Först kom en uppmärksammad film, därefter en Augustbelönad biografi och nu denna sommar en rik utställning. Ester Blenda Nordströms äventyrliga liv, banbrytande journalistik och normbrytande författarskap har på bara några år hamnat i strålkastarljuset, efter att denna makalösa personlighet varit bortgången i sju decennier och bortglömd än längre. (DN 190819)
Så skriver idag Birgitta Rubin i Dagens Nyheter när hon recenserar en utställning om journalisten Ester Blenda Nordström, signaturen Bansai. Tematiken att Ester Blenda Nordström varit ”bortglömd” och nu återupptäckts genom en biografi av Fatima Bremmer har återkommit flera gånger under det sista året. Och det gör mig både irriterad och faktiskt också upprörd.
Nordström, som avled 1948, kanske försvann från agendan efter sin produktiva tid, hennes missbruk och sjukdom påverkade säkert. Men att hon skulle varit bortglömd som Rubin skriver i mer än sjuttio år är helt enkelt inte sant. Att något inte finns på näthinnan hos varje journalist eller på agendan på kulturredaktionerna betyder INTE att det inte finns eller är bortglömt.
Nordström förekom i Fredrik Sjöbergs Augustnominerade bok ”Flugfällan” som kom 2004, hennes banbrytande reportage ”Piga bland pigor” kom ut igen år 2012 och väckte stor uppmärksamhet. År 2016 kom en dokumentärfilm om Nordströms liv gjord av Anna Hylander som också är släkt med Nordström.
Under min tid på Journalisthögskolan i Göteborg (1982-84) var Nordströms journalistik en självklar referenspunkt och jag och många i min generation kan rimligen inte anse henne ”bortglömd”.
Jag finner de återkommande påståendena om att Ester Blenda Nordström varit ”bortglömd” präglade av det egna jagets begränsade synfält. Många är de som i så fall är bortglömda trots att de utgör navet i centrala forskningsfält eller akademiska studier.
Och tyvärr skulle jag säga att detta är en principfråga – när filmen ”Kvinnorna på Fröken Frimans Tid” sändes 2016 påstods också att programledaren/journalisten mer eller mindre själv återupptäckt de tidiga svenska kvinnosakskvinnornas liv och verksamhet. Detta trots att forskningen inom området är omfattande, och att vissa av forskarna varit behjälpliga vid programmets färdigställande. Jag – och många andra – kritiserade då Sveriges Television hårt för deras syn på vetenskapligt arbete inom humaniora och samhällsvetenskap.
Inom humanvetenskaplig och samhällsvetenskaplig forskning finns ett kunskapsdjup och en beläsenhet som borde kunna vara ett avstamp för de journalister och författare som vill skriva om eller arbeta med medieberättelser kring historiska (och samtida) fenomen i vårt samhälle.
Att påstå att något eller någon varit ”bortglömd/t” är såvitt jag förstår bara en marknadsföringsteknik. Risken är dock att det som verkligen blir bortglömt är den seriösa och uthålliga forskning som bedrivs av tusentals akademiker inom universitet och högskolor.
VÄNSTRA STRANDEN 