Klagomålen på SJ:s punktlighet – och en hel del annat också – har vuxit till en mediestorm under hösten. Enligt SJ själva var endast sex av tio X2000 tåg i tid under oktober månad. Riksgenomsnittet för persontrafikens punktlighet är ca 90 procent. Enligt banverkets hemsida är det fem minuter efter tidtabell som defnierar försening och där kan man se att punktligheten i persontrafiken, även med denna snäva marginal, över tid ligger kring 80-90 procent.
Flera personer i trafikutskottet sa i SvT Rapport i torsdags att de drabbades av SJ:s förseningar varje vecka och kom försent till sammanträden. Jag åker mycket tåg i tjänsten, men jag pendlar också varje vecka med tåg och jag har under de mina hittills 18 pendlarmånader inte missat något möte p g a SJ. Men det beror inte på att tågen inte är försenade ibland, det händer då och då, oftast bara några minuter. Förklaringen är att jag alltid tar till ordetliga marginaler när jag beställer resor. De gånger jag medvetet väljer att inte göra det (t ex med pendeln i tordags…) så växte också en tio-minuters-försening till en våldsamt stressad och olycklig förmiddag. Men den situationen skyller jag inte på att SL var försenade, det berodde på att jag valde att ta en risk, och förlorade.
Så länge vi samverkar med varandra via kollektiva färdmedel – även när du ensam kör bil är du beroende av trängseln – så måste vi förnuftsmässigt inse att exakthet och punktlighet inte kan vara hundraprocentig. Jag tror inte att klagomålen på SJ handlar så mycket om att tågens punktlighet blivit sämre. Dock är trängseln på spåren så stor att minsta lilla förskjutning förstoras exponentiellt, för att undanröja det behövs mycket större satsningar på utbyggnad. Men den viktigaste förklaringen till klagomålen tor jag är att vi planerar våra liv som om vi inte behövde några marginaler, som om det var rimligt att förvänta sig att det som vi planerat för framtiden skall inträffa EXAKT på det sätt som vi bestämt.
Individualismens mentala föreställningar om att jag som individ kan kontrollera min tillvaro fullt ut griper omkring sig. Klagomålen på SJ tolkar jag som ytterligare ett sådant uttryck.
VÄNSTRA STRANDEN 
”Individualismens mentala föreställningar om att jag som individ kan kontrollera min tillvaro fullt ut”
Ja, och efter att ha diskuterat det ämnet kan vi väl även diskutera socialismens föreställning att omskolningsläger är något jättebra? Eller så kan vi förstås vara tråkiga och sluta tillskriva ideologier föreställningar som inte är inneboende hos dem…
Själv skulle jag i detta fall snarare lägga skulden på decennier av socialdemokrati som inpräntat i folket att det är statens och inte deras egen uppgift att ordna ett bekvämt liv åt dem. Eget ansvar, vad är det? Varför gör inte staten något när mitt vardagsliv inte fungerar? Med andra ord tror man inte på sin egen förmåga att kontrollera tillvaron, utan på statens förmåga att kontrollera tillvaron.
Men kanske kan klagandet leda fram till formerandet av politiska initiativ för utbyggnad av spåren. Och kanske en satsning på snabbtåg. Det behövs ju verkligen, egentligen betydligt mer än bankakuter och statligt stöd till miljöfarligt bilbyggande.
Individualismen är inte en ideologi, det är ett tillstånd i vårt ultra-moderna samhället som inte är förhandlingsbart. Vårt samhället ÄR individualiserat. Jag tolkar synen på tiden som ett uttryck för detta tillstånd. Vad det har med ”socialism” eller med ”omskolningsläger” att göra förstår jag int alls.
Håller med krigstid – kan det bli fler spår vore det lysande./VS
Men allvarligt talat, vad menar du här egentligen? Jag har valt att arbeta på annan ort än min bostadsort, och det gör mig månne extra sårbar för det här med förseningar: det spelar ingen roll med marginaler här, jag tar det första morgontåget jag öht kan åka med, och jag gör det vecka efter vecka.
Jag förlitar mig på SJs tjänster för att komma till mitt arbete i tid, jag förlitar mig alltså på att de gör sitt jobb. SJs track record (ha ha) de tre senaste veckorna, i mitt fall, är i genomsnitt över en timme försening per resa. En timme!
