Är det relevant att bryta andras tabun? Jag hörde Cecilia Uddén på radio i morse och hon formulerade i ord en känsla jag haft länge. Hon hade intervjuat en muslimsk trosbekännare på Gaza-remsan angående karikatyrer av Muhammed i yttrandefrihetens namn. Hon citerade honom ungefär: ”Är det ni som skall hjälpa oss med vår yttrandefrihet?”
När konstprofessorn Lars Vilks tecknar profeten Muhammed i form av en rondellhund eller när danska tecknare gör bilder där Muhammed har en bomb i turbanen och hänvisar till yttrandefriheten perverterar situationen till kolonialism. ”Vi” som i detta fall inte är muslimer, inte är araber, inte lever i en diktatur vi skall bryta mot tabun som gäller för dem som är muslimer, araber och lever i en diktatur. Och detta i namn av vår yttrandefrihet.
Om konstnärer och författare i Norden skall provocera och pröva yttrandefriheten så borde de visa barnpornografi, glorifiera nazismen eller kanske plädera för att alla mödrar skall vara hemma och ta hand om barnen tills dessa är i tonåren. Åke Green-incidenten (pastorn som fördömde homosexualitet) var ett verkligt test på yttrandefriheten. Men jag är inte riktigt säker på att alla de som nu säger Vilks och yttrandefrihet i samma andetag då stod på Greens sida.
Vilks gör det lätt för sig när han använder sin egen yttrandefrihet i ett demokratiskt land för att utmana krafter som ”vi” (alla) menar står för en förmörkad och oupplyst syn på samhället. Sättet att argumentera liknar närmast ett kolonialt synsätt på omvärlden.
VÄNSTRA STRANDEN 
Väl uttryckt!
🙂 /VS
Jag anser att Vilks gör det motsatta; nämligen tar ”de andra” på allvar och behandlar dem precis som han skulle behandla sina likar (”vi”).
Om en kristen, eller svensk, hade känt sig kränkt för att Vilks hade målat en Elefantjesus (vilket han gjort) eller en politiska karikatyr av kungen hade han knappas hånats av de som idag beskyller honom för ”kolonialism”.
Jag har svårt att se någan annan anledning till detta än att de som anklagar honom för kolonialism inte ser ”de andra” (muslimer, araber etc.) som fullvärdiga människor som tål kritik på samma sätt som ”vi själva” gör.
Jag tycker det är uppenbart att Vilks handlar utifrån föreställningen att muslimer är lika rationella och toleranta som kristna, monarkister, politiskt övertygade och andra som ingår i det svenska samhället (”VI”?) och därför tål lite satir.
Detta brukar kalla ”principle of charity” – att man bör utgå från att andra människor är lika rationella som man själv är.
Är det verkligen att göra det lätt för sig?
/ATEIST
Vilks stöter sig inte med makten. Han stöter sig med dem som makten definierar som mindre rationella. Det är att göra det lätt för sig. Tycker jag. /VS
Receptet mot att andra (makten) behandlar en viss grupp som mindre rationell borde väl inte vara att anamma de andras (maktens) världsbild och själv handla därefter – utan tvärtom borde man väl stå fast vid att behandla dem likadant som man behandlar andra människor.
Hur menar du att man undviker ett kolonialt synsätt genom att tillämpa en standard för ”oss” (som är mogna att ta till sig satir då vi lever i en priviligierad position) och en annan för ”dem” (msulimer som inte är mogna att ta till satir på grund av att de är ”utsatta”).
Vi talar nog lite förbi varandra. Jag blir inte kränkt av att se Muhammed som rondellhund eller (Jesus som bög för den delen a propos Green) utan min poäng är samma som Berglins i dagens SvD: Vari ligger yttrandefriheten när en icke-muslim, med har hela sitt eget samhälles stöd, hädar en muslimsk symbol för vilken endast en liten utsatt grupp i Sverige står upp? Jag kan häda en massa saker som jag själv inte är en del av. Vad är vitsen med det? Jag står ju redan utanför den gemenskapen och min hädelse är bara ett tecken på min exklusion. Jag tycker alltså inte att t ex muslimer skulle vara mindre rationella än andra (som du skriver) jag har bara en viss respekt för att folk tycker olika om religion, värden och kultur vilket leder till att jag försöker ta hänsyn även till andras åsikter. Detta innebär inte att jag vill förbjuda rondellhundar i form av Muhammed, bara att jag tycker att Vilks får en hjältegloria han inte förtjänar. /VS
Själv tycker jag att man bör kritisera karaktärsfel, felaktiga trosföreställningar och omoraliska värderingar hos sin medmänniskor när man ser sådana.
Möjligen bör man begränsa sig till att kritisera offentliga personer och företeelserna i sig (värderingarna).
Detta bör man göra oavsett om det rör sig om en liten minoritet eller en stor majoritet.
Bör vi sluta kritisera nazismen och kommunismen bara för att nazister och kommunister är små stigmatiserade grupper? Och bör vi strunta i att kritisera religiösa friskolor, som lär ut skapelseläran och att homosexualitet är en synd, bara för att frireligiösa i vårt land är en liten förtryckt minoritet som förknippas med Knutby och Runar och som misstänkliggörs av ledande partier som socialdemokraterna?
Jag tycker inte det. Tvärtom tycker jag att man bör kritisera dylika fenomen hårt, så att de förblir minoritetsståndpunkter.
På vilka grunder tycker du det? Och för vad? Bara kritisera så där i största allmänhet? ”felaktiga trosföreslättnongar” – är dina ”rätta” då? Och detta är ju inte vad Vilks gör. Han bryter ett tabu som han själv inte omfattas av. Hade han kritiserat kvinnosyn eller synen på homosexuella hade saken varit en annan. Du talar ju inte om det som hänt utan om något som du tycker borde ha hänt. /VS
Hej VS och övriga,
Jag dristar mig till att kommentera en kommentar (dålig netiket?)…
Ateist skriver:
”Själv tycker jag att man bör kritisera karaktärsfel, felaktiga trosföreställningar och omoraliska värderingar hos sin medmänniskor när man ser sådana.”
Jag är lite osäker på om ovanstående är ironiskt menat. Men jag tar risken att ta det hela på allvar, och frågar därför nyfiket: På vilken värdegrund står du, Ateist, när du gör dina omdömen om vad som är karaktärsfel, felaktiga trosföreställningar, omoraliska värderingar etc. Vad tar du spjärn emot?
/Josef
Jag undrar också, men tror inte att vi får något svar. Men frågan är fri. /VS
Självklart vore det omöjligt att räkna upp samtliga värderingar och trosföreställningar som jag omfattar. Jag tror heller inte det hade tillfört debatten särskilt mycket – det intressanta är ju sakfrågan och inte vem man är i största allmänhet.
Jag kan dock sträcka mig så långt att jag erkänner att jag anser vissa trosföreställningar vara mer rationella än andra och vissa moralisk föreställningar mer korrekta än andra. Jag är alltså inte relativist eller nihilist.
Att döma av den här bloggen verkar inte VS heller vara av ståndpunkten att man bör avhålla sig från att kritisera företeelser som man finner omoraliska eller rationella.
Angående Vilks kan man konstatera att det finns annat att driva med och kritisera inom islam än just bildförbudet. Men det innebär ju inte att man inte bör kritisera något så löjligt som bildförbudet (som i vissa länder tar sig absurda uttryck – till exempel förbud mot TV). Dessutom var väl Vilks enligt egen utsaga ute efter att provocera fram en diskussion om yttrandefriheten.
Så min fråga kvarstår – anser ni att man bör avstå från att kritisera andra grupper än just muslimer (nazister och kommunister). Den argumentation ni stödjer er på tycks ju leda i den riktningen.
