En bref: Teknologin förändrar oss och våra relationer

Vi delar numera med oss av glädje och sorg till människor som före nätet sällan var en del av våra kretsar. Och vi kan behålla relationer med människor som flyttat eller där intressena sedan länge glidit isär.

Men samtidigt ställer det ökade krav på vår förmåga att prioritera. Vems sorg skall jag bli en del av? Vilka glädjeämnen är också mina?

I en annan tid tappade man kontakten, som individ passerade man milstolpar i livet och fortsatte linjärt framåt. Idag fortsätter både vänner och kulturella upplevelser att existera digitalt. Livet blir en s k kökkenmödding och tiden cyklisk. Vill vi att alla barndomskontakter eller flyktiga möten resulterar i livslånga relationer på facebook?

Så skrev jag i en krönika i Borås tidning söndagen den 22 april. Ibland talar vi om teknikutveckling som om det rörde just utveckling av tekniska lösningar på problem som är generella. Men faktum är ju att själva tekniken möjliggör helt nya problem – och möjligheter – och det är inte så förutsägbart vilka de är. Men det som är säkert är att ökad kontakt mellan människor är något gott, och att det är inte möjligt att begränsa teknikens påverkan på våra sociala liv utan att öppna för repressionen.

Däremot behöver vi nog fundera på en och två gånger på vad det är för slags liv vi VILL ha, idag lever en del av oss mer det liv som kommersiella teknikutvecklare och -leverantörer vill att vi skall leva.

En bref: Kan Twitter förutsäga politiska val?

The idea here is that citizens commenting on social media should not be treated like voters, but rather as commentators, seeking to understand and predict emerging political dynamics. (Anstead och jensen 2013)

Sociala medier blir allt mer intressant som forskningsmaterial, men också som ”trendbarometer”. En del enkla försök har visat att Twitter kan förutsäga vinnare i schlagertävlingar eller avgöra vem som anses vinna en politisk debatt. Men ett problem med sociala medier är ju att det inte är någon representativt urval, alltså är de metoder som används för att undersöka och analysera urval eller data som samlas in på traditionell väg ganska meningslösa. De blir deskriptioner, men kräver en helt annan användning än t ex enkätsvar.

Nick Anstead, medieforskare och Michael Jensen, statsvetare, har i ett blogginlägg beskrivit sin studie där de lyft fram en väg att använda t ex Twitter som ett underlag för att bedöma valutgången i politiska val, men också förstås i andra motsvarande sammanhang. Poängen är att Twitter utgör en icke-representativ samling av t ex politiska nördar vars bedömningar och diskussion snabbt fångar upp och kanske också delvis styr tolkningsramarna för det politiska skeendet.

Tidigare studier har också pekat på att Twitter vidgar kretsen för det politiska samtalet, men inte att samtalet därmed blir en medborgerlig angelägenhet för alla.

En bref: Det svenska näringslivets märkliga twittertystnad

Varför finns inte näringslivet beslutsfattare på twitter? Och varför använder näringslivet och företagen överhuvudtaget sociala medier så lite och på ett så osofistikerat sätt? Idag förde sparekonomen Claes Hemberg och VD:n för Hexagon Ola Rollén ett samtal om just detta i Sveriges Radios Ekonomiekot Lördag. Är direktörerna ointresserade av samhället? Mm, kanske. Klarar man inte dialogen? Antagligen inte. På twitter kan man ju få mothugg, frågor, invändningar och i värsta fall hån. Sådant tycker nog inte svenska direktörer om menade de två – twittrande – herrarna.

Twitter är det absolut snabbaste nyhetsmediet menar Ola Rollén och exemplifierade med Bostonbombningarna. Jag skulle helst bara lägga ut meddelanden om företagets framgångar eller förändringar på twitter menade Claes Hemberg, men idag måste jag använda mig av traditionella pressmeddelanden. Dessa får sedan länkas upp via twitter. Meningslöst att gå via mellanhanden medieredaktion tyckte Hemberg, ”jag vill nå allmänheten direkt”. De saknade dock en genomtänkt strategi för s k börspåverkande meddelanden, sådant finns i USA och borde införas i Sverige.

De enades också om att vill man säga något mer komplicerat så går det ju utmärkt att länka upp längre dokument, samt om att valet som svenska direktörer gör – att skippa twitter – är ungefär som att låta bli att flyga eftersom det går så fint att köra bil…

Lyssna gärna här!

Vi är på väg mot nya demokratiideal

I Svenska Dagbladet idag kritiserar jag det traditionella sättet att tala om den medialiserade politiken. Min tes är att gränsen mellan medier och politik är så oklar att den är irrelevant för att utvärdera och förstå hur och vart vår demokrati är på väg. Vi står på tröskeln till en demokrati som ser helt annorlunda ut än den gjorde när rösträtten infördes. Men fortfarande tänker vi i termer av representation, deltagande och val på det traditionella sättet när vi talar om ”medialiserad politik”. Det synsättet hindrar oss från att utveckla och fördjupa demokratin för framtiden, menar jag.

