationella miljöproblem, där enskilda nationalstater kan ha intresse av att främja lösningar som är gynnsamma för den egna staten i motsättning till transnationella aktörer. Men också migrationsfrågor där flyktingmottagande och integration är centrala. Motsättningar kan röra hur mänskliga rättigheter skall omsättas i praktiken, särskilt avseende familjebildning, hälsovård och religion. Tillgång till sjukvård och skola för papperslösa, flyktingpolitik eller arbetsrätt är frågor som kan mobilisera skiljelinjen transnationella nätverk/nationalstatliga intressen.

Skiljelinjen mellan kunskap och marknad grundar sig i antagandet om att individualiseringen lösgör kunskapen från auktoriteterna. Makten över kunskapens innehåll – d v s makten att bestämma vad som skall betraktas som sant eller falskt – gör det möjligt att genom problemlösning och förmåga till meningsfull tolkning främja de egna värderingarna och tillägna sig mervärde av olika slag. Kampen om kunskapens innehåll kretsar ytterst kring om kunskapen skall värderas i termer av säljbarhet och vinstmaximering eller om den har ett värde i sig och har förmåga att bidra till meningsfulla tolkningar. Kampen om kunskapen berör patent, industrispionage, copyrightproblematik men också friskolor och skolavgifter. Kampen föregår i konkurrensen kring olika licensavtal för TV-sändningar samt i debatten om kommersiell TV och radio i förhållande till Public Service.

Alltså, båda dessa skiljelinjer är centrala för hur den politiska mobiliseringen bland medborgarna gestaltas idag, men de politiska partierna har bara i ytterst liten utsträckning uppmärksammat dessa frågor. Förklaringen är sannolikt att partierna har fullt upp med att positionera sig i relation till varandra, till tillfälliga opinionsförändringar och i relation till den reella makten över samhället, den diskursiva makten. Medborgarna organiserar alltså det politiska landskapet vid sidan av de etablerade institutionerna och kanaliserar sina nya intressen via andra grupperingar än de politiska partierna. Nygamla aktörer som kyrkor, ideella organisationer och elitlobbyister är avgörande för utfallet här.

Men de nya skiljelinjerna – om de nu bör benämnas som jag föreslagit eller ej – återfinns bland medborgarna oavsett vad partierna ser eller inte ser. Och i några fall har nya politiska partier också förmått att mobilisera grupper kring dem, som Piratpartiet, Sverigedemokraterna, Feministiskt Initiativ, Vägvalet och säkert andra som jag inte vet om. Men också vissa av de gamla partierna som Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har försökt att göra inbrytningar och ta sig an dessa nya skiljelinjer. Partierna är således fortsatt viktiga aktörer både som begränsare och främjare av nya intressekonstellationer. De sitter på resurser, makt och organisation och de förmår både anpassa sig och omforma omgivningen.

Vi bör alltså hålla ögonen på partierna som aktörer i sin egen rätt och vi bör upptäcka och empiriskt engagera oss i de nya skiljelinjer som öppnas upp i de ultraliberala och indivdualiserade demokratierna. Om vi skall upptäcka, förklara och förstå de nya politiska landskap som växer fram i Europa men också i Afrika, Amerika och Oceanien så behöver vi alltså fokusera på andra saker än att väljarna bytte åsikt eller att de tröttnade på att se samma gamla vanliga politiker som gäster hos Skavlan.