Under de senaste 25 åren har trenden som statsvetare kallar ”dealignment” (avföljande) förvandlat det europeiska (och amerikanska) politiska landskapet. När statsvetarna på 1950-talet insåg vikten av partiidentifikation för att förklara utfallet av politiska val var det en avgörande vetenskaplig insikt. Men när vi idag ser hur partiidentifikationen fragmentiseras är det en lika viktig insikt. Västvärlden har sett en utveckling där medborgarna lämnat de traditionella partierna, uppkomna ur de grundläggande skiljelinjerna från demokratins barndom, för att delvis återansluta sig till nya partier. Regionala partier, nya gröna partier och sedan ett par decennier nationalistiska partier. Men förändringen är djupare än så.
Någon sa för en tid sedan till mig att det finns inga partier som har ledare längre, det är snarare ledare som har partier. Och det ligger en del i det. Dagens partier har i stor utsträckning blivit en form av fanclub till den som för tillfället är ledare. Statsvetare har i alla tider sagt att partiledare har liten betydelse för väljarnas val av parti, och även om betydelsen har ökat så är det fortfarande sant att väljarna uppger andra ting som skäl för sitt partival. Men eftersom andra strukturella förändringar har försatt partierna i en ny roll har ändå ledaren fått en mycket större betydelse.
Allt färre medborgare är engagerade i ett parti, allt färre ser sig som anhängare av ett visst parti, allt färre partier styrs av sina medlemmar och den digitala utvecklingen har satt ett enormt fokus på partiledarens direktkontakt med medborgare, utan mellanhänder som partimedlemmar. Men väljarkåren är också allt mer påläst, kunnig och har förmåga att hantera komplexa politiska frågor utan att använda sig av de kortkommandon eller genvägar som utgörs av partiideologier eller partiprogram. Sammantaget blir partiledaren – personen, ansiktet, kapaciteten, tilltalet – allt mer i fokus.
Vi har sett den här personaliseringen i många högerextrema partier – till exempel Jordan Bardella i Nationell Samling i Frankrike och Geert Wilders i Frihetspartiet i Nederländerna. Men också senast i det danska valet där Lars Lökke Rasmussen var valets segrare utan att han egentligen vann några väljare alls.
I Sveriges Radios program God morgon Världen söndagen den 29 mars fick kollegan Jenny Madestam frågan om hur Folkpartiets/Liberalernas gamla partiledare hade hanterat en situation som dagens. Hennes svar var just att pressen på partiledare idag är oerhört mycket större än då. Partiledaren skall vara med överallt och vara ansiktet utåt för allt som partiet gör och står för. Därav också att förhandlingen mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna egentligen var en uppgörelse mellan Simona och Jimmie. Vi har fått ett partisystem som består av partiledare med var sin fanclub.
Läs mer om ledare utan anhängare i boken ”Leaders without partisans. Dealignment, media change and the personalization of politics.”
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.