Etikett: Presidentval 2017

Macron vann presidentvalet i Frankrike 2017

Idag fick Frankrike en ny president, Emmanuel Macron. Den yngste sedan Louis Napoléon, sägs det. Men viktigare än hans ålder är att han är ”mannen i mitten”. Macron är mannen som lämnade Hollandes regering för att kandidera till presidentposten enbart stödd av en entusiastisk och men helt ny politisk rörelse – En Marche! (ung. Framåt!) En fransk president skall inte vara en partimänniska, istället är ämbetet tänkt att vara en samlande kraft ovanför partierna. de Gaulle, som var den som skapade femte republiken, hade fått nog av de politiska partiernas oförmåga till beslut under 1950-talet. En tid när de franska institutionerna också var utsatta för extremt stora påfrestningar.

Så egentligen är Macron en president som bättre än flera av de senaste, representerar femte republikens idé om den samlande kraften för landet. Men i praktiken kommer Macrons bristande partiförankrning att bli ett verkligt problem först i parlamentsvalen i juni. Hur skall han samla en majoritet i parlamentet? Vilka grupper är beredda att stödja hans regering? Hur kommer allianserna mot motståndarna (fr a FN) i den andra omgången att genomföras? Parlamentsvalen blir Macrons elddop.

Att Frankrike nu fått en president från mitten beror dels på att det inte varit höger-vänster-konflikten som aktiverats i detta val, dels på att de traditionella partierna (främst PS och Rep) helt misslyckats att få fram relevanta och trovärdiga kandidater.

När Marine le Pen nu vill framställa valresultatet den 7 maj som ett bevis på att Frankrike nu har en legitim opposition i form av henne själv och Front National är det därför ett försök till äreräddning. Jag skulle snarare säga att Marine le Pens framgångar under senare år bör ses som ett resultat av de mer moderata partiernas kollaps vilket samvarierar med en ny politisk konfliktdimension, den mellan liberala/frihetliga  och auktoritära/nationalistiska värderingar. (Värt att notera att redan i EU-valet 2015 fick Front National dryga 32 procent av rösterna och i regionalvalen samma år var resultatet dryga 27 procent.)

Trots att presidentvalet 2017 för första gången alltså genomfördes just med hjälp av den konfliktdimension som är Front Nationals och Marine le Pens främsta vapen mot den etablerade ordningen lyckades hon inte mobilisera särskilt många nya väljare bakom sin kandidatur (jfr t ex med EU-valen). Istället blev det en mitten-man som tog hem spelet, en man som talar om hopp, tillit och framtid.

Den stora prövningen för Macron blir att få politiskt mandat för sin vision, främst genom valen till Nationalförsamlingen i juni, men också att vinna deras förtroende som tvekar inför konsekvenserna av Europas snabba politiska och sociala förändringar.

Det är med viss bävan jag blickar mot parlamentsvalen i juni.

***

Läs gärna vad jag skrivit före valet på bloggen här och här, i Liberal Debatt, i Borås tidning samt i Kristianstadsbladet.

Fransk politik – luft under vingarna för Macron

Det politiska läget inför vårens president- och parlamentsval har förändrats flera gånger under hösten och vintern. Just nu ser det ut som om Marine le Pen (FN) kommer att bli en av kandidaterna i andra omgången av presidentvalet (ingen nyhet) och där kommer att möta den nye och partiobereonde kandidaten, just idag ligger de på samma nivå i opinionen, Emanuel Macron (nyhet). Samtidigt tyder mycket på att den franska vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon kommer att bli större än socialistpartiets kandidat Benoit Hamon i första omgången (oväntat). President Hollande ställer inte upp till omval (ingen nyhet) men den stora högeralliansens (Rep) kandidat Francois Fillon sladdar rejält bakom le Pen och Macron (oväntat).

En helt ny bild av det franska ideologiska landskapet tonar fram, en bild där centern tycks vara en vinnande position – vid sidan av en radikal höger och en radikal vänster. De gamla och traditionella höger- och vänsterpartierna har tappat i relevans.

Emanuel Macron jobbar energiskt med möten runt om i Frankrike. Och vid hans sida finns den gamle mittenpolitikern Francois Bayrou. Bayrou har länge försökt förändra fransk politik till förmån för mittenpositionen. Han skapade för flera år sedan en mittenrörelse (MoDem) som politisk bas men har konsekvent hamnat i skuggan av Republikanernas Sarkozy, Fillon och Juppé. Frankrike har under efterkrigstiden inte kunnat regeras från en mitten-koalition. Tvärtom har makten alltid alternerat mellan de stora vänster- respektive högerallinaserna. Marine le Pens framväxt tillsammans med socialistpartiets politiska kollaps har skapat möjligheter för att mitten skulle kunna bli regeringsbärande.