ATEIST: Det du kallar muslimer är i våra länder en ekonomisk och social underklass och kommer att vara så länge framöver, oberoende av om de är första, andra eller tredje generationens invandrare. De utgör en stor grupp men de gör sig inte hörda och sedda, de är som kvinnor var förr, osynliga i den offentliga makten. Hur många sitter i riksdagen? En sitter i regeringen. Din jämförelse med nazister och kommunister är inte relevant, de utgör ingen klass. Och vi behöver inte ”avstå från att kritisera” någonting, den stora frågan är 1) vad vi kritiserar 2) varför vi kritiserar. Jag är betydligt mer intresserad av att utjämna orättvisor än att såra eventuella muslimer – jag anser att den stora kränkningen av muslimer inte består i att visa deras profet som hund utan att stänga dem ute ur samhället – och sen visa deras profet som hund – dessutom. Man spottar på dem en gång och sen spottar man på dem en gång till.
Det är just hånfullheten jag har så svårt för. /VS
Huruvida nazister och muslimer utgör ”klasser” är självklart en definitionsfråga.
Om vi – som du – väljer att identifiera grupper efter deras trosövertygelser och socioekonomiska förutsättningar tycker jag det framgår att jämförelsen mellan nazister och muslimer är relevant. Att vara nazist idag är mycket mer stigmatiserande än att vara muslim. Kommer det ut att du är nazist riskerar du att förlora jobb, vänner och bli socialt stigmatiserad.
Muslimerna har det relativt sett mycket bättre än nazisterna både i socioekonomiska och sociala termer. Trots detta ser det etablissemang som skäller Vilks för att anlägga ett kolonialt perspektiv (läs ”är en rasist som slår på de som redan ligger”) på muslimer inga problem i att hänga ut, fördöma och trakassera nazister på olika sätt. De till och med kränker nazisternas egen profet ”Hitler” näst intill dagligen då de framhåller honom som ondskan personifierad.
Vad sedan angår muslimernas förmodade underordning är bilden knappast så svartvit som du försöker framställa den. Hur många andra grupper i samhället kan få otaliga kulturinstitutioner och offentliga lokaler att censurera sig själva bara den skriker ”kränkt”?
Inte ens Bush och USA har en sådan makt!
Sedan invänder jag verkligen mot att du ser på alla invandrare med bakgrund i muslimska länder som ”muslimer”. Vad jag vet är Nyamko Sabuni (”muslimen” i regeringen) numera ateist – och en av de Sverige hårdare kritiker av islam som religionen praktiseras i Sverige idag.
Uppenbart är att det inte frågan om yttrandefrihet som här står i centrum utan vad det är Vilks har gjort. Jag uppfattar inte det han gjort som en kritik av något inom islam (själv har han sagt att det är ett försök att testa gränserna i konstvärlden). Istället uppfattar jag hans handling som ett försök att håna och förlöjliga människor med en viss religiös uppfattning. Jag skulle tycka lika illa om ifall man hånade och förlöjligade nazister och kommunister. Ateist får förlåta (om det är en rationell handling för en ateist) men jag låter mig inte övertygas av dina argument att Vilks är ute efter att kritisera bildförbudet inom vissa delar av islam. En sådan kritik – seriös och medveten – kunde varit intressant. På samma sätt var ju Jyllandspostens karikatyrer inte någon kritik mot bildförbudet utan istället ett försök att koppla samman profetens budskap med terrorism och mördande. Det kändes inte heller särskilt seriöst. Kom igen Vilks när du har en seriös religionskritik!
Sedan när skyddar yttrandefriheten uteslutande god smak och intelligent kritik? Oavsett vad man tycker om Vilks kvaliteter som konstnär har man inget val som vän av yttrandefriheten: antingen finns den eller så finns den inte. Folk som Åke Green (som jag försvarade på tiden det begav sig, jag har svårt för hets-lagstiftning överlag) skulle vara överlyckliga om det blev förbjudet att häda i det här landet. Vad det gäller det där om att glorifiera nazismen: Vilks tecknade en ”judesugga” på anmodan. Den är det tyst om nu, vilket förvånar: anti-antisemiterna brukar annars vara rejält högljudda. Det faktumet bör göra en kritisk betraktare betänksam.
Vidare: Även förtryckta människor kan omhulda åsikter som är mindre aptitliga. Det koloniala fältet är problematiskt att navigera på det viset. Ska vi t.ex. visa respekt för den jamaicanska könsmaktsordningen? Faktum är ju att det är folket i Mellanöstern som behöver yttrandefriheten allra mest – för att kunna kritisera sina korrupta, diktatoriska regimer. Vad vi ser ske nu är ett avancerat spel där intressenter här hemma och där borta har gemensamma intressen. Reaktionerna tyder på att korrupta regimer och reaktionära grupper i muslimska länder underblåser protester och våldsamheter samtidigt som reaktionärer à la Dansk Folkeparti och andra islamofober (ett gäng som rymmer många anti-antisemiter) gärna underblåser elden. Det koloniala sammanhanget gör det svårt att ta enkel och ensidig ställning, och kritiken måste vara dubbel, såväl här hemma som gentemot Mellanöstern.
F.ö. finns det inom shia inget förbud mot avbildningar av Profeten. Teheran är fullt av bilder av Muhammed. Så, låt oss inte reducera ”de förtryckta” muslimerna till en homogen grupp där alla tycker likadant. Dessutom kan vi börja diskutera Vilks avbildning av Muhammed som rondellhund som något annat än en kränkning. Se det som ett uttryck för vårt omhuldade mångkulturella samhälle: när såg ni senast en teckning som placerade Profeten så pass mitt i folkhemmet, som framställde honom som ett så hemtamt och omhuldat objekt mitt i ”vårt” gemensamma samhälle? För visst är det skillnad på att avbildas som svensk folkkonst jämfört med som främmande terrorist?
Klokt, som vanligt. Låt mig bara upprepa – jag försvarar såväl Vilks som Greens yttrandefrihet. Vad jag kritiserar är omdömet hos dem och valet av objekt för sin yttrandefrihet. Jag anser således inte att vare sig det ena eller andra skall förbjudas eller ens inskränkas. /VS
Esbatis inlägg av den 18:e är f.ö. läsvärt och pekar på något symptomatiskt. Jag tänker försvara Vilks liv och rätt på samma sätt som jag försvarar anställdas rätt att kritisera sina arbetsgivare.
http://esbati.blogspot.com/2007/09/fatwa-om-yttrandefrihet.html#comments
Spleeno: Du talar klokt och nyanserat, och jag håller med dig i det mesta, men jag vill ändå markera mot uttryck som ”antingen har vi den eller så har vi den inte” i fråga om vilken frihet som helst. Det är inte ett binärt begrepp.
Exempelvis mäts ”graden av frihetlighet” i ett yttrande efter vilken maktställning den som yttrar har, och vad yttrandet innehåller/riktar sig mot. Det är således mycket mindre ”frihetligt” att publicera en gravt antisemitisk text på ledarplats i säg DN, än att publicera exakt samma text i en skrift från någon nynazistisk organisation. I det förra fallet blir det ett direkt maktutövande (ett yttrande med materialitet), i det senare blott en förkastlig åsikt (ett yttrande utan materialitet).
Detta innebär dock inte att staten kan inskränka yttranden, i den mer juridiska aspekten måste yttrandefriheten förbli absolut – staten är nämligen alltid i maktställning. Det innebär inte heller att några fundamentalistiska islamister har rätt att hota Lars Vilks och NA:s chefredaktör till livet. Däremot innebär det att publiceringen av Lars Vilks teckning aldrig i sig kan vara ett uttryck för yttrandefrihet, det har öht inte med frihet att göra, vill jag påstå.
