Etikett: skatter

Varför kommer inte ambulansen, polisen, strömmen eller tågen?

Ambulansen kommer inte när man ringer. Och om de kommer så dröjer de eller åker iväg igen. Polisen vet inget om vare sig s k balkongflickor eller företag som satt i system att utnyttja arbetare från Baltikum utan lön. Polisen tar bra betalt för att bevaka offentliga arrangemang i städer samtidigt som man talar om för politiskt aktiva bloggerskor att de skall dra in hakan och sluta vara på nätet. Elpriset når ständigt nya höjder och i dagarna får södra Sverige betala mer än norra eftersom den delen producerar mindre el än man gör av med. Eh?

Har vi inte hört varianter av dessa historier till leda nu? Hur länge skall idéer som ingen kunnat bevisa förbättrar kvaliteten få slå sönder naturliga monopol och fungerande omsorg?

Jag menar att Sveriges framtida välstånd är beroende av ett gemensamt statligt ansvar för gemensamma angelägenheter som säkerhet, skola, vård, omsorg och infrastruktur. Jag betvivlar att detta är en kontroversiell ståndpunkt. Motsättningen dyker emellertid upp i samma stund som vi börjar diskutera vad ”ansvar” betyder. Termen ansvar verkar förekomma i den politiska debatten i omvänd relation till utövandet av detsamma. Sedan flera decennier har den modell som kallas New Public Management styrt hur den gemensamma och skattefinansierade sektorn skall organiseras, och detta trots att modellen visat sig sakna de positiva effekter som förespråkarna talade om.

Att omsätta idéer om konkurrens och individuella val på ett område som i första hand präglas av mötet mellan grundläggande mänskliga behov och en stabil och förutsägbar struktur (t ex äldrevård, järnväg eller polisbevakning)är helt enkelt ingen bra idé. I en verksamhet där kvalitet inte går att mäta i termer av kundnöjdhet eller effektivitet i termer mängden omlagda sår är det andra planeringshorisonter som behövs. Ibland talas om omsorgslogik och rationella val-logik. Den holländska filosofen Annmarie Mol diskuterar i en till svenska nyss översatt bok ”Omsorgens logik” varför sjukvård bör präglas av det förstnämnda, samtidigt som utvecklingen går åt motsatt håll. God vård, menar hon, växer fram ur ett fortlöpande samarbete och kontinuerlig tradition – i bjärt kontrast till dagens välj-din-egenvårdcentral-och-rösta-med-fötterna-läkarbesök.

På samma sätt är polisens patetiska försök att leka marknad genom att ta betalt för bevakning av det offentliga rummet dömda att misslyckas. Finns det någon alternativ polisstyrka att tillgå? Kan vi få anmäla inbrott hos norsk polis istället kanske om de är billigare? Nej, polisen tillhör statens grundläggande våldsmonopol och kan inte säljas ut. Effektivt blir det inte heller, otaliga är de poliser som vittnat om den s k jakten på pinnar istället för regelrätt brottsförebyggande arbete – som tar tid, inte ger klirr i kassan och som kräver djupgående lokalkännedom.

Statsmaktens ansvar är att lägga grunden för de långsiktiga beslut som en marknadsaktör inte kan, eller ens vill, fatta. Ansvaret är att organisera de s k naturliga monopol som utgörs t ex av elmarknad, infrastruktur och säkerhet.Vi har idag en statsmakt som valt att abdikera från detta ansvar samtidigt som vi har en regering som inte gör annat än talar om ansvar – något som utläses som ”stabila statsfinanser”. I alla nationer återfinns motsättningar och intressekonflikter, dessa är fruktbara och driver utvecklingen framåt om de tillåts göra det! Men sedan lång tid låter istället staten marknaden lösa dessa konflikter, något som sker till priset av ökad ojämlikhet eftersom förmåga till efterfrågan styr. Det är därför vi har en växande städbransch och en krympande högteknologisk sektor i Sverige.

När marknadslösningar införs på områden där inte den s k kunden har något reellt val och där företaget inte tar någon ekonomisk risk genom att bete sig illa mot kunden, ja då lämnar vi ett samhälle som tar ansvar för sina medborgare, oavsett dessa medborgares egna resurser. Alltså, när det är en marknadsfråga att få en ambulans till akuten när man håller på att dö – ”kunden” kan inte välja, ambulansföretaget snarare vinner än förlorar på att låta bli att köra patienten och sjukhuset får en utgift mindre att bokföra.

Vem vågar idag stå upp och säga att avreglering, privatisering och konkurrensutsättning faktiskt inte har några som helst positiva generella effekter på vare sig kvalitet eller effektivitet i den gemensamma sektorn när den ideologiska fundamentalismen på detta område t o m drivit en forskningschef från hennes stol?

