Olympiad utan etik

Bevistade idag ett seminarium i Almedalen anordnat av Amnesty om människorättssituationen och OS i Kina 2008. Där meddelade Malin Eriksson från Rena Kläder att den Svenska olympiska kommitténs (SOK) avtal med kinesiska klädtillverkare avseende svenska truppens fritidskläder är hemliga! Vilka – om några – etiska krav som ställts på tillverkarna får vi alltså inte veta. Skamligt. Eriksson menade också att feed-backen från SOK angående MR-situationen varit obefintlig. Det stärker bara min bild av att den svenska olympiska kommittén inte alls förstått det som alla andra vetat sedan Olympiaden i Berlin 1936 – idrott är inte frikopplad från värderingar.

Amnestys representanter påpekade klokt att de mänskliga rättigheter vi talar om i samband med OS i Kina knappast kan beskrivas som ”politik”. De är snarare juridik. Kina lever inte upp till de självklara och grundläggande skyldigheter på MR-området som FN står för. Att ställa politiska krav på Kina i samband med OS handlar således inte om huruvida man vill vara ”politisk” eller ej, det handlar om folkrätt. Att påpeka detta för SOK vore kanske på sin plats. En idrottsrörelse som påstår sig vara internationell måste besitta mer av utrikespolitiskt och diplomatiskt kunnande än SOK tycks göra.

Birgitta Ohlsson (fp) uppmanade till adoption av enskilda kinesiska journalister och MR-grupper i Kina, till insmuggling av förbjudna böcker till Kina och till gemensamma manifestationer från idrottsutövarna mot diktaturen på samma sätt som Svarta Pantrarna i Mexico City 1968 stödde den svarta medborgarrättsrörelsen. Jag vill också se våra idrottsmän i Beijing med vita sidenband på vilka det står – när TV-kameran zoomar in för miljarder människor – t ex ”Freedom of speech is a human virtue”. Kom ‘an nu SOK, skärp er!