”Frihet” är ett statiskt tillstånd som inte existerar och inte kan existera i en värld där människor har utbyte med varandra. Jag menar att vi därför hellre borde prata om frigörelse, än frihet. Det konceptet är enklare att relatera både till ditt och VS resonemang.
Staten är ju – märkligt nog – både garant för yttrandefriheten och den makt som på 1700-talet var det ursprungliga objektet för den yttrandefrihet som då växte fram och reglerades. För mig har alltid yttrandefriheten varit den ofries rätt att kritisera den som håller henne ofri, alltså ett led i en ständig frigörelse precis som du är inne på. /VS
Två saker:
För det första måste jag säga att jag delar det mesta i Esbatis kritik av många av dem som idag vurmar för Vilks yttrandefrihet; många är inte konsekventa anhängare av yttrandfriheten.
Framförallt gäller detta anti-antisemiterna. Bulten i Bo har en hel del roliga exempel på dubbelmoralen på sin blogg.
Däremot finns det principiella liberala försvarare av yttrandefriheten som har engagerat sig i de flesta av de frågor Esbati tar upp. Henrik Alexandersson (HAX) är kanske det bästa exemplet; följer man HAX:s blogg framstår Esbatis uppräkning som gammal skåpmat.
För det andra måste jag invända mot den definition av ”yttrandefrihet” som VS och Marcus håller sig med – och som väl är gängse i kretsar som vurmar för ”diskursanalys”, ”kolonialism” och dylikt.
Yttrandefrihet är att få säga vad man vill – punkt. Enligt er definition skulle ju endast slavar och förtyckta kunna åtnjuta rejäl yttrandefrihet, medan deras herrar inte skulle göra det. Låter mycket konstigt i mina öron!
Definitionen av yttrandefrihet bör inte relateras till den verkan yttrandet har, utan till de konsekvenser som drabbar den som yttrar sig.
Allt annat är en fråga om maktutövning – vilket är en helt annan fråga.
Det finns ingen filosofisk absolut definition av yttrandefrihet. Vi har i Sverige att förhålla oss till grundlagen. Min uppfattning är att denna typ av rättigheter bör diskuteras ständigt. Demokratin handlar just om detta ständiga diskuterande. Ditt försök att strypa debatten genom att slå fast en s k definition är maktutövning, något jag tycker är trist i en öppen debatt. /VS
Varför bör yttrandefrihet inte relateras till den verkan yttrandet har? Varför är maktutövning en annan fråga?
Poängen är just precis att frågan om frihet är direkt relaterad till frågan om makt, vilket i förlängningen innebär att ”absolut frihet” antingen bara är en möjlighet i en värld utan makt (ett helt igenom jämlikt samhälle); eller om man är ute efter att vara maktens apologet, om man med de konservativa instämmer i att ”makt är rätt”.
(Och vad menar du förresten med att vi skulle ”vurma för kolonialism”? Oerhört märkligt uttryckt…)
Man kan också säga så här: Om man definierar bort faktorn Makt ur Friheten så uppstår plötsligt fenomenet att en hel hög människor som lever under förtryck kan kallas fria. Precis så har också makten använt sitt formuleringsprivilegium genom historien.
Jag förstår väl problemet med hävdandet av en fri offentlighet, en absolut yttrandefrihet. Det ser nästan ut att göra mig till en habermasian, trots mina foucaultianska böjelser. Men jag vill fokusera på friheten på en annan nivå, inom den slitna (och egentligen falska) dikotomin ”positiv” och ”negativ” frihet. Yttrandefriheten, deltagandet i offentligheten, är till viss del en väldigt orättvis rätt – ”freedom of the press belongs to the one who owns one”. Men yttrandefrihet är ingen abstrakt utan en konkret frihet och den är bara absolut i det att den skyddar din rätt att skända flaggan och publicera pornografiska verk. Nu vet vi att det finns vissa inskränkningar (barnpornografi, hets-lagstiftning, ärekränkning osv.). Det kan alltid diskuteras, jag finner det svårt att försvara frihet att publicera barnpornografi t.ex. (men minns att vissa grupper tar sig friheten att handgripligen censurera konst de hävdar tar sig barnpornografiska uttryck och att gränsen här är problematisk och svårdragen), men man behöver inte gå långt tillbaka i historien för att finna exempel på allvarliga inskränkningar i yttrandefriheten – vad sägs om Carl Johan de Geers ”Svik fosterlandet, var onationell”? Att ”makten” sedan gärna använder frihet som ett medel för kontroll är en självklarhet, det är ju så den fungerar – discipinerande. ”Frihet under ansvar”, och så producerar den oss som svenskar och muslimer, rationella och fanatiker (i det här specifika fallet). Den döljer andra möjligheter. Därför är det nödvändigt att mot det synbart rationella hävda en absolut yttrandefrihet – låt oss granska gränserna istället för att okritiskt dra dem (och där inbegriper jag gränsen mellan ansvarigt och oansvarigt brukande av yttrandefriheten – inga gränser dras oskyldigt).
Personligen tycker jag att Lars Vilks teckning är ointressant i utförandet, men som koncept mycket underhållande (i sig, frikopplat från konsekvenserna som väl egentligen är huvudsyftet med konceptet). Vi borde diskutera innehållet mer än verkningarna för tillfället: Som sagt, Muhammed mitt i folkhemmets yttersta symbol för säkerhet, den sociala ingenjörskonstens symptomatiska epicenter: rondellen. Hur intressant är inte det för en teologisk-konstnärlig dialog? Varför ska en dialog mellan ”majoritetssamhället” och den ”förtryckta minoriteten” absolut föras i termer av kränkning? Jag skulle vilja hävda att det inte finns några oskyldiga här. De muslimska samfunden är naturligtvis spelare på den politiska spelplanen och vet att de får inflytande och uppmärksamhet genom att formulera sig som offer och kränkta. Vi borde se rondellhunden som en intressant påminnelse om det faktumet att islam idag är något som berör oss ALLA – muslimer, kristna, ateister (vilken föreställningsvärld de än brutit sig ur). Att islam är något som finns i periferin – hos de andra, oavsett om det är i Tensta eller Teheran – och inte överallt är den kolonialistiska inställningen. Frågan är om vi har råd med den idag. Islam har funnits i Sverige under hela min uppväxt (egentligen under alla idag levande svenskars levnad, ”globaliseringen” är äldre än vi tycks tro). Jag har muslimer och personer med bakgrund i muslimska miljöer i min absoluta närhet. Islam är ingens ”ensak”, och mitt liv har definitivt formats av erfarenheter från den islamiska revolutionen 1979 även om jag är ”äktsvensk” – en komplicerad kategori idag. Beviset för det finns, så att säga, i ätandet av kebabpizzan.
Sist: Vilks avsikter är intressanta i sig, men de kan inte vara avgörande för vår behandling av ett konstverk. Som en vän uttryckte det angående Tranströmer: vad vet han om vad hans verk betyder?
Spleeno: Jag håller med dig. Och tror att allt du säger omfattas även av mitt resonemang. Det blir så många å ena sidan, å andra sidan i din kommentar att jag inte riktigt vet var du ställer dig till slut! Vart tog positiv/negativ frihet vägen? 🙂
Vill man diskutera negativ frihet, kan man för övrigt göra klart att den inte alls ger någon rätten att yttra sig – bara rätten att inte bli hindrad från att yttra sig, eller tvingad att göra det. Det är faktiskt precis som med mer omedelbara handlingar: Handlingsfrihet definieras ju inte som att kunna göra vad man vill… Även negativ frihet har således en bottre gräns där den fria handlingen blir maktutövning och frihetsinskränkande. Frågan är då varför yttranden skulle behandlas annorlunda?
