”Inte så värst medryckande” skriver Tore Ljungberg i sin recension i GP (papperstidningen) av Brasil Big Bom med Magnus Lindgren och Lina Nyberg på Konserthuset i Göteborg i måndags. Stora delar av publiken tycktes dela hans uppfattning, många gick i pausen eller hade osedvanligt bråttom ut efter sista låten.
Ett märkligt beteende med tanke på att konserten var ambitiös, kreativ och bestod av bitvis lysande modern cross-over-jazz. Ljungbergs bärande argument i recensionen är att ”svenska musiker är inte födda med den latinamerikanska nerven.” Satte någon i halsen?
Vad hade Ljungberg väntat sig – sambaflickor? Glada infödingar som slår på trummor? Om det är Magnus Lindgren som står för blåset och arrangemangen så torde varje jazz-fan förstå att det inte är 1950-talets Rio som återupplevs på scenen.
Och tillåter GP att man får skriva vad som helst i en recension?
VÄNSTRA STRANDEN 
…ja, det som vi tyckte var skojigast och som vi tjatat mest om på turnén var att Ljungberg i vanliga fall brukar kunna ”stampa takten och röra sej rytmiskt” till sydamerikansk musik. det hade man ju velat se.. 😀 kul att du verkade gilla konserten i alla fall. /Lina Nyberg
Hej Lina! Vad kul att få ha dig på bloggen. Jo, jag och min son gillade verkligen konserten. Vi blev oerhört konfunderade över den konstiga stämningen bland en del.
Så uppfriskande med någon som skapar något nytt utifrån de latinmerikanska rytmerna och harmonierna. Och jag har nog aldrig hört någon göra portugisiska så sångbart!
Ja, jag skall köpa skivan 🙂