Macron tar hjälp av Bayrou för att bedriva kampanj, möjligen gör också Bayrou en del fotarbete inför en möjlig regering med personer från både mitten-vänster och mitten-höger. Enligt tidningsuppgifter i Frankrike skall Bayrou ha setts i kafémöten med tänkbara ministerkandidater från båda sidor. Det är en lång väg kvar till Elyséepalatset och till Matignon men just nu ser det ljust ut för Macron.

***

Själv har jag idag besökt statyn av Pierre Mendés France (1907-1982) som står i Luxembourg-trädgården i Paris. Mendès France är sinnebilden för både svårigheten och möjligheten för mittenpolitik i Frankrike. Som ledare för Radikalerna, minister med Léon Blum under folkfronten 1936-38 och premiärminister 1954-55 stäcktes hans hans politiska visioner först av Andra världskriget sedan av Algerietkriget och slutligen av de Gaulles patriarkala och breda nationalism. Mendés France sökte sig åt vänster under 1960-talet men ägnade sitt sista decennium åt internationell politik, framförallt fredsprocessen i Mellanöstern. Hans politiska idéer är minst lika relevanta idag som då.

Frankrike: Med Emmanuel Macron blåser en ny politisk vind i presidentvalskampanjen

Inför det franska presidentvalet i april-maj 2017 finns en kandidat för den samlade moderata högern, Francois Fillon, samt en kandidat för den extrema högern, Marine le Pen. Just nu pågår debatterna inför det primärval inom den franska vänstern+gröna som skall leda fram till en enda kandidat för detta block. Men utanför dessa grupperingar rusar just nu Emmanuel Macron fram som en alltmer populär presidentkandidat! Macron var industri/näringslivsminister i president Hollandes regering under två år men avgick i augusti 2016 för att koncentrera sig på en presidentkampanj. Han har varit medlem i socialistpartiet och får väl i någon mening ses mer som vänster än höger, men hör trots allt mest hemma i en socialliberal mittfåra.

Hans rörelse ”En Marche!” är uppbyggd kring honom själv, han sticker inte under stol med att han tillhör den franska elit som brukar styra Frankrike (medelklassbakgrund, filosofistudier, Science Po och l’ENA) men när det är sagt bygger han upp en politisk vision kring sig själv – värdet av arbete, individuell frihet, lojalitet och öppenhet. En berättelse som sätter individen i centrum och politiken som individens frigörare. I traditionella termer förenar han en mycket företagarvänlig och arbetslinjeorienterad grundidé med behovet av medborgerligt engagemang. Det är inte fel att säga att han kampanjer för en viss politisk form snarare än ett exakt innehåll – och i det liknar han många av de nya rörelser i mitten och till vänster som vi sett i Europa under senare år. De tycks vara svar på den höger/auktoritära/nationalistiska diskurs som mobiliserat starkt under 90-talet och 00-talet, i Frankrike men också i många andra länder.

Med tanke på det franska presidentvalssystemet är det en nackdel för vänsterblocket att splittras mellan en primärvalskandidat (alltså den som vinner det valet) och Emmanuel Macron. Å andra sidan uppger nästan lika många bland Republikanerna (Fillons parti) som bland socialisterna att de vill se Macron ha en viktig post i fransk politik (46 procent mot 50 procent Källa: Le Figaro magazine). Och trots att vi nog var många som trodde att Manuel Valls (Hollandes tidigare premiärminister) skulle bli en given kandidat för vänstern är det inte längre lika säkert. Flera av de andra kandidaterna gjorde mycket bra ifrån sig i den första debatten och agendan har delvis vridits ur Valls händer.

Efter en första omgång tror många att de blir Fillon och le Pen som går vidare till nästa, men osvuret är bäst. En svag kandidat på vänstersidan (likt 2002 då Lionel Jospin förlorade i första omgången) kan bädda för helt nya valmöjligheter. Macron mot Fillon? Svårförutsägbart. Macron mot le Pen? Macron vinner stort.

*

Här kan lyssna på IngMarie Froman som pedagogiskt diskuterar primärvalsdebatterna i P1-morgon.