Makten i varje given situation vill jag påstå är den avgörande faktorn, inte ”principen”.
Svar direkt, Marcus: Principer är maktinstrument, kan man kanske säga. Principer är, för att tala foucaultianska, ”självets teknologier”. Principer härstammar ur disciplinering, men ger möjligheter till självformering och ställningstaganden. Jag är därför i grunden skeptisk till att skilja makt och principer åt (men inte i en relativistisk mening: makt och principer skapar möjligheter och sluter andra möjligheter, därför är principer verkliga maktfaktorer – och vice versa).
Min ståndpunkt, sammanfattad, är den att jag faktiskt vacklar i sakfrågan som vi får den formulerad. Jag försvarar Vilks tilltag (i enlighet med min yttrandefrihetsfundamentalism) men jag ogillar hans hejarklack lika mycket som jag ogillar dem som attackerar honom. Sveriges muslimer har ett ansvar att inte yttra sig på ett sätt som kränker människor som flytt från religiöst förtryck. Det ansvaret kan de ta innan de kräver respekt för sin tro från människor som inte delar den. För mig är det viktigt att utifrån denna mellanposition (som är ett starkt försvar för en okränkbar yttrandefrihet) välja att vägra de sidor som erbjuds. Jag vill inte ställa upp på att försvara kränkning eller de kränkta. Vi borde tiga om det och rikta blicken mot något annat. Mitt förslag är själva det konstnärliga objektet som trots allt gör något mycket unikt: behandlar islam som något som hemmahörande i det folkhemska.
Yttrandefrihet alltså, möjligtvis under ansvar men framförallt under ett kollektivt ansvar för frihetens själva form. Även för det smaklösa och destruktiva.
Jo, eftersom både smak och uppbygglighet är maktens reinkarnationer… 😉
Jag tror vi skiljer oss mer i angreppssätt än i slutsatser, kort sagt.
Skönt att min något överdrivna polemiska ton kan läsas vänskapligt. Jag är inte så säker på att vi opererar med samma maktbegrepp här – jag ser inte makt som något förtryckande i sig. Det är något som möjliggör förtryck, men också frigörelse. Fast det menar väl du också iofs.
Kanske är jag kantian trots allt, inser jag när läser mitt inlägg. Jag är trots allt övertygad om att en högre mening kan växa fram genom en offentlighet där vi tiger om vissa aspekter och talar om andra. Men jag vill vara Foucault-kantian och inte Habermas-kantian i så fall. Ingen ostörd, ursprunglig ideal samtalssituation önskad här, tack!
Spleeno skriver
”Principer är maktinstrument”
”Sveriges muslimer har ett ansvar att inte yttra sig på ett sätt som kränker människor som flytt från religiöst förtryck. Det ansvaret kan de ta innan de kräver respekt för sin tro från människor som inte delar den.”
Slutsatsen: Alla moraliska slutsatser (principer) Spleeno för fram i deabtten är endast ett sätt att utöva makt och förtrycka andra människor.
Hur intressant blir en diskussion om frigörlese och förtryck utifrån en sådan ståndpunkt? Varje frigörelse (dvs. uppror mot en rådande princip) kommer ju med automatik ersättas med en ny maktordning (princip).
Varför ska man överhuvudtaget bry sig om kolonialt förtryckta grupper när man har en sådan världsbild? Det kommer ju alltid råda någon form av förtryck – så varför göra uppror?
Släpp Foucault, Derrida och den ”anti-koloniala” litteraturen och börja läs lite anglosaxisk analytisk filosofi istället! Diskussionen blir så mycket mer intressant om det i alla fall finns en teoretisk möjlighet att komma fram till att det finns samhällen som är friare och bättre än andra.
Till VS: Det är sant att det inte existerar någon av alla vedertagen definition av ”yttrandefrihet”.
Med detta dock inte sagt att alla definitioner är lika goda eller har lika stort stöd.
Jag tror att de allra flesta filosofer och politiska teoretiker skulle säga att den ”negativa yttrandefriheten” (frihet att säga vad man vill utan att bli hindrad eller bli utsatt för repressalier) är ett nödvändigt villkor för ”yttrandefrihet”. Många skulle också säga att den är ett tillräckligt villkor (däribland jag själv).
Andra skulle emellertid säga att det krävs mer för att full ”yttrandefrihet” ska råda – t.ex. resurser så att man kan nyttja sin yttrandefrihet i praktiken.
Givet dessa villkor går det att diskutera grader i yttrandefrihet och komma fram till olika intressanta ståndpunkter om hur stor yttrandefriheten är och om total yttrandefrihet är önskvärt givet att det finns andra värden att ta hänsyn till.
Dock har jag svårt att se att det går att tala om mer eller mindre ”yttrandefrihet” i den mening som du och Spleeno talar om (jag uppfattar det som att ni har likartade ståndpunkter) – nämligen att ”maktens” användande av den formella negativa yttrandefriheten endast är en form av förtryck mot de ”förtrycktas” yttrandefrihet.
Har jag rätt eller fel? GÅr det verkligen att säga något intressant om huruvida det finns mycket eller lite yttrandefrihet i olika länder och frågor utifrån en sådan inställning.
Eller har jag missförstått er ståndpunkt totalt?
Vad det gäller mig har du inte ”missförstått totalt” men vi talar förbi varandra. Jag menar att vi som lever i ett land med yttrandefrihet kan föra ett politiskt och intressant samtal om hur denna användas utan att för den skull förneka den som en rättighet. Det du är ute efter (mäta yttrandefrihet) är självklart möjligt, det är bara att välja en definition och sedan ge sig ut med mätstickan. Men det är inte syftet med debatten här – eller rättare sagt det var inte mitt syfte. Jag vidhåller att du försöker tala om något annat än vad jag ville tala om. Kanske t o m som så att du inte VILL tala om det jag VILL tala om. Men du är i din fulla rätt att föra debatten med övriga här (så länge du håller dig till ett rationellt samtal). Själv känner jag dock att min poäng uppenbart vare sig gått fram till dig eller har någon resonans hos dig. Tyvärr./VS/em>
ATEIST: ”Diskussionen blir så mycket mer intressant om det i alla fall finns en teoretisk möjlighet att komma fram till att det finns samhällen som är friare och bättre än andra.”
Intressantare för vem?
”Varje frigörelse (dvs. uppror mot en rådande princip) kommer ju med automatik ersättas med en ny maktordning (princip).”
Ja, på sätt och vis. Makt är nämligen inte något ont eller farligt utan en aspekt av mänskliga relationer. Makt är inte förtryckande per definition, och tvång är inte alltid av ondo. Allt handlar om förhandling och hanterande av konflikter. Principer – alltså etik – och intressen kan och kommer stå mot varandra. Välkommen till det mänskliga tillståndet. Tyvärr har jag ingen analytisk-filosofisk messiasgestalt att erbjuda för att abstrahera oss ur det.
Däremot skulle jag säga att du och jag har likartade idéer om yttrandefriheten. Som jag formulerar här och ovan: makt är ofrånkomlig och genomsyrar alla samhällen. Det är inget fel med det, men om man inte accepterar givna dominansförhållanden kan man försöka bygga andra sammanhang. Jag kritiserar t.ex. ovan tendensen att betrakta muslimer som ett förtryckt kollektiv och försöker visa på en läsning av Vilks som pekar åt ett annat håll och mot andra frågeställningar.
Sedan är det självklart att det finns mer eller mindre yttrandefrihet i olika stater. Jag förstår inte på vilket sätt vare sig jag eller VS (eller någon annan här) påstått något sådant. Diskussionen gäller väl snarast vilket perspektiv vi bör ha på Vilks verk.
