Etikett: Ivar Segelberg

I sommarens soliga dagar, en av de få, fick jag tag på boken ”Konsten att väcka förargelse” på ett loppisbord på Hötorget. Det är en antologi från 1964 sammanställd av Ingemar Hedenius. Boken är alltså 60 år, men konsten (och lusten) att väcka förargelse har inte minskat. Två saker jag noterar direkt är dels hur otroligt vassa skribenter som presenteras här, inte minst Hedenius själv, och dels att så många ämnen och teman fortfarande diskuteras idag, och till och med i liknande fåror. Hedenius inleder med att det är konsten att väcka förargelse som står i centrum, att väcka förargelse är enkelt säger han, men konsten att göra det är något annat. Det senare är ”välunderrättat till sitt innehåll och lovvärt till sitt syfte”. Vem vågar stå upp för det idag?

Antologin innehåller mer än trettio texter publicerade från 1920-talet och fram till tidigt 1960-tal. Tematikerna har titlar som ”Religion”, ”Nazism” och ”Monarki”. Låt mig lyfta fram några iakttagelser.

Ingemar Hedenius skriver vassare än vasst om akademiska konflikter. När Hedenius beskriver kampen kring Ivar Segelbergs disputation och sedermera professorsblivande lyser det om texten som om det vore Wittgenstein och Popper men utan eldgaffel. Vetenskapsteoretiska principer artikuleras kristallklart och elakheterna är elegantare än en smokingmiddag. Oceanografen Petterssons agg till Segelberg leder honom inte bara till extra-opposition, skrivelser och debattartiklar i GHT utan även till försöken att istället för Segelberg få sin egen svärson (sic) anställd som professor i filosofi i Göteborg. Oceanografen anser att Segelbergs filosofi är underkänd eftersom den egentligen är naturvetenskap. Och som sådan usel. Svaren från filosofierna är att Pettersson inte vet vad filosofi är. Och själv är obildad. Och detta begav sig omkring år 1950. Nog känner man igen en del. Hedenius kritik av kotterier och revirförsvarande professorer är inte bara roande att läsa (jag skrattade flera gånger) utan har också en resonans till vår tid. Berättelsen om hur illa sociologin behandlades som vetenskap har tydliga paralleller till andra nya områden, som genusvetenskap.

På samma sätt är intervjun med Eva Åsbrink, den första kvinnan som disputerade i teologi, hisnande att läsa. Intervjun är gjord av Hans Hederberg, också en lysande stilist. I stort sett alla manliga professorer lade hela tiden hinder i vägen för hennes forskningsfråga som handlade om hur kyrkans syn på kvinnans ställning förblev statisk under hela 1800-talet trots att den politiska och samhälleliga utvecklingen var oerhört dynamisk under samma tid. En fråga som återkom var ”varför skall du bli doktor?” och Åsbrink undrade då om den frågan ställdes till manliga doktorander också. Tystnad. Andra synpunkter var att kyrkan skulle bli ledsen och sårad. Sedan när har den sortens argument bäring i något annat ämne, menar Åsbrink med rätta.

Kan inte heller låta bli att nämna Jakob Lindbergs text från 1961 om den ”hjärtlösa flyktingpolitiken”. Dessvärre har den starka paralleller till dagens situation. Lindberg inleder med en man från Spanien som inte får asyl (vid denna tid är Spanien en fascistisk diktatur under Franco) och han fortsätter med 30-talets stängda gränser för judar. Vid denna tid (1961) anges den svenska politiken under 30-talet varit ”humaniserad” och så ”generös som möjligt” gentemot t ex judar. Något som knappast kan sägas vara riktigt sant även om politiken förändrades i takt med att krigslyckan vände för Tyskland. Av en slump ser jag på nätet att denne Lindberg förutom sin insats som ämbetsman i staten också tillhörde de första som protesterade mot Frankrikes krig i Algeriet (1954-1962). Humanismen genomsyrar hans text.

Mycket annat kan lyftas fram, t ex att kritiken av monarkin känns väldigt nattstånden då det är en auktoritet som verkligen rivits ned men som fortsatt har betydelse i samhällslivet. Också kritiken av boendestandard, åldringsvård och behandlingen av funktionshindrade barn visar att vi har rört oss till det bättre. Idag är varmvatten, goda bostäder, hemtjänst och äldreboenden liksom erkännandet av funktionshindrades rättigheter som individer ändå den grund vi står på. Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd för det. Men jag tycker också att dessa delar visar hur viktig kritiken är – här kommer kritiken från intellektuella, journalister, akademiker och författare. Och den kritiken har alldeles klart också lett till förändring. Ett samhälle måste ha en gemensam offentlighet där intellektuell debatt och kritik är fri, obunden och ifrågasättande av makten, oavsett vilken den är.

Den här antologin samlar vad vi brukar tala om som liberaler, flera av skribenterna är organiserade politiskt, andra ligger tydligt i den kulturradikala fåran utan att ha någon politisk tillhörighet. Hur skulle en sådan antologi se ut idag – hur är det med konsten att väcka förargelse?