Vad är det Anders Borg säger, egentligen?

Jag råkade vara i Chicago våren 2007. I amerikansk press läste jag då om stor oro på fastighetsmarknaden, många amerikanska bedömare oroade sig för att utlåningen var för generös. Den 6 mars 2007 varnade t o m den amerikanska centralbankens ordförande Ben Bernanke för en annalkande kris. Redan under hösten 2007 fanns en mängd varningar om vad som komma skulle. Ändå lanserar Anders Borg hösten 2007 en sin budget bl a med orden

Det går bra för Sverige. Den goda konjunk-turen ska vårdas. (…) I dagsläget bedöms den finansiella krisen få en relativt begränsad effekt på ekonomin. Den finansiella oron kan emellertid komma att utvecklas på ett mindre gynnsamt sätt.

Hela texten präglas av att både vilja ha kakan och äta upp den. Om det är en väldigt bra konjunktur (vilket det anses vara) så behövs arbetsutbudsstimulerande åtgärder, men samtidigt måste man ha ”stark ekonomi” utifall att det blir lite sämre. Att det blev sämre vet alla. Borg var ytterst sen och snål med de stimulansåtgärder som hade behövts i en konjunkturnedgång (t ex extra stöd till kommunerna). För den som ville se hade tecknen varit synliga länge och fanns där definitivt redan hösten 2007. Beredskapen tycks inte varit god.

Idag kritiserar Konjunkturinstitutet Borgs politik just för att han stramar åt när det nu behövs stimulans tidigt i en nedåtgående konjunktur, för att hindra t ex uppsägningar. Vad svarar Borg? Jo, han lyckas återigen säga två saker samtidigt:  dels skall Sverige ha en stram ekonomi så att man kan sätta in åtgärder ”senare”, när det blivit betydligt värre, dels godtar han KI:s beskrivning av att ekonomin inte är stabil just nu.

Det egendomliga är att Borg alltså vill hålla tillbaka investeringar nu för att satsa på de 25 procents risk som det är att scenariot blir ännu värre än vad KI säger (och då framstår han som ansvarsfull) . Samtidigt ökar han ju sannolikheten att just detta scenario inträffar eftersom han just nu inte gör någonting för att förhindra nedgången!

Och vad är det han säger egentligen – jo, varje gång återkommer att ”vi måste ha säkerhetsmarginaler”. Oavsett konjunkturläget och arbetsmarknadens utveckling så skall de offentliga utgifterna alltid kännetecknas av återhållsamhet. Samtidigt går det fint att stimulera efterfrågan i konjunkturuppgångar genom jobbskatteavdrag, RUT-avdrag, lägre moms på krogen och lägre arbetsgivaravgifter för arbetskraft.

Vad Anders Borg egentligen säger är att restriktioner i de offentliga utgifterna alltid kan motiveras med lämpligt ad hoc-argument och att lägre offentliga intäkter alltid kan motiveras med arbetslinjen. Borgs ekonomiska politik präglas av en blandning av opportunism och rigiditet. Borgs analyser av ekonomin under året har gått precis i takt (ja, strax efter alltså) med det internationella läget, tillväxtprognoserna justeras ned och minen blir allt allvarsammare, men någon förändring i praktiken syns inte. Någon vilja att föregripa eller på ett långsiktigt sätt minska sårbarheten i den svenska ekonomin märks inte.

Varför har denne man ett så grundmurat förtroende? Varför litar alla på honom? Det är möjligt att jag är den ende som inte begriper hans storhet. Upplys mig gärna i vilket fall. Alla svar mottages med tacksamhet.

Läs också min tidigare kritik av Borgs politik.

Vad skall vi med skatter till?

Om en väljare endast lyssnar till partierna såsom de framträder i medierna så tycks den här valrörelsen handla nästan enbart om skatter, och då i synnerhet skattesänkningar. Under tidigare valrörelser brukade det vara en sanning att när moderaterna började tala om skattesänkningar då förlorade man valet. Socialdemokraterna behövde aldrig ens öppna munnen för att säga emot.

Numera är det inte så. Skatter är en fråga som snarast är till fördel för Alliansen och moderaterna. Inkomstskatterna har sänkts för oss som arbetar och även många andra skattelättnader har genomförts samtidigt som en majoritet av befolkningen inte märkt av några riktigt skarpa försämringar i välfärden, i alla fall inga som inte kan hänföras till finanskrisen. När socialdemokraterna pratar om skatter idag måste de också prata om sänkning av skatten för att inte förlora agendan. Och sedan lite tyst meddela att det är nog så att man måste höja skatten för en del också om den gemensamma välfärden skall ha en chans.