Spleeno: Jag menar precis som du anar inte att makt skulle vara möjlig eller önskvärd att avskaffa principiellt (och mina tankar är för övrigt gravt drabbade av Foucault även de). Makten är inte ond eller god per definition. Makten är det som bygger upp, förstärker och bevarar samhällstrukturer – gör dem varaktiga över tiden. Den är alltså helt nödvändig för att samhällen ska kunna existera överhuvudtaget.
Men det är bara den som letar efter uni-versella, essentialistiska principer giltiga bortom den faktiska verklighetens komplexitet som tror att det innebär att ingen hållning är möjlig…
Skillnaden mellan Vilks och de danska bilderna är uppenbar även ur mitt perspektiv. Man är visserligen tvungen att notera den enorma skillnaden i symbolvärden hos hundar, mellan väst och större delen av världen, samt att många muslimer upplever ett moraliskt förbud att avbilda profeten (ett väl känt faktum även för Vilks, får man förmoda). Men därefter: Är det verkligen maktutövning?
Vilks-hunden har inget med makt (eller frihet) att göra, vill jag säga, utan är mest intressant att diskutera ur ett innehållsligt perspekiv. Men vi får då inte heller rädas konflikten, utan låta ny förståelse välla fram ur den. Det misslyckas man med grandiost om man bara tar yttrandefriheten i försvar, så fort ett yttrande kritiseras.
Ateist: Jag tro inte att ”de allra flesta filosofer och politiska teoretiker” accepterar negativ yttrandefrihet, och även om så vore: Vad är poängen? Och vad får dig att tro att vi (jag) är lika lite insatt i anglosaxisk analytisk filosofi som du i postkolonialism, postmodernism etc? Och vad i våra resonemang är överhuvudtaget postmodernt?
Jag upplever att du gång på gång försöker slå fast den typen av ”sanningar” och komma med vaga hänvisningar till ”auktoriteter” och luddig kritik av något allmänt opreciserat för att undvika diskussionen.
Ett förtydligande: Jag utgår inte från att ni är oinsatta i den analytiska filosofin, utan endast från att ni bör överge era ”postkoloniala” och ”postmoderna” influenser för den analytiska filosofin (då jag anser den överlägsen).
Spleenos svar illustrerar på ett bra sätt mina invändingar mot fokuset på den diskursiva (över- och under-)ordningen. Jag tror också att Spleeno i grunden har ungefär samma inställning till yttrandefriheten som jag har.
Dock blir hela diskussionen konstig när ni börjar tala om att det alltid finns maktrelationer som utmynnar i maktutövning och förtryck – med andra ord att det alltid finns en diskursiv ordning som förtrycker en oändlig mängd andra möjliga diskurser.
Om så är fallet är det ju bara löjligt att tala om mer eller mindre frihet – vilket Spleeno och ni andra trots allt tycks vilja. Istället borde man väl tala om goda och dåliga diskursiva ordningar utifrån något annat kriterium än hur förtryckande de är (diskursiva ordningar är ju per definition förtryckande).
Vad spelar det för roll – i termer av frihet – om förtrycket upprätthålls med ord eller med våld om resultatet ändå alltid blir detsamma (en härskande diskursiv ordning)?
Mycket skarp analys av svensk vänster och rondellhunden:
http://opinion2002.nu/default.cfm?b=35967&blog=1
Ateist: Men du argumenterar ju aldrig. Du hänvisar till en massa luddigheter som du upphöjer till eviga sanningar och tror att bara man har en absolutistisk definition med klara gränser (som inte svarar särskilt väl mot verkligheten) så äger man större logisk stringens. Det finns inget ”löjligt” i att diskutera mer eller mindre frihet, bara för att man inte kan definiera sig fri från makten. Varför skulle det vara löjligt?
På vilket sätt menar du att jag inte argumenterar? Jag undersöker ju vilka konsekvenser som följer ur de argument som ni själv för fram.
Möjligen kan jag ha tolkat er fel. I sådana fall får ni gärna peka på det felaktiga i mina tolkningar.
Som jag har förstår det hämtar ni er syn på den diskursiva ordningen (att det alltid finns en förtryckande diskurs) från den postkoloniala och postmoderna litteratur vars rötter kan spåras tillbaks till tänkare som Seyla Benhabib, Richard Rorty, Derrida och Foucault (även om den senare inte är lika radikal som de övriga).
Givet att jag har tolkat er rätt så tycker jag inte mina invändningar skulle vara konstiga. Rorty tar till exempel själv upp problematiken jag pekar på till diskussion i flera av sina böcker.
Att jag sedan anser att debatten klarnar om man använder sig av klart definierade begrepp är väl en självklarhet. Allt annat lika tenderar texter med klart definierade begrepp och en tydlig diskussion vara mer logiskt stringenta än texter som håller sig med vagt definierade mångtydiga begrepp som fördunklar diskussionen.
Du kallar resonemanget löjligt eftersom det gör det omöjligt att formulera logiskt stringenta generella principer, samtidigt som det medger nödvändigheten av att formulera generella principer. Jag hävdar att detta inte är ett argument, och jag ifrågasätter dessutom hur bortdefinierandet av denna inneboende konflikt i den sociala samvaron skulle vara en ”lösning” på problematiken (samt mer logiskt stringent).
Du nämner den danska teckningen där Muhammed har en bomb i turbanen; som satir träffade den faktiskt mitt i prick. Och målet var, naturligtvis, självmordsbombare (eller de som hetsar dem till att utnyttja islam i sina egna hatiska syften), det var i alla fall så jag tolkade bilden.
Du ifrågasätter också att vi i de västliga demokratierna ”skall bryta mot tabun som gäller för dem som är muslimer, araber och lever i en diktatur”. Läste en liten notis i gårdagens DN om en tecknare som vågade sig på en satir om just Muhammed i en tidning i Bangladesh – och blev arresterad. Frågan är om inte Vilks (även om hans uttalade syfte var att provocera den svenska kultursfären) faktiskt hjälper dem som försöker bryta religiösa tabun i dessa länder. För om vi hukar här, vilket stöd ger vi då till dem som vill driva utvecklingen med yttrandefriheten framåt i sina egna länder? Eller unnar vi inte dem det vi själva har?
ATEIST: ge mig gärna några exempel på den överlägsna analytiska filosofins svar på den här typen av problematik. Min erfarenhet är att tänkare som Foucault och Derrida – som genomlevde algerietkriget och som på sätt och vis närmast uteslutande sysselsatte sig med just den här typen av frågeställningar – är om inte ”överlägsna” så åtminstone väldigt användbara att tänka med/genom/mot i dessa frågor.
Men okej, om vi fortfarande inte når fram med det positiva maktbegreppet – om vi måste diskutera makt som förtryckande, se det då så här: att hävda yttrandefrihetens primat är att ”trycka undan” andra principer, exempelvis ett ”helighetens primat”. Det skulle man kunna betrakta som en maktordning som faktiskt är förtryckande enligt vissa (uppenbarligen), befriande enligt andra. Mellan de bägge sidorna uppstår sedan en kamp om definitioner och positioner. Tycker du fortfarande att alla dominansförhållanden är av ondo i ljuset av det?
Marcus: jag tror vi är överens.
