Sverige skall stanna i Afghanistan tills dess att demokratin är etablerad och stabil. Ungefär så sa Fredrik Reinfeldt när han i fredags den 27 november 2009 svarade på lyssnarnas frågor i SR/P1. Han använde samma argument som försvarsminister Sten Tolgfors, att militär närvaro behövs för att skydda biståndsinsatsen. Ändå hävdar t ex Anders Fänge (Svenska Afghanistankommitténs platschef i Kabul) att SAK aldrig skulle använda sig av militär för att skydda sina insatser. Tvärtom. Då drar man på sig våld, menade han i Studio Ett tisdagen den 24 november. Biståndsminister Gunilla Carlsson vidgår i Ekots lördagsintervju igår den 28 november att Hamid Karzais regim är korrupt, inte tillerkänner kvinnor en rättmätig plats och att valet var mycket tveksamt – ändå anser hon att Sveriges militära insats för att stötta regimen i Afghanistan är försvarbar.
Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare Torbjörn Pettersson påpekar i Afghanistan-Nytt nr 3 att för varje utrustad soldat som EU skickar till Afghanistan så skulle 1400 barn kunna gå i skolan. På varje biståndskrona från EU skickas fem kronor till militära insatser. Är det en rimlig ordning att den som skyddar kostar fem gånger så mycket som den som skyddas?
Min uppfattning är att den svenska regeringen ber för sin sjuka mor när det gäller Afghanistan. I Afghanistan är Sverige för att understödja den NATO-offensiv som USA leder och som helt och hållet initerades som en del i kriget mot terrorismen. Oavsett att den del av insatsen som Sverige är en del av formellt är FN-ledd som är de två operationerna idag så till den grad sammanblandade att det vare sig för afghanerna eller för svenskarna kan åtskiljas.
Den militära insatsen i Afghanistan kan inte dras tillbaka med medelbart verkan, men statsministerns idé att man skall vara kvar tills demokratin är etablerad skulle rimligen innebära en insats som sträcker sig över ett par generationer. En analys av Afghanistans historia och konflikt har övertygat mig om att det inbördeskrig som föregick talibanernas maktövertagande 1996 fortfarande pågår. Den utländska närvaron har tagit ställning för den ena sidan i den konflikten vilket innebär att man blir en bricka inte bara i USAs utrikespolitik utan också i den regionala maktkampen. Inbördeskriget måste avslutas och försoning uppnås innan Afghanistan kan stabiliseras, och till den processen bidrager definitivt inte vare sig svenska skyttesoldater eller amerikanska jägarsoldater vars syfte är att hålla regimen Karzai under armarna. Den afghanska konstitutionen är dels otroligt toppstyrd – den deltagande komponenten är svag – och dels har de lokala organen på de flesta atällena aldrig implementerats. Militär styrka ersätter därmed en demokratisk process som skulle kunna stabilisera landet.
Svensk utrikespolitik borde nu börja vrida insatsen i Afghanistan mot civil återuppbyggnad och initiera förhandlingar och försoningssamtal mellan olika parter.
Svenska Afghanistankommitténs hemsida finns här.
Ahmed Rashids hemsida finns här.
VÄNSTRA STRANDEN 