Fotboll är ofta en anledning till nationell yra. Nationalsång, nationella fanor och färger är kutym på landskamper. SvT:s Sportnytt ikväll tog upp en pågående diskussion kring kvaliteten hos fotbollslandslagen. Bakgrunden var EM-lottningen – där Sverige väl hamnade sisådär – och att England hamnat utanför EM i juni 2008.
Europeiska klubblag, som är affärsföretag, köper in alltfler utländska färdigskolade spelare. I länder som England och Sverige kan det bli svårare att hitta vassa spelare för landslagsspel. Kvaliteten på landslagen sjunker medan klubblagen, och därmed ligan, kan hålla sig på topp.
Denna utveckling visar på den inkonsekvens som blir följden av att hålla fast vid landslag, nationsturneringar och medborgarskap samtidigt som vi i konkurrens vill utse de bästa lagen. Principen om landslag och principen om konkurrens går helt enkelt inte ihop på lagsportens område. En betoning av det nationella måste leda till satsning på seriös fotbollsutbildning och ungdomssatsningar i varje land, en betoning på konkurrens måste istället leda till ren elitsatsning utan blick på medborgarskap – och på sikt verkliga övernationella ligor bara för klubblag utan nationella seedningsregler.
Är fotbollens affärsdrivande verksamhet det ultimata hotet mot nationalismen?
För övrigt borde ni lyssna på Raul Paz!
VÄNSTRA STRANDEN 
Så länge klubbfotbollen har något att vinna på den landslagsfotbollen så lär landslagen bestå. Visserligen beklagar klubbarna sig när de får lämna bort sina spelare, men deras spelare ger sina klubbar ovärderlig reklam när de är med i VM och EM, särskilt utanför Europa. Hur många David Beckham tröjor hade Real Madrd sålt om det inte varit för VM? Än så länge lever de i symbios med varandra. Men visst kan det förändras.