Gina: Muhammed som självmordsbombare är en schablonbild, inte frigörande. Jag har väldigt svårt att se det som att man gör något annat än reducerar Profeten och alla som tror på honom till terrorister. Och det i en tid när vad man med en viss orientalistisk accent kan kalla ”progressiva muslimer” desperat försöker visa hur självmordsdåd är mot Koranen. Muhammed som rondellhund är något helt annat. Jag gissar att Vilks reflekterar kring rondellhundsfenomenet som spektakel och karnival och gläds åt att det sprider sig ute i verkligheten som han därmed kan inkorporera i sitt verk. Själv vill jag fokusera på rondellhundsfenomenets folklighet och understryka på vilket sätt det placerar (som jag nu skriver för tredje gången) Profeten ”mitt i” folkhemmet. Det är ett närmast dekonstruerande drag som upplöser givna identiteter och pekar på en väldigt viktig sak (som du antyder med ditt exempel från Bangladesh): islam är ingens ”ensak”. Och angående Reinfeldts taktik i fallet: en dialog brukar gå ut på att man samtalar med varandra, inte att den ena parten sitter och lyssnar nickande (men rent realpolitiskt verkar hans icke-taktik fungera bra, så det är väl bra).
A propos Islam i folkhemmet – visst vore det kul (och kanske mindre hädiskt än rondellhundsvarianten) om någon tog sig för att måla vita knutar på Röda moskén… 😀
Spleeno: Jag ska ge dig ett tips som passar både mig och dig: Richard Rorty. Rorty utgår ju från ungefär samma uppfattning som du, och kommer till ungefär samma slutsats som jag: Man bör kritisera andra kulturer och andra grupperingar (bryta derast tabu för att tala med VS) utifrån sina egna värderingar.
Kort sagt bör man inte behandla dem annorlunda än vad man behandlar sina medmänniskor runt om i världen.
Min stora favorit i dylika frågor är dock Donald Davidson – mannen som formulerade ”the principle of charity”. Visserligen relaterar ”The Principle of Charity” i första hand till frågor om hur man bör förstå andra människor och deras handlande, men idén om att man bör behandla männsikor som vore de lika rationella (moraliska) som man själv kan med fördel appliceras även på den diskussion vi har fört.
En ytterligare fördel är att Davidson inte hänfaller åt idén om olika diskurser som formar världen, utan håller fast vid att det existerar en objektiv sanning och ett gemensamt språk som vi alla (oavsett kulturell bakgrund) kan kommunicera genom. Davidsons lysande essä ”On the Vey Idea of a Conceptual Scheme – The Third Dogma of Empiricism” borde vara obligatorisk läsning för alla som har förläst sig på Derrida, Foucault och Rorty.
För övrigt skriver Mauricio Rojas klokt om skillnaden på synen på yttrandefrihet i Väst och inom Islam i gårdagens GP. Läs den konstruktiva analysen av var skiljelinjen i debatten verkligen går:
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=122&a=370730
Men vem har då sagt att man inte skulle få kritisera andra utifrån sin egna värderingar, eller att det skulle vara okej att behandla vissa efter andra måttstockar etc? Allt vi (åtminstone jag) försöker säga är att vårt agerande gentemot medmänniskorna bör värderas i den faktiska kontext där vi möts. Det innebär att man bör närma sig varje enskild människa som en enskild människa, och inte efter några ”eviga” principer – eftersom sådana sällan håller räkning för någon evighet. Det går helt enkelt inte slå fast att det är moraliskt rätt att alltid, i alla sammanhang få yttra precis vadsomhelst.
Jag syftade på VS ursprungliga inlägg som ju började med frågan
”Är det relevant att bryta andras tabun?”
Och sedan drog slutsatsen att svenskar (VIlks) inte borde kränka muslimers tabu, utan tänja yttrandefrihetens gränser genom att diskutera nazism, barnpornografi och andra typiskt svenska/västerländska företeelser.
Visserligen är inte detta att säga att man bör förbjuda människor att kritisera andra kulturer, men andemeningen är väl ändå att man inte bör göra så om man göra det rätta.
Jag vänder mig starkt mot ett sådant kulturrelativistiskt synsätt. Alla människor bör behandlas lika oberoende av vilken kultur/ras eller annan härkomst de har. Har människor från andra kulturer lustiga, dåraktiga, irrationella eller omoraliska tankar bör de kritiseras för dessa på samma sätt som vi skulle ha kritiserat en svensk som hade haft samma ståndpunkter.
Detta är min ståndpunkt – och att döma av hans uttalanden är det även herr Vilks ståndpunkt.
Ni som insinuerar (eller säger rent ut) att Vilks anammar ett kolonialt synsätt för att han skriver under på denna enkla regel avslöjar bara era egna fördomar mot ”dom andra” som inte (enligt ert implicita förmenande) inte är kapabla att föra ett rationellt samtal enligt ”vår” standard.
Om ni sedan väljer att kamoflera denna (enligt min mening) kulturrasitstiska syn på människor med annan tro som att ”man bör bemöta varje enskild människa som en enskild människa” får ni gärna göra det. De principer ni egentligen bygger era resonemang på framgår ändå klart och tydligt när ni väljer att att bygga era ”enskilda bemötanden” av ”de andra” på det faktum att ”vi” är västerlänningar (rädda för nazism och barnåorr) och ”dom” är muslimer (rädda för Muhammedavbildningar”.
Men att möta andra människor på premissen att de är “lika rationella som en själv” är inte samma sak som att möta dem under en viss rationalitet man har upphöjt till evig sanning – du måste först visa att absolut yttrandefrihet i alla situationer är mer rationellt än alla andra rationaliteter, för att din kritik ska hålla. Du förutsätter helt enkelt att denna din rationalitet är något som “dom” är kapabla att nå upp till om de bara försöker/tillåts försöka, och du kallar detta för att tro på “deras” förmåga. Detta är, vilket du får ursäkta i ljuset av de anklagelser du häver ur dig, ett typexempel på kolonialt tankesätt! Den kritik du försöker formulera slår ju uppenbart tillbaka mot dig själv.
Du anklagar mig i princip för att inte agera konsekvent mot en rationalitet vars överhöghet jag inte erkänner. En mer välfunnen och relevant kritik mot något jag faktiskt står för är den varning som Spleeno reser, att man inte automatiskt får definiera muslimer som underordnade. Sådana tendenser finns definitivt inom vänstern, och anas i en del av mina egna mindre genomtänkta kommentarer. Jag kan erkänna det. Det är en fördom att slåss emot.
Den konsekvens jag eftersträvar är nämligen för det första just att erkänna varje människas (rationella) förmåga, men för det andra att därför försöka förstå varje människas rationaliteter utifrån den kontext hon befinner sig i – och inte utifrån min egen position, som råkar vara fruktansvärt privilegierad (ofta på andras bekostnad). Det innebär lyssnande, respekt och dialog. Slutsatsen av sådana samtal är inte alltid ett konsensuspräglat kramkalas, utan kan lika gärna mynna ut i ett fördömande; av dödshot, av krav på regeringsingripanden mot tidningar etc.
ATEIST: Jag ska ta en titt på Davidson. Och jag har tidigare för mig själv beklagat att jag inte läst Rorty i någon större utsträckning så han finns redan på listan. För en mer nyanserad bild av särskilt Foucault föreslår jag att du läser Ian Hackings ”Social konstruktion av vad?”. Hacking demystifierar en hel del av det du betraktar som obskyr relativism. Både Derrida och Foucault utgår snarare från att rationalitet finns även hos de andra (Foucault – som är den av de två som jag kan bäst – skriver en del om att ersätta rationalitetEN med rationaliteter, något jag tycker är förnuftigt och en förutsättning för universalistiska anspråk – det borde inte heller vara främmande för en analytisk filosofi som konfronterat den sene Wittgenstein). Edward Said påpekade en gång att en grundförutsättning för en universalistisk ståndpunkt är att man inser att även ”de andra” kan vara universalister. Det kan verka som den lättaste saken i världen, men det innebär också att man måste inse sin specifika plats i världen och börja resonera och förhandla. En förutsättning för det är, självklart, yttrandefrihet.
