Etikett: thomas östros

Regeringen klarar inte att hålla ut i ekonomin

Jag förstår om landets närmare 1.8 miljoner ålderspensionärer är lyckliga över det faktum att de två politiska blocken nu tävlar om att sänka skatten för just pensionärer. En grupp där regeringen har starkare stöd än oppositionen. Med tanke på de skattesänkningar som förvärsarbetande fått kan det ju tyckas vara ”inte mer än rätt”. Men, jag är djupt besviken på regeringens hanterande av skattesystemet. Såvitt jag förstår är väl de enda som inte får skattesänkningar nu de som är sjuka, arbetslösa eller studerar. Jag tror att de flesta av oss anar oråd om framtiden för en ekonomi där alla utom de som inte är på arbetsmarknaden får skattesänkningar…

Regeringen valde att med Anders Borg i spetsen genomföra en djärv ekonomisk modell som bygger på ekonomisk forskning. Huvudpunkten i den är att skapa större efterfrågan på arbete från de presumtiva arbetstagarna, och att göra inkomsten mycket mer attraktiv än försäkringsersättningar. Jobbskatteavdraget är huvudmekanismen i denna modell. Alltså fyller skattesänkningarna en roll i en teori om hur arbetsmarknaden fungerar. Jobben är i centrum. Det pris man får betala är att under en tid lämna andra grupper bakom sig – de förvärvsarbetande skall vara lokomotivet som drar ekonomin med sig, vilket i förlängningen kommer att ge mer även åt pensionärer, sjuka och arbetslösa eftersom tempot och produktionen kommer att öka. Men modellen kräver politisk uthållighet. Och frågan är om den överhuvudtaget är genomförbar i en demokrati?

För, det som hänt nu är att inför valet har regeringen fått kalla fötter. Det som ofta händer just koalitionsregeringar har till sist också hunnit upp Alliansregeringen i sverige 2006-2010, nämligen att de offentliga utgifterna/kostnaderna stiger då alla parter vill ha sin bit av kakan. Nu är det i huvudsak KD som i sin kamp för att bli kvar i Riksdagen fått igenom sina krav på bättre villkor för pensionärerna. Och övriga partier vet att utan KD blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att bibehålla regeringsmakten efter 2010.

Att regeringen också på det här sättet försöker dämpa effekterna av ett tidigare blocköverskridande pensionsbeslut är inte heller så hedrande. Det är regeringen själv som medvetet i ett speciellt syfte skapat de stora klyftorna mellan förvärvsarbetande och pensionärer. När sedan konsekvensen av ett helt annat överenskommelse slår till så klarar inte regeringen att stå fast.

När jag påpekade för Göran Hägglund på Twitter att det är ett mycket stort avsteg från regeringens grundprinciper att sänka skatten för pensionärer fick jag bara ett raljant svar om att jag inte skulle bli sur. Jag blev inte sur. Jag blev besviken.

PS. Det bör påpekas att Thomas Östros uttalande att ”satsa mer än regeringen” för pensionärerna inte heller bådar gott. För mig låter det bara som en tävling i att sänka skatter. Som politiker bör man ta konsekvenserna av den ekonomiska modell man valt, det gäller både regering och opposition. DS.

De välståndsskapande krafterna, sa Bull

Åhörde idag Stefan Attefall (kd) debattera regeringsförklaringen och den kommande budgeten med Thomas Östros (s) i P1-Morgon. Jag vet inte om man skall se det som en fördjupning av gårdagens regeringsförklaring, eller som uttryck för att alla inte hängt med i de retoriska svängarna, men Attefall motiverade skattesänkningarna och satsningarna på dem som redan har med argumentet att ”man måste satsa på de välståndsskapande krafterna, löntagare och företagare”.

Hade jag haft kaffe hade jag satt det i halsen. För det första förvånar det mig att en kristdemokrat uttrycker sig med den ekonomiska jargongen, för det andra visar det på den snäva syn på samhället som regeringen har och för det tredje är det väldigt gammalmodigt.

1. Kristdemokratin gick till val på att värna svaga grupper t ex psykiskt sjuka, fattigpensionärer och funktionshindrade. Jag förstår att Attefall menar att dessa grupper s a s skall få del av avkastningen från oss som jobbar, men det är ett cyniskt och exkluderande språkbruk som liknar det nyliberala talet om närande och tärande grupper. (Närande var privata företagare och tärande var offentlig sektor.)

2. Modern forskning inom samhällsvetenskaperna pekar ut välståndsskapande krafter i mycket bredare fält än vad Attefall här talar om. Kreativitet, talang och tolerans är ord som brukar nämnas när man talar om gott innovationsklimat eller om tillväxtkluster. Utbildning, miljö, teknikutveckling, elektronisk infrastruktur, invandring och tillåtande socialförsäkringar är alla välståndsskapande krafter i ett modernt samhälle.

3. Synen på samhället som uppdelat i ”löntagare” och ”företagare” hör till industriepoken. I det framtida samhället kommer människor inte att vara så lättkategoriserade. Många kommer att vara både löntagare och företagare, men många kommer också att ställa sig utanför den dikotomin. Vi har en flexibel arbetsmarknad där individens kompetens och individuella profil blir avgörande både för den personens försörjning och för samhällets välstånd. Att stötta personer som vill utvecklas utanför löntagarkollektivet (t ex fria konstnärer eller småjordbrukare) är därför väl investerade pengar, att disciplinera dem in i en 40-timmars industriarbetartillvaro eller mallen av ”småföretagare” är att bedra dem.