Fransk politik – luft under vingarna för Macron

Det politiska läget inför vårens president- och parlamentsval har förändrats flera gånger under hösten och vintern. Just nu ser det ut som om Marine le Pen (FN) kommer att bli en av kandidaterna i andra omgången av presidentvalet (ingen nyhet) och där kommer att möta den nye och partiobereonde kandidaten, just idag ligger de på samma nivå i opinionen, Emanuel Macron (nyhet). Samtidigt tyder mycket på att den franska vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon kommer att bli större än socialistpartiets kandidat Benoit Hamon i första omgången (oväntat). President Hollande ställer inte upp till omval (ingen nyhet) men den stora högeralliansens (Rep) kandidat Francois Fillon sladdar rejält bakom le Pen och Macron (oväntat).

En helt ny bild av det franska ideologiska landskapet tonar fram, en bild där centern tycks vara en vinnande position – vid sidan av en radikal höger och en radikal vänster. De gamla och traditionella höger- och vänsterpartierna har tappat i relevans.

Emanuel Macron jobbar energiskt med möten runt om i Frankrike. Och vid hans sida finns den gamle mittenpolitikern Francois Bayrou. Bayrou har länge försökt förändra fransk politik till förmån för mittenpositionen. Han skapade för flera år sedan en mittenrörelse (MoDem) som politisk bas men har konsekvent hamnat i skuggan av Republikanernas Sarkozy, Fillon och Juppé. Frankrike har under efterkrigstiden inte kunnat regeras från en mitten-koalition. Tvärtom har makten alltid alternerat mellan de stora vänster- respektive högerallinaserna. Marine le Pens framväxt tillsammans med socialistpartiets politiska kollaps har skapat möjligheter för att mitten skulle kunna bli regeringsbärande.

Macron tar hjälp av Bayrou för att bedriva kampanj, möjligen gör också Bayrou en del fotarbete inför en möjlig regering med personer från både mitten-vänster och mitten-höger. Enligt tidningsuppgifter i Frankrike skall Bayrou ha setts i kafémöten med tänkbara ministerkandidater från båda sidor. Det är en lång väg kvar till Elyséepalatset och till Matignon men just nu ser det ljust ut för Macron.

***

Själv har jag idag besökt statyn av Pierre Mendés France (1907-1982) som står i Luxembourg-trädgården i Paris. Mendès France är sinnebilden för både svårigheten och möjligheten för mittenpolitik i Frankrike. Som ledare för Radikalerna, minister med Léon Blum under folkfronten 1936-38 och premiärminister 1954-55 stäcktes hans hans politiska visioner först av Andra världskriget sedan av Algerietkriget och slutligen av de Gaulles patriarkala och breda nationalism. Mendés France sökte sig åt vänster under 1960-talet men ägnade sitt sista decennium åt internationell politik, framförallt fredsprocessen i Mellanöstern. Hans politiska idéer är minst lika relevanta idag som då.

En nygammal fransk center kan förändra det politiska landskapet

I skuggan av den franske presidenten Francois Hollandes inte alltför framgångsrika första år som president formerar den franska politiska mitten-högern om sig.

Den förre presidenten Nicholas Sarkozy har gått segrande ur en rättstvist (även om han fler kvar) och det spekuleras friskt om huruvida Sarkozy vill ställa upp igen i presidentvalet 2017. Hans ledarskap för den stora högerkoalitionen UMP är moraliskt, han är oerhört mycket mer populär än de två ledare som formell tagit över rodret (Fillon och Copé). Men där UMP snarare rör sig åt höger för att möta hoten från Marine le Pens Front National händer det också saker i mitten.

Francois Bayrou, ledare för det tidigare så lovande Mouvement Démocrate, är nu en kung utan såväl häst som trupper. Men han har lite politiskt star quality och är en samlande ledare i en framtida val. Jean Louis Borloo som förra året bildade UDI som en center-höger av samma typ som det gamla UDF under Giscard d’Estaing, har en stor parlamentsgrupp av centerpolitiker med sig och känner sig inte hemma i ett UMP som blir allt mer högerorienterat. Detta trots att Borloo suttit som minister på flera poster i Sarkozys regering.  Genom att närma sig Bayrou kan Borloo också göra anspråk på att ha hela den franska centern under ett paraply. En partiformation som krävs för att utmana den mer konservativa högern UMP liksom det nationalkonservativa Front National.

Men det är ett resonemangsäktenskap som t ex le Monde skriver. De båda herrarna har en historia av konflikter och partisplittringar bakom sig. Och Bayrous stöd till Hollande i senaste valet togs inte väl upp av övriga centrister. Inte har Bayrou heller fått något för det från Hollande. En ny center i Frankrike kan förändra den partikonkurrens som just nu mest handlar om att förhålla sig till Front National och där UMP slokar i frånvaron av den starka ledare som den partikonstellationen krävt sedan till bildande.

Jag har tidigare skrivit om centern i Frankrike t ex här.

Inför sista omgången av det franska presidentvalet

Ikväll meddelade mittenpolitikern Francois Bayrou att han personligen kommer att rösta på Francois Hollande i den avgörande omgången i franska presidentvalet på söndag. Tidigare har både Eva Joly och Jean-Luc Mélenchon direkt uppmanat till att stödja Hollande. Medan Marine le Pen sagt att hon röstar blankt. I TV-inslag har flera av FN:s aktiva sagt att de gör likadant, men några har också sagt sig rösta på Hollande, för att få en ”förändring”. Kort sagt, det ser illa ut för sittande presidenten Nicolas Sarkozy.