Jag skulle vilja drista mig att säga att det inte går att förstå en människa utan att se till hur man själv fungerar och resonerar. Det vill säga att vi är tvungna att utgå från den rationalitet och de värderingar vi själva skriver under på om vi någonsin ska kunna förstå ”den andre”.
Därför måste ”muslimens” ståndpunkter formuleras i ”våra termer”, om man ska kunna förstå honom. Rojas artikel i GP är ett lysande exempel på detta. Först tolkar Rojas vad muslimerna säger (yttrandefrihet är endast bra om den används för att finna islam), och sedan angriper han denna avskyvärda medeltida uppfattning om yttrandefriheten från sin egen uppfattning om vad yttrandefrihet är (att få säga vad man vill om religioner och andra samhällsföreteelser).
Så bör debatten föras! På samma sätt gör Vilks rätt när han identifierar ett bildförbud inom Islam – som han anser strider mot förnuft och grundläggande mänskliga strävanden efter kunskap ochn frihe – och sedan driver med det utifrån sin egen uppfattning att bildförbud är löjliga!
”Därför måste ‘muslimens’ ståndpunkter formuleras i ‘våra termer’, om man ska kunna förstå honom.”
Hur når du denna slutsats? Den logiska kedjan är mycket oklar, skulle jag vilja säga. Jag skulle kunna gå med logiken i att eftersom man omöjligt kan förstå ”den andre” är det meningslöst eller fåfängt att försöka. Så länge man har ambitionen att bättre förstå (empati) och inte att fullkomligt förstå (sympati) – det där med totaliteter funkar fortfarande inte… – så når dock inte heller den kritiken fram.
Rojas (för att kommentera denne allt annat än briljanta maktapologet) misstag är att han bara ritar upp EN enda konfliktlinje (mellan de som omfamnat upplysningen och de som ”undertrycker” den). Det finns uppenbarligen fler konfliktlinjer än så – vi (inte nödvändigtvis inkluderat Spleeno och VS, det får de uttala sig om) som kritiserar BÅDE totalitära västcentrerade frihetsdefinitioner av upplysningssnitt OCH ”islams medeltida syn på yttrandefrihet” är ett exempel på det. Rojas gör precis det vi kritiserar här: Han drar upp en linje och säger ”Antingen är ni med ‘oss’ eller mot ‘oss’ (och med ‘dom’)”. Dikotomin är falsk och maktfullkomlig. Det går att kritisera såväl (vissa) upplysningsideal som (vissa av) de ideal upplysningen kritiserar. Att den redovisade ”muslimska” uppfattningen är moraliskt felaktig, innebär inte att upplysningsidealet är det rätta.
”Att den redovisade “muslimska” uppfattningen är moraliskt felaktig, innebär inte att upplysningsidealet är det rätta.”
Nej, men jag och Rojas är anhängare av upplysningsidealet – därför anser vi den muslimska uppfattningen vara felaktig och vår upplysningsidealet det rätta! Har du någon annan princip att föra fram får du gärna göra så! Har du inte det är det svårt att ta ställning till ditt tyckande.
På frågan om hur jag når slutsatsen att vi måste utgå från vår egen uppfattning om världen när vi vill beskriva och döma världen hänvisar jag till bland annat Davidson (tanken förekommer dock även hos Rorty och andra tänkare som du kanske känner större släktskap med). Detta innebär dock inte att vi bör ”respektera” andra människor som har andra utgångspunkter genom att låta bli att kritisera dem!
Fortfarande påstår ingen att vi ska låta bli att kritisera andra människor av respekt för dem. Och fortfarande för jag fram principen att varje enskild handling når sin moraliska bedömning efter de maktförhållanden som råder i den specifika situationen.
”varje enskild handling når sin moraliska bedömning efter de maktförhållanden som råder i den specifika situationen”
Ok,
jag tolkar detta som att du anser att man helst bör avstå från att kritisera de som är svagare (inte har lika mycket makt).
Jag delar inte denna ståndpunkt och jag anser att du bör kunna ge bra svar på två frågor för att jag ska ändra mig:
För det första, bör vi också avstå från att kritisera andra ”svaga” grupper som nazister, pedofiler och dylika grupper utan något samhällsinflytande?
För det andra, hur bör man definiera en ”svag” grupp?
Jag vill gärna se den definition som lyckas få en religion med 1.2 miljarder trosbekännare och tiotals länder i ryggen att framstå som den ”svagare” parten i relation till en ensam kufisk konstnär.
Väntar ivrigt på svar!
Nej, det betyder inte att den som har mycket makt inte ska få kritisera den som har mindre makt. Det betyder att ett yttrande måste sättas in i ett maktperspektiv: När exempelvis en tidning i ett land som Danmark, där muslimer har en utsatt ställning, reproducerar bilden av muslimen, genom bilden av hens store profet, som en blodtörstig terrorist och kvinnoförtryckare etc, så utövar den tidningen del av ett förtryck. Förtrycket drabbar om inte annat alla de moderata muslimerna i Danmark, alla mellanösternflyktingar som misstas för att vara muslimer, och så vidare. Jag vänder mig emot att man kan kalla ett sådant yttrande för utövande av frihet, när det uppenbart är ett utövande av förtryck.
Kan staten lagstifta mot detta? Tveksamt, eftersom staten själv, genom sitt våldsmonopol, alltid själv befinner sig i maktställning. Jag propagerar alltså inte för statligt sanktionerade straff mot vissa yttranden, dvs inskränkningar av yttrandefriheten i juridisk emning. Staten är dock inte den moraliska rättens enda måttstock.
Det finns alltså inget moraliskt förbud mot att kritisera nazister, pedofiler etc. Det finns inget moraliskt förbud mot att förbjuda barnporr heller, eftersom den utgår från en kränkning (i ordets ej så urvattnade bemärkelse) som reproduceras och förstärks varje gång den sprids och publiceras. Letar du efter klart definierade ramar så letar du dock på fel ställe: Gränsdragningen måste vi diskutera och kompromissa oss fram till, i varje enskilt (typ)fall.
(Sedan misslyckas du återigen med att läsa vad jag och andra skriver här: Lars Vilks rondellhund har ännu en gång inget med makt eller frihet att göra! Jag har aldrig påstått att Vilks teckning är en maktutövande handling gentemot världens alla muslimer som borde förbjudas, och jag har aldrig försökt påstå att ”muslimer” skulle stå i underläge gentemot en ensam kufisk konstnär. Håll isär när diskussionen ligger på en allmän nivå, och när den rör det specifika fallet. I fallet Lars Vilks är vi tämligen överens om de praktiska konsekvenserna skulle jag tro.)
Ok,
Jag accepterar att du har samma ståndpunkt som mig vad gäller Vilks.
Dock kan jag fortfarande inte förstå din rent principiella poäng.
När man beskriver någon eller något i generella termer (muslimer, nazister, pedofiler, svenskar, danskar etc. etc.) så ägnar man väl sig per diskursanalytisk definition åt maktutövning på det sätt som du menar; det vill säga att man tvingar sin definition av någon/något på världen (med de konsekvenser det får.
Jag kan heller inte se den principiella skillnaden mellan sådan maktutövning riktad mot ”svaga muslimer i Danmark” och ”svaga nazister/pedofiler/kommunister (eller vad man nu vill) i Danmark och andra länder”.