Samhällskostnaderna för dessa ”signalfel” eller ”fel i drivmaskineriet” är enorma. Det är omkring 300 personer (lågt räknat, med tanke på att personerna byts ut under resans gång) som tappar arbetstid. Lägg därtill alla andra personer som är beroende av att dessa 300 människor kommer i tid (t.ex. studenter, eller andra former av möten), möten som riskerar att ställas in etc.; och kostnaden bara växer.
Jag köper inte ditt resonemang här. Har en känsla av att du försöker pressa in alla typer av samhällsfenomen in i den tolkningsram av samhället som f.n. styr ditt tänkande. Just i det här fallet blir det rätt knasigt, eftersom det handlar om ett företag som regelmässigt inte levererar den produkt den säger sig leverera.
I normalfallet kan ju den individualiserade, atomiserade kunden bara rösta med fötterna på ett bättre alternativ när ett företag beter sig så bananas som SJ gör. Det går ju inte här: SJ har monopol på järnvägstrafiken.
Skulle det enkelt gå att byta till ett annat alternativ, och/eller skulle SJ få bära samhällskostnaderna av deras förseningar, ja, då är jag övertygad om att problemen med ”lokfel”, ”fel i drivmaskineriet” eller ”signalfel” skulle minska drastiskt, eftersom man faktiskt skulle lägga ned mer resurser på att hålla vagnarna och signalsystemet top-notch.
Ursäkta den långa utläggningen, men jag tycker faktiskt att du är lååångt bredvid målet i just detta inlägg.
Ja, ibland pratar man förbi varann. Jag är ju också beroende av SJ i mitt arbete (pendlar) och jag menar inte att man inte får bli arg på förseningar eller att det inte finns mycket att göra för att förbättra SJ:s förmåga att leva upp till våra förväntningar. Jag har respekt för dina argument och förstår om du tycker att jag verkar naiv.
Men, jag har själv börjat fundera över just hur jag själv ”förväntar” mig att kunna arbeta 50 mil från min hemort och att det skall fungera. Det ligger något sårbart och utlämnande i våra förväntningar här. Tycker du inte det?
För 50 år sedan var ju den typ av pendling som jag nu ägnar mig åt i det närmaste fysiskt omöjligt för mer än någon enstaka person. Därför valde man heller inte det. Vad jag vill åt är hur sårbara vi kan göra oss och ändå förvänta oss kontroll och funktion. Är det en ointressant fråga?/VS
Hur pratar vi förbi varandra? Jag läste ju bara ditt inlägg, och reagerade på det. Månne var du otydlig i din argumentation.
För att gå till kärnan: Jag vet inte hur naivt det är att förvänta sig att kunna arbeta 50 mil från sin bostadsort. Man kan ju rimligen räkna med att åtminstone vartannat tåg kommer i tid, väl? Som en rationell person agerar jag utifrån den information jag har. SJ var verkligen inte såhär helt uppåt väggarna när jag fattade mitt beslut om arbetsort. De marknadsförde sig t.o.m. på den tiden med ökad punktlighet. Hela deras företagsidé bygger på att tider ska hållas. Alltså: utifrån den information jag hade då gjorde jag mig inte sårbar.
Jag förstår verkligen inte vad det är för samhälle du pläderar för här. Vad är implikationen av din argumentation? Självförvaltande små enheter, med självförsörjande jordbruk etc., där man inte rör sig längre bort än man kan promenera (dvs. det enda transportmedel man riktigt kan lita på utan att göra sig ”sårbar”).
Det går ju att vända på din argumentation – om man aldrig någonsin vågar göra sig sårbar, enligt din definition här ovan, har vi inte du den verkliga individualisten i full blomning? En som inte låter sig vara beroende av någonting, en som stannar hemma, ja, en som bara arbetar hemifrån sin lilla laptop för han/hon vill inte göra sig ”sårbar” eller ”beroende” av några moderna transportmedel.
Alltså, i vanliga fall kan jag åtminstone se dina poänger, men just i den här frågan är du faaar out there. No offense, men som jag läser dig här, är ditt argument jättekonstigt.
Du låter väldigt indignerad, det gör det lite svårt för mig att förstå på vilket sätt du menar att jag är ”faaar out there”. Jag har aldrig sagt att man ”aldrig någonsin vågar göra sig sårbar”. Som människa är du sårbar och beroende av andra. Jag talar om den kollektiva nivån.