På Moderaternas valstugehemsida var det först omöjligt att göra en sökning på termen ”skatter” eftersom en banner länkats så illa att man hamnade på en annan sida istället för att sätta igång sökfunktionen. På Moderaternas ”riktiga” hemsida angavs att det fanns två träffar på termen skatter, båda i ett faktablad om moderaternas politik. Tyvärr kom meddelandet ”Sidan finns inte länge/kan inte visas” upp istället för faktabladet. På socialdemokraternas sida fick jag 768 träffar på termen ”skatter”.

Med tanke på hur medieretoriken låter borde det kanske vara tvärtom. Men det som hänt är att Moderaterna skickligt vridit termen ”skatt” bort från konnotationen ”välfärd” och istället gett skatt inneböden av en gemensam avgift för sophämtning, skola och vårdcentral. Tydligt är att Socialdemokratin på sin sida följt efter. Där sägs att skatter är vad som behövs för ett ”gemensamt ansvar” och man talar precis som Moderaterna om ”rättvis” skatt. Men ingenstans sägs något om skatternas inkomstomfördelande effekter.

Rättivsa är ett lurigt ord. Som en vän och kollega påpekade häromdagen har rättvisa i årets valrörelse oftast kommit att betyda individuell rättvisa. Alltså, om jag jobbar mycket är det inte mer än rättvist att jag också får sänkt skatt jämfört med dem som jobbar mindre. Det är inte heller rättvist att den som inget gör skall få bidrag, socialbidragstagare skall göra något i gengäld. Redan för ett par år sedan hörde jag det då avgångna kommunalrådet Göran Johansson (S) i Göteborg påpeka att han inte förstod när och varför socialdemokraterna börjat använda termen rättvisa när det var solidaritet man borde säga. 

Socialdemokraterna har redan förlorat matchen om skatterna genom att godta att skattens innebörd är att vara en avgift för det gemensamma – ungefär som en föreningsavgift – och inte ett instrument för omfördelning av resurser i hela samhället. Att sedan ersätta begreppet solidaritet med begreppet rättvisa individualiserar ytterligare hela principen. Och då blir det svårt att förklara varför den som jobbar stenhårt, tjänar bra, är en stöttepelare i samhället i social mening och inte nyttjar särskilt mycket gemensam välfärd skall betala mer i skatt än den som har lite svårt att få tummen ur, inte är så noga med ordning och reda och är beroende av samhällets ekonomiska stöd för att hålla huvudet över vattnet.

Med en i grunden förändrad diskurs så är skatter knappast längre något sänke för moderaterna – ju mer de pratar om dem desto bättre lär det gå i valet.

Regeringen klarar inte att hålla ut i ekonomin

Jag förstår om landets närmare 1.8 miljoner ålderspensionärer är lyckliga över det faktum att de två politiska blocken nu tävlar om att sänka skatten för just pensionärer. En grupp där regeringen har starkare stöd än oppositionen. Med tanke på de skattesänkningar som förvärsarbetande fått kan det ju tyckas vara ”inte mer än rätt”. Men, jag är djupt besviken på regeringens hanterande av skattesystemet. Såvitt jag förstår är väl de enda som inte får skattesänkningar nu de som är sjuka, arbetslösa eller studerar. Jag tror att de flesta av oss anar oråd om framtiden för en ekonomi där alla utom de som inte är på arbetsmarknaden får skattesänkningar…

Regeringen valde att med Anders Borg i spetsen genomföra en djärv ekonomisk modell som bygger på ekonomisk forskning. Huvudpunkten i den är att skapa större efterfrågan på arbete från de presumtiva arbetstagarna, och att göra inkomsten mycket mer attraktiv än försäkringsersättningar. Jobbskatteavdraget är huvudmekanismen i denna modell. Alltså fyller skattesänkningarna en roll i en teori om hur arbetsmarknaden fungerar. Jobben är i centrum. Det pris man får betala är att under en tid lämna andra grupper bakom sig – de förvärvsarbetande skall vara lokomotivet som drar ekonomin med sig, vilket i förlängningen kommer att ge mer även åt pensionärer, sjuka och arbetslösa eftersom tempot och produktionen kommer att öka. Men modellen kräver politisk uthållighet. Och frågan är om den överhuvudtaget är genomförbar i en demokrati?

För, det som hänt nu är att inför valet har regeringen fått kalla fötter. Det som ofta händer just koalitionsregeringar har till sist också hunnit upp Alliansregeringen i sverige 2006-2010, nämligen att de offentliga utgifterna/kostnaderna stiger då alla parter vill ha sin bit av kakan. Nu är det i huvudsak KD som i sin kamp för att bli kvar i Riksdagen fått igenom sina krav på bättre villkor för pensionärerna. Och övriga partier vet att utan KD blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att bibehålla regeringsmakten efter 2010.