Sarkozys popularitetskurva har verkligen beskrivit ett av de djupaste fallen i fransk politisk historia, men han har inte bara fått politiskt kritik. Många har varit missnöjda med hans sätt att vara president, ibland har han kallats ”President Bling-bling” syftandes på Sarkozys förkärlek för glamour, lyx och kändisskap.  Francois Hollande har satt en ära i att framställa sig som den ”normala” presidenten, den som liknar Chirac, Pompidou eller för den delen Mitterrand. Å andra sidan kallades Francois Mitterrand för ”Sfinxen” av sin samtid och kritiserades för att han började bete sig som en kunglighet när han blev president. Även om folket upprörts lite grand av Sarkozys äktenskapliga affärer (han skilde sig, gifte om sig för tredje gången och blev pappa igen under presidentperioden) så kan man ju fundera på om Francois Mitterrands dubbla bokföring med en kvinna som i praktiken var en andra hustru, och gemensamt barn, var en mer rimlig lösning. Franska presidenter har en väldigt speciell roll och förväntningarna på deras upphöjdhet liknar snarast synen på ett kungahus.

I slutdebatten i går kväll var det en verklig slugger-Sarkozy som försvarade sitt ämbete och sin praktik med alla till buds stående medel. Han kallade Hollande lögnare, raljerade med hans bristande erfarenhet, såg till att få sista ordet och blev då och då extremt irriterad. Han bombarderade tittarna och Hollande med siffror kring budget, ekonomi och arbetsmarknad i syfte att via på sin egen  kunnighet och Hollandes bristande förmåga att ta ansvar för landet. Men Hollande svarade upp genom att återkomma till att det som skett de senaste tio åren faktiskt var Sarkozys ansvar, han hade ju faktiskt suttit i regering och varit president under den perioden. Hollande försökte kommunicera värderingar och principer medan Sarkozy försökte briljera med kunskaper, prognoser och statistik.

Den tre timmar långa debatten visade på två temperament, som avsett, men blottade också värderingsskillnader. Intressant från svensk utsiktspunkt är Hollandes betoning av tillväxt och att det är ett motiv för att vilja omförhandla den nya Europakten. Den anses betona åtstramning alltför mycket, och här har Hollande många ekonomer med sig. Sarkozy å sin sida lyfte fram de ekonomiska katastroferna i Grekland, Spanien och Portugal, en situation som är en konsekvens av socialistisk expansionspolitik menar han. När Hollande påpekar att Italien under Berlusconi knappast kan sägas vara en socialistisk experimentstat blev Sarkozy irriterad och påpekade att Berlusconi är Berlusconi…

Det mesta talar för en storseger för Francois Hollande på söndag. Men det är bara början. I juni kommer parlamentsvalen: Hur går det där för Marine le Pen, för första gången kanske Front National kommer in i Nationalförsamlingen av egen kraft i ett majoritetsvalsystem? Får Francois Hollande en massiv och sammanhållen majoritet som stöd för de förändringar han vill genomföra? Skall Front de Gauche göra ett större genombrott där och därmed tynga regeringspolitiken åt vänster? Och hur blir det med de gröna i parlamentsvalen? Många frågor återstår innan Francois Hollande (eventuellt) kan ta itu med sin ”förändring”.

Följ valkampanjen och resultaten via Le Monde, Libération och France2. Och läs gärna Lindbom på franska.

Vill Frankrike regeras från mitten?

Francois Bayrou, mannen som försöker ge Frankrike en politik från mitten, har nyligen i Le Monde* fått ge sin syn på uppmarschen inför de stundande franska nationella valen våren 2012 (presidentval och parlamentsval). Från socialistpartiets sida kommer av allt att döma Francois Hollande att utmana sittande presidenten Nicholas Sarkozy. Men för Bayrou som representerar en ny fransk center-rörelse av närmast social-liberal snitt, MouvementDemocrate är den viktiga frågan hur Frankrike skall kunna regeras från mitten.

Under fjärde republikens tid (1946-1958) kallades centerpartierna för ”le marais” (träsket) eftersom de kunde kompromissa åt alla håll, men också var ganska otrogna sina allianser. För Bayrou är det en skam att nära hälften av den franska befolkningens uppfattningar i praktiken aldrig representeras i parlamentet, eller tvingas kompromissa med hela sin värdegrund för att kunna bli valda. Han kräver att Frankrike inför ett valsystem med klara proportionella inslag för att säkerställa att fler politiska krafter kan delta i det politiska beslutsfattandet. Bayrou menar att hela konstruktionen med UMP (presidentens högerparti, en sammanslagning av liberal höger och gaullister) är ett totalt misslyckande. Och han säger sig veta att många ledamöter från UMP i praktiken delar hans och MoDems politiska uppfattningar. UMP är inget parti utan ett konglomerat av personer till höger om mitten, med vitt skilda politiska uppfattningar. Bayrou tänker sig troligen en situation där en mer heterogen och dynamisk politisk miljö där mindre grupperingar i mitten blir tänkbara spelare för olika koalitioner och allianser. Bipolariteten är skadlig för Frankrike och för politiken menar han.

Han ställer sig frågan hur Nicholas Sarkozy ser på möjligheten att Frankrike domineras av ett socialistparti som får mindre än 30 procent av rösterna men genom valsystem och innehav av presidentposten besitter i praktiken all makt från topp till botten i republiken? Borde inte Sarkozy, om inte annat för sin egen skull, redan före valet föranstalta om en övergång eller modifiering till ett mer proportionellt valsystem för parlamentsvalen? Frankrike vill lägga Sarkozy bakom sig, menar Bayrou (och här har han alla opinionsmätningar på sin sida) men därmed inte låta all makt övergå direkt till socialistpartiet.

Den dag Frankrike regeras från mitten har Bayrou medverkat till en smärre revolution i det politiska livet.

(*Le Monde den 21 oktober, tyvärr ej tillgänglig för icke-prenumeranter)