Visst bör man ibland se till de konsekvenser ens yttranden får, men detta innebär inte per automatik att man bör låta bli att yttra saker som upplevs som kränkande av extreme grupper. Tvärtom tenderar de yttranden som ”kränker” (upprör) mest vara de som får bäst konsekvenser på sikt, då det ofta är sådana yttranden som vidgar yttrandefrihetens gränser och river ner gamla fördomar (religion och andra vanföreställningar)!
Ja, att kategorisera är ofta en maktutövning i sig. Makt kommer man aldrig ifrån – det enda moraliskt okomplicerade är därför frigörelsen, som sagt, och det är ur det perspektivet som man kan och bör ifrågasätta det moraliska värdet i brytandet av andras tabun. (Det är alltså inte detta som Vilks gör ”rätt” ur min synvinkel – våra analyser är olika, det är bara slutsatserna som är lika i just detta fallet).
Jag säger inte heller att man ”per automatik” ska låta bli att yttra sådant som andra upplever som kränkande – för hundrade gången! Det finns ingen ”per automatik”, det går inte formulera generella principer, det går inte att undvika maktutövning. Det handlar om att lära sig leva med det – tillsammans med andra.
”Det enda okomplicerade är frigörelsen”
Om jag har förstått det rätt finns ingen okomplicerad frigörelse. En persons frihet (att definiera världen) betyder ju per automatik en annan persons ofrihet (att inte få definiera världen). Varje revolution föder sålunda ett nytt förtryck – knappast okomplicerat (eller?).
Sedan är det ju bara att konstatera att det inte är npgon idé att föra någon intressant diskussion om det nu – som du hävdar – inte går att formulera några generella principer för hur man bör handla. För vad ska vi hänvisa till när vi formulerar våra partikulära omdömen i sådana fall – vår känsla?
Frigörelsen är okomplicerad, eftersom man aldrig kan sanktionera förtryck. Men det som uppnås i slutänden av frigörelseprocessen kan, som alla varaktiga tillstånd, beskrivas i makttermer.
Men vad du sedan säger, att det är ointressant att diskutera om det inte finns ett rätt svar, en generell princip för handlandet… Det är just här du har som allra mest fundamentalt fel, ur min synvinkel: När inga rätta svar finns är det nödvändigt att diskutera!
Varför då?
Det är då den enda förutsättningen som finns kvar för ett varaktigt ömsesidigt utbyte mellan människor – för samhället, kort och gott. Är det verkligen så svårsmält?
Du menar att det är den enda moraliskt acceptabla föutsättningen – eller? Jag kan tänka mig en rad andra lösningar:
i) Låta bli att prata med (lyssna på) varandra
ii) Döda varandra
iii) Undvika kontakt (stoppa invandringen/repatriera de som finns här)
iv) Kränka varandra
Anledningen till att du inte väljer något av dessa alternativ måste väl vara att du inte tycker de är moraliskt hållbara. Frågan är bara hur du ska motivera denna din ståndpunkt utan att hänvisa till någon ävergriåande moralisk princip (våld är fel…)
Inget av det du räknar upp innebär ett varaktigt ömsesidigt utbyte mellan människor (dvs det som är själva definitionen av ett samhälle). Eller menar du att alla inte är så pass rationella (!) att de inser att ett ömsesidigt utbyte är att föredra, jämte de alternativ du räknar upp?
Du menar alltså att egenintresset styr (bör styra) vad vi gör och att egenintresset förespråkar samtal?
Har du några argument/belägg för att så är fallet. Din definition av ”samhälle” kan väl knappast i sig motivera människor att handla!
För övrigt finns det väl goda belägg på att det finns en hel del människor som anser att något av de ovan angivna alternativen är överlägset ditt svar (och då framförallt alternativet med stopp för invandring)
Det finns goda belägg för att människor anser att deras egen rationalitet är överlägsen alla andras, ja – här har jag ju bland annat påstått att upplysningsliberaler tillhör den kategorin. Främlingsfientliga gör det också. Detta är själva problemet, som jag formulerar det.
Samhällen – varaktiga relationsmönster – uppstår överallt där människor möts. Orsakerna till detta är egentligen ointressanta. Egenintresse? Biologiska mekanismer hos människan som flockdjur? En gudomlig plan? Jag tror personligen att rent materiella faktorer, ibland synligen banala, spelar viktig roll, dvs att säg ett lummigt träd högst uppe på en kulle i närheten av en framkomlig stig genom skogen kan bli normerande (inte fullständigt naturligtvis, jag tror inte på totaliteter) för ett samhälle, genom att erbjuda en skyddad utsikts- och viloplats för de som passerar…
Men oavsett rationalitet är det bara utbytet av mötet och anledningen till att det abstrakta mönstret för mötet blir varaktigt (makten är, i ett någorlunda foucauldianskt perspektiv, den anledningen – ibland positiv, ibland negativ) som i slutänden är intressant att försöka värdera moraliskt. Viktiga blir då frågor som: Uppstår det en våldsam kamp om den strategiskt viktiga platsen under trädet på den där kullen? Används platsen i slutändan som en bricka i ett maktspel, för att premiera egenintresset på bekostnad av andra, eller som en mötesplats för ömsesidigt utbyte mellan de som passerar på stigen?
(Min något retsamma fråga i den förra kommentaren var alltså mest ämnat som en provokativ lek med ditt resonemang. Det var kanske onödigt, alldeles särskilt om det ledde diskussionen, dialogen, samtalet åt fel håll…)
Frågan är hur länge vi ska hålla på så här? Är hästen inte död än?
Jag är inte ute efter att göra dig till en övertygad foucauldian eller något liknande. För min del får du också gärna fortsätta att förvalta upplysningens idétradition.
Det var först och främst en sak som störde mig, och som gjort att jag ibland tagit till en spydig ton som jag inte är särskilt stolt över: När en meningsmotståndare tar så mycket för givet om vad och hur jag tycker och tänker att han inte lyssnar på det jag faktiskt säger. Den delen verkar vi nu har lämnat bakom oss. Du frågar, istället för att anta en massa saker efter något slags mall modell Rojas 1:A – utmärkt!
Det andra som jag vill uppnå är ett enda litet tvivel hos dig att den Förnuftiga Sanningen inte uppdagades en vacker vårdag i ett västeuropeiskt land någon gång på 1700-talet, och sedan dess har allt egentligen varit klart – det gäller bara att tända upplysningen hos alla andra…
Där är vi kanske inte än. Och kanske når vi inte dit i just den här tråden. Vad tror du? Truce?
Ber att få tacka bloggaren för ett insiktsfullt inlägg. Jag anser i och för sig att vi (som lever i en demokrati) är i det närmast skyldiga att bryta mot vissa av de tabun som råder i diktaturer (t.ex. lagarna mot att kritisera diktaturen i Burma i Burma), men det här är knappast ett sådant fall och Vilks är knappast inriktad på arbete för förtryckta muslimer i muslimska förtryckarstater. Det han gör verkar heller inte direkt uppskattat av dem.
En får tacke. Fredrik Lindström skrev i senaste Fokus ett mycket insiktsfullt inlägg i Vilks-debatten. Innebörden var ungefär densamma som den du anför här./VS
Varför rycker inte yttrandefrihetens försvarare ut och ”stödpublicerar” Andres Serranos bilder, de som Helsingborgs Dagblads chefredaktör nu – efter massiva läsarprotester – ångrar och ber om ursäkt för att tidningen publicerade? Inte kan det väl ha något med maktstrukturer att göra… eller?
Något säger mig att majoriteten av yttrandefrihetens djärva försvarare inte tycker att de läsare som protesterat behöver upplysas av medelålders vita män som vet bättre.
Jag känner varken till avbönen eller publiceringen ifråga, men det är ju pinsamt i vilket fall. Den ”informerade allmänheten” ger en fan i mig inte mycket till förtroende för demokratin.