Att regeringen också på det här sättet försöker dämpa effekterna av ett tidigare blocköverskridande pensionsbeslut är inte heller så hedrande. Det är regeringen själv som medvetet i ett speciellt syfte skapat de stora klyftorna mellan förvärvsarbetande och pensionärer. När sedan konsekvensen av ett helt annat överenskommelse slår till så klarar inte regeringen att stå fast.

När jag påpekade för Göran Hägglund på Twitter att det är ett mycket stort avsteg från regeringens grundprinciper att sänka skatten för pensionärer fick jag bara ett raljant svar om att jag inte skulle bli sur. Jag blev inte sur. Jag blev besviken.

PS. Det bör påpekas att Thomas Östros uttalande att ”satsa mer än regeringen” för pensionärerna inte heller bådar gott. För mig låter det bara som en tävling i att sänka skatter. Som politiker bör man ta konsekvenserna av den ekonomiska modell man valt, det gäller både regering och opposition. DS.

Krav på sänkt skatt utmanar regeringens grundmodell

Kristdemokraternas krav på att även pensionärerna nu måste få sänkta skatter är i grund och botten en slags misstroende mot den ideologisk/ekonomiska modell som den borgerliga regeringen gick, och går, till val på.

Den borgerliga allians som gick till val 2006 lyckades med något som de borgerliga partierna försökt men aldrig tidigare lyckats med – att skapa ett genomtänkt regeringsprogram där varje enskild fråga som skulle genomföras också fanns ”listad”. Självklart fanns det frågor som inte var med i listan, men skattepolitiken var inte en av dem.

I koalitionsregeringar brukar två problem uppstå: 1. de offentliga utgifterna ökar mer än i en en-parti-regering eftersom de ingående partierna vill tillfredställa ”sina” väljare samt 2. de små partierna blir mindre eftersom de ”äts upp” av de större. Den svenska regeringen 2006-2010 har inte ökat de offentliga utgifterna (såvitt jag kan bedöma) på det sätt som brukar ske i koalitionsregeringar. Förklaringen är dels den tighta överenskommelsen innan valet 2006 och dels en beundransvärd disciplin från partiledarna. (Kanske också en skicklig och populär finansminister i Anders Borg.) Däremot har de små partierna av allt att döma blivit mindre medan de större blivit större. I valet 2006 fick kristdemokraterna 6,6 procent. I opinionsmätningarna ligger nu runt 4 procent. Centern fick 7,9 procent i valet 2006 men ligger nu runt 5 procent i mätningarna. Moderaterna har inte tappat mer än några tiondelar (från 26.2 till 25.8 procent) och folkpartiet ligger också relativt still (från 7,5 till 6,7 procent). En brasklapp är på sin plats – att jämföra valresultat med opinionsmätningar är inte rättvisande. Domen kommer den 19 september. KD tycks dock – givet Biskop Brask – ligga i riskzonen för att förlora 40 procent av sina sympatisörer (C nästan lika mycket). Inte tu tal om att valrörelsen kommer att vara mobilsierande, men hur mobiliserar KD de egna sympatisörerna? Jo, man gör det ena försöket efter det andra att profilera sig, men inom ramarna för regeringens politik. Kursändringen med ”Verklighetens Folk” och idéerna om att ”Flit, Familj, Företagsamhet, Familj” skulle bli ledorden ryms båda inom regeringens ideologisk/ekonomiska modell.

Men det gör inte sänkta skatter till pensionärerna, i alla fall inte om det är mer än de kompensation för den ekonomiska krisens effekter via pensionssystemets s k broms. Inte alls. Kristdemokraterna och Göran Hägglund har klivit utanför den domän som Anders Borg och Fredrik Reinfeldt dragit upp, den som går ut på att drivkrafter till arbete är motivet för sänkta skatter. Moderaterna har alltid velat sänka skatterna, men aldrig tidigare har de lyckats lansera en teoretisk modell där dessa sänkta skatter också fyller en rationell funktion i ett välfärdssamhälle. Det Göran Hägglund nu gör är att han fronderar mot modellen, han säger att pensionärer skall ha sänkta skatter för att de skall ”känna att de räknas i samhället”. Borg och Reinfeldt ställer sig inte avvisande – offentligt. Dock försvarar de klyftan mellan pensionärer och löntagare vilket gör det svårt att se att Hägglunds argument om att ”räknas” har någon bäring. För Borg och Reinfeldt kan sänkt pensionärsskatt – vid sidan av en eftergift åt ett desperat kristdemokratiskt parti – aldrig bli annat än en liten gest av välvilja.

Kanske bör nämnas att kristdemokraterna 2006 hade den äldsta väljarkåren av alla partier.

Kampen har börjat. Men ikväll i SvT:s Agenda kl 20-22 får vi se kampen om regeringsmakten ta form, inte kampen inom regeringen.