De sociala mediernas bidrag

Jag har i en tidigare post utförligt redogjort för en kritisk syn på s k sociala medier utifrån ett kvalitetsperspektiv. I det inlägget var jag framför allt kritisk till tanken på att s k sociala medier kan ersätta andra medier eller är ”bättre” än s k gammelmedia. I flera intressanta inlägg har t ex Ola Larsmo och programmen Medierna och Publicerat pekat på att de etablerade medierna inte har tagit utmaningen från nätet på ett sådant sätt att den egna produkten kunnat hålla högre kvalitet, istället har den ekonomiska aspekten och den ödesbundna idén att papperstidningarna kommer att dö dominerat diskursen. 

Sociala medier bygger på idén att vanliga medborgare rapporterar och analyserar sin egen verklighet. På 1970-talet introducerades inom journalistiken konceptet att ”gräva där du står” och uppfattningen då var att den utbildade journalisten skulle ge röst åt dem som ingen hade. Idag har alla som vill en röst (nåja) genom bloggverktyg, facebook och t ex twitter. I det pågående kriget i Gaza har jag själv stor hjälp av att följa rapporteringen på http://twitter.com/ajgaza liksom av att följa bloggare både inne i Gaza och i regionen. Däremot anser jag inte att bloggarna i allmänhet förmår att tillföra mig en analys av läget som jag inte får via Le Monde, Guardian eller Al Jazeeras professionella korrespondenter och analytiker.

De s k sociala medierna är en enorm tillgång, dels ger de möjligheter för människor att rakt upp och ned rapportera om vad som händer på platser där andra inte finns, dels ger de röst åt opinioner och åsikter som inte får utrymme i kommersiella eller politiskt bundna medier. Däremot är det mycket ovanligt att bloggarna – och detta gäller också de bloggar som drivs av papperstidningar och etablerade medier – bidrar med analyser som håller högre kvalitet än vi får av verkligt professionella journalister.  (Och nu talar jag om det politiska bloggfältet.)

Jag har av många anledningar rört mig på bloggar vars huvudsakliga uppgift är att beskriva bloggägarens eskapader på krogen; få uttrycka sig fullständigt odisciplinerat om andra människor, lägga ut bilder på unga, välsminkade kvinnor som med händerna om unga vältränade män lyser som lampor och skriker in i kameran samt beskriva sina intimare erfarenheter av såväl sanitära lokaler som privata sovrum. Jag kan inte på något sätt se att dessa är en del av de sociala medier som sägs förnya medielandskapet. Istället reproducerar dessa bloggar (liksom s k modebloggar) enbart det material som med framgång säljs i kvällstidningar och veckotidningar. Här får ”vanliga” människor också ståta på bild och beskriva sina kärleksrelationer eller berätta om sina nya skor eller sitt nya jobb. Precis som Idol-X eller Let’s Dance-Y får göra ”galapetter-tidningarna”.

Två saker – att ge röst åt unika erfarenheter och åt marginaliserade och opassande åsikter – står således kvar som de sociala mediernas bidrag hittills i detta resonemang. Men sedan 1970-talets journalistutbildning, där just ”gräv där du står” liksom ”human touch” stod i centrum, har dessa perspektiv varit allenarådande i den professionella kåren (nåja). Konsekvensen har blivit att journalisten närmat sig vardagen. Jag minns ett jobb jag gjorde på GT kring en kvinna som blivit påkörd av en spårvagn. Fotografen kunde sina saker och krävde dels att få fotografera såret på benet, samt att få göra det vid den hållplats där det hänt. Och en spårvagn skulle förstås synas i bakgrunden. Alla mina frågor som hur det gått till föll på hälleberget och istället vinklades artikeln stenhårt¨på det ohyggliga lidandet hos damen ifråga. Någon diskussion om skuld, orsak, konsekvenser eller generalitet fanns det inte plats för. – Du måste ju ha lite ”human touch” sa Zäta och log sitt vargleende. Artikeln blev förstås mycket upmärksammad och läst av hela bekantskapskretsen.

Idag hade kvinnan kunnat skriva om alltihopa på sin blogg.

Detta förhållande ställer s k gammelmedia inför en stor utmaning. Nämligen att ta tillbaka professionaliteten. Mitt eget bloggande är ett försök att ge röst åt analyser och problematiseringar som inte får plats i etablerade medier. Ett tredje bidrag för de sociala medierna är således att sätta press på etablerade medier att höja kvaliteten på sin egen rapportering och sina egna analyser. Det sker knappast genom att knyta till sig bloggare eller göra sina egna reportrar till bloggare.

En kvalitetshöjning av svensk media kräver dels en vilja från medierna att släppa annonsörernas perspektiv, att förstå att dagens medborgare inte skiljer på medier beroende på teknik och att våga och vilja betala sina journalister för att göra analyser och reportage som bara ett proffs med gott om tid kan åstadkomma. Jag tror också att det behövs en diskurs som ställer mycket högre krav på allmänjournalisters och politiska journalisters kompetensnivå. Annars lär journalistyrket få finna sig i att av-professionaliseras och den journalistiska analysen att degraderas till en partsinlaga och inte värderas utifrån styrkan i argumentationen.

Tre bidrag från sociala medier alltså: ge röst åt unika erfarenheter, ge plats åt opinioner och åsikter som hålls utanför diskursen och sätta press uppåt på etablerade medier. För att uppfylla dessa bidrag krävs självdisciplin och journalistiskt allvar från enskilda bloggare – och en genomtänkt idé med själva bloggandet.