Etikett: Krig

Nej, Sverige skall inte ha kärnvapen, men ett internationellt fredsarbete.

Det råder inte fred i Sverige, sa statsminister Ulf Kristersson på Folk och Försvar tidigare i år. Men tillade att det inte betydde att vi var i krig. Det kändes ju betryggande. Inte.

Jag växte upp under kalla kriget. Sverige hade då världens fjärde starkaste flygvapen. Jag kom att under en kort tid i tjugoårsåldern vara flyglotta. Utbildad på FV UNDS (Flygvapnets underrättelseskola) förlagd till Bråvalla men jag utbildades också på F7 Såtenäs. Jag skall inte sticka under stol med att jag var rätt stolt över det. Jag var en del av vårt svenska försvar, ett försvar som skapade självförtroende. Sverige hade allmän värnplikt, möjligheten att mobilisera närmare en miljon soldater och ett särskilt starkt kustförsvar. Men ingen jag kände skulle påstått annat än att vi var ett land i fred. Vi var väldigt mycket ett land i fred.

Parallellt med det starka försvaret hade Sverige också ett fredsarbete. Sverige hade nedrustningsambassadörer som Inga Thorsson, Maj-Britt Theorin och Alva Myrdal. Och var pådrivande i arbetet för kärnvapennedrustning. Jämsides med ett starkt försvar och en grundläggande idé om självförsörjning drev Sverige alltså också en säkerhetspolitisk linje som utgick från att minska spänningar, kontrollera kärnvapen, kemiska vapen och andra massförstörelsevapen.

Idag har Sverige ett avsevärt svagare försvar, även om det är under uppbyggnad, som är mindre folkligt förankrat eftersom vi slopat allmän värnplikt (istället totalförsvarsplikt) och en självförsörjningsgrad som ligger lägre än våra grannländer. Samtidigt skickar regeringen ut den gamla broschyren ”Om kriget kommer…” i ny tappning och reklamen för vevradio poppar ständigt upp i sociala medier. Vi skall vara på tårna för vi lever ju ”inte i fred”. Som om själva pratet skulle göra oss tryggare. Det är precis tvärtom.

Att skapa rädsla hos en befolkning leder inte till något gott. Allt tal om det extrema säkerhetspolitiska läget får mig att undra var våra ministrar sagt under Kubakrisen 1962 eller vad tyckte om NATOs utplacering av kärnvapen i Tyskland under 1980-talet? För att inte tala om ubåtsjakterna vid samma tid. Ja, vi har ett krig i närområdet och vår plikt är att stötta och hjälpa Ukraina att stå emot Ryssland. Vi har en svekfull allierad i Washington vars agerande försämrar både Ukrainas situation och trappar upp spänningen internationellt. Vad är då en svensk regerings viktigaste uppgift? Att skapa tillit till vår förmåga, att tänka långsiktigt på vår självförsörjning av energi, mat och sjukvårdsmateriel och att fortsätta arbetet för nedrustning, fredlig konfliktlösning, stöd till folkrätten och till alla de internationella institutioner som bygger på den.

I april kommer den elfte konferensen för översyn av arbetet med icke-spridningsavtalet för kärnvapen att hållas i New York. Sverige är en del av Stockholmsinitiativet vars syfte är att ”skapa politiskt stöd för en pragmatisk och resultatinriktad agenda för kärnvapennedrustning”. Då kan vi inte ha ett Sverige som talar om att skaffa kärnvapen.

En bref: Att släppa fram ondskan i världen

Ondska kännetecknas framför allt av frånvaro: Frånvaro av ljus, kärlek, värme, omsorg, ansvar och tillit. Ondskan kliver in i det tomrum som uppstår när det goda viker ned sig. Att tända ett enda ljus fördriver mörkret. Vi glömmer ofta det. Ondskan har ingen annan makt över oss än den vi själva väljer att ge den.

Så skrev jag för en tid sedan i en krönika i Tidningen Dagen (15 november 2023) á propos det mörker som så många av oss upplever närmast kvävande. Jag menar att det inte går att tala om onda människor men däremot om ondska och att människor väljer att släppa in den ondskan i världen. Vi har alla en möjlighet att i varje enskild stund göra oss till redskap för det goda eller det onda, det som vi själva vet med oss gynnar det anständiga eller det som underminerar det gemensamma goda.

Ja, faktiskt. Vi är inte så handlingsförlamade som vi ibland tror. De flesta av oss kan inte, och skall inte heller, göra några hjäteinsatser i Ukraina eller resa till Jemen med Läkare utan Gränser. Några skall och några gör det. Men var och en av oss kan med en liten handling mota bort det onda, det mörka och det kvävande genom små handlingar.

Enkelt är förstås att ge en liten gåva till dem som inget har. Det finns en mängd seriösa aktörer som hjälper barn i krig eller hemlösa och missbrukare i vår stad. Ingen gåva är för liten, det handlar om vad vi gör och vad den gåvan gör med oss. Att bidraga till det gemensamma bästa skapar oftast en positiv känsla hos den som ger, en känsla som skapar hopp och tillit inte bara hos den som får.

En del kan avstå tid för att arbeta som volontär då och då. Vissa faser i livet gör det möjligt, under andra är det inte rimligt. Men att prata med sina barn om vikten av att hjälpa och stötta varandra skapar en kultur som motar bort ondskan. Inte fya eller skälla utan berätta hur handlingar fortplantas i våra gemenskaper. Du ger någon en bulle, den personen blir glad och ler glatt mot någon som frågar något, som i sin tur blir glad över uppmärksamheten och går hem till sitt sjuka barn med lättare hjärta. Man kan förlöjliga dessa små handlingar om man vill, men då har man också valt att stänga det goda ute.

Jag känner personer som bjöd hem grannar på fika, andra som tog med vänner till en julkonsert, någon som hjälpte en äldre person att julpynta och en som hörde av sig till någon som hade sorg. Överallt i hela vår värld pågår aktiviteteter för att främja det goda – i stort och smått. Låt oss alla öppna dörren för det goda och smälla igen den när de onda skuggorna tornar upp sig.

Den här krönikan blir min sista i Dagen. Jag är tacksam för att ha fått skriva i den tidningen och nå en annan publik än jag gör i min vanliga profession på universitetet.