Och på dig låter det som en anklagelse när du säger att jag är den ”verklige individualisten”. Om så vore, är det något oförskämt med det?
Vad jag ville var att vända på perspektivet, en taktik som jag ofta använder för att ifrågasätta tvärsäkerhet och självklarheter. Jag tycker fortfarande att vi alla borde fundera på det faktum att vi människor är otroligt skickliga på att bygga upp komplicerade och logiska samhällssystem men betydligt mindre skickliga på att leva i dem./VS
Jag är inte indignerad. Jag försöker förstå ditt argument genom att låta mina argument kollidera med dina för att se var vi hamnar. Dialog brukar vara ett fint verktyg för att mejlsa fram vad som är tydligt och gott argument.
För att svara på din fråga: nej, det är inget oförskämt med att vara den verklige individualisten, min ambition var att vända på perspektivet, en taktik som jag ofta använder för att ifrågasätta tvärsäkerhet och självklarheter.
😉 /VS
”Individualismen är inte en ideologi”
Det är väl en definitionsfråga, eller hur? Men, okej, jag kanske var lite för inne på Nina Björks angrepp mot liberalism/individualism när jag skrev det där och därför misstolkade dig…
Men jag tror fortfarande att svenskar i allmänhet litar mer på tant Statens än sin egen förmåga att organisera tillvaron.
Är mycket oroad över den knapphändiga infrastrukturpolitik regeringen bedriver.
Verkar som regeringen förlitar sig på att SJ själva klarar av det ökade problemen med strejkande tåg och det ökade våldet mot tågpersonal.
Det svar jag fått från Vd på SJ Jan Forsberg, är att deras stora åtgärdsprogram främst rör deras X2000 tåg. Självklart kommer han bara att se till att de
mest lönande sträckorna och tågen åtgärdas.
Men SJ har fler tåg än x2000 och det är framförallt på dom tågen som det förekommer våld och hot på.
Vad händer med alla andra sträckor och tåg då på sikt ?
Vad händer med de system och utrustning som tågpersonal tvingas använda trots att de knappast fungerar bra ?
Vad händer framförallt med tågpersonalen som tvingas bli bespottade och hotade och även nedslagna av arga resenärer ?
När till och med politiker som Maria Wetterstrand skäller ut de stackars tågmästare som bara försöker göra sitt jobb har infrastrukturpolitiken spårat ut totalt.
Hon borde föregå med gott exempel. Tänker inte politiker längre än så och snacka om dubbelmoral från representant från miljöpartiet..
Varför gör regeringen inget åt detta, eller ska man bara lösa problemen med att ordna mera poliser som ska lösa problemen på tågen och inte ta tag i orsaken ?
Jag anser att polisen har tillräckligt att göra ändå och polisen kan dessutom inte vara närvarande på tågen hela tiden.
Något svar har jag iallafall inte fått från infrastrukturminister Åsa Thorstensson.
Sverige har idag några väldigt allvarliga problem som måste prioriteras och det är miljön och arbetslösheten.
Mitt förslag till regeringen är att se till att de som nu varslas och sägs upp inom fordonsindustrin, omskolas till att rusta upp alla de tåg som nu förfaller, inte bara X2000.
Förutom tågen så måste även den utrustning, spårsträckor och system förbättras som orsakar många av de förseningar som förekommer idag.
Löser vi detta så löser vi även den ökande arbetslösheten inom industrin och värnar samtidigt om miljön.
Detta ser jag som akuta saker att lösa och där jag uppmanar regeringen att ta tag i det NU innan Sverige spårar ur helt.
Att helt byta ut dagens spårväg mot luftburen spårväg är också saker som bör finnas med i framtida infrastruktursatsningar, men där krävs nog att det klubbas igenom från samtliga partier, så att det budgeteras för många år framöver och inte rivs upp varje gång en ny regering träder i kraft.
Jag uppmanar till debatt om detta och att någon från regeringen vågar svara på detta och känner sig manad att lösa orsakerna och inte bara verkan av problemen.
Ja, infrastrukturpolitiken är för sorglig. Detta är vad en statsmakt förväntas göra, överskrida kollektiva dilemman./VS