Läs texten i Svenska Dagbladet här.

Uppdatering: Idag den 25 april även i papperstidningen.

Panik kring nytt medielandskap?

Mobilen skapar stress och facebook får oss att må dåligt. Och igår sades det att ungdomar använder traditionella medier, utan några jämförelser eller trender, som om det vore en nyhet. Vad är det för panik eller hysteri som sprider sig?

Det verkar som om medierna själv är så upphetsade kring allt som rör internet, digitala medier och mobil teknik så att man dels publicerar allt som rör sig utan ifrågasättande, dels drar oerhört långtgående slutsatser på antingen små material eller undersökningar som inte jämför vare sig över tid eller i rum.

Det vore väl på tiden att rapporteringen inom etermedier, digitala medier och pappersmedier slutade beskriva olika distributionsformer som avlösande varandra, relationen mellan dem som ett noll-summespel och dessutom allting nytt som om det vore en galopperande sjukdom à la Spanska Sjukan!

Radion finns fortfarande (i högsta grad!) trots att vi har både TV och internet. TV finns kvar trots möjligheten att lösgöra sig från tablåerna. Mobiler är för en del personer deras enda telefon – brukar du som har en fast telefon dra ur jacket när du går och lägger dig?

Poängen är väl dels att vi alla måste diskutera hur vi använder den nya teknik som växer fram, precis som vi gjort med spatial och territoriell infrastruktur (järnväg, bil, flyg m m). Jag menar att mobilen inte skall användas på natten annat än som en livlina för att nå någon, jämförbart med fast telefon. Personligen har jag väldigt svårt för människor som sitter och uppdaterar på facebook när man sitter i ett samtal eller när jag möter på trottoaren som är så upptagna av sina mobiler att de går rätt ut i gatan framför min kofångare. Självklart finns det någon slags ”etikett” för att hantera mediernas nya mobila möjligheter – men det innebär väl inte att det är facebook eller mobilen som gör oss sjuka!

Dessutom lanseras alla möjliga undersökningar om användning av t ex nätet eller mobiler där många utgår från att ett visst procenttal är mycket eller litet. Om jag ser att att 80 procent använder internet på jobbet varje dag, är det mycket eller litet? Om jag får veta att 60 procent använder nättillgången till att uppdatera facebook eller twitter, är det mycket eller litet? Skall vi jämföra med biltillgång, fast telefonjack eller kabelTV? Den typen av uppgifter är egentligen bara intressanta utifrån ett tillgänglighetsperspektiv, trots en av världens mest uppkopplade medborgare finns det fortfarande många som behöver bättre tillgång till nätet – särskilt på landsbygden. Först då blir den här typen av uppgifter politiska, handlar om makt, resurser och medborgarskap. Men, istället får vi rena panikreportage med förfasande kommentarer och närmast 50-tals rysningar över ”ungdomarna” och deras digitala liv.

DN tog priset häromdagen när man skrev att livet på facebook ersatte det ”verkliga livet”. Jaha, livet i bilkön, i Thailand, i TV-soffan, på gymmet och på krogen ersätter också det ”verkliga livet” då, eller? Under sådana rubriker ligger en obehaglig normativ bild av Lisa och Pelle, äppelkindade och glada, lekandes i skogen medan mamma och pappa (just det) läser en riktig dagstidning och diskuterar huspriser och pensionsförsäkringar.

 

Varför inte ta en titt på den på sin tid (nu finns den igen) berömda boken ”Järnvägsresandets historia: Om rummets och tidens industrialisering”? Den säger det mesta om den panik som brukar utbryta i samband med teknikskiften. Läs den – rekommenderas.

Det finns ingen medialiserad politik – bara politik

Politiken har medialiserats. Så säger många, båda forskare och vanliga medborgare. Kanske anför man Håkan Juholts problem under hösten eller kanske snuttifieringen av de politiska budskapen som illustrationer. Men det är en ointressant diskussion. Dels har demokratisk politik alltid varit beroende av de former av medier som funnits, allt från August Palms apellmöten till Fredrik Reinfeldt exklusivt intervjuad av Mats Knutson på bästa sändningstid. Dels utgår bilden av politikens medialisering från att vi talar om två sfärer, två institutioner, där den ena påverkar den andra (ja, det finns de som menar att de påverkar varandra). Men den bilden är förledande för att inte säga falsk. Medialisering i sin nuvarande form genomsyrar samhället så till den grad att både begreppet ”media” och tanken på en särskild sfär med medieaktörer skymmer sikten för de utmaningar både samhällsvetenskapen och demokratin står inför.

De flesta teorier och undersökningar kring ”politikens medialisering” utgår från demokrati-ideal vilka hämtats från tiden långt före den globala kommunikationella revolution som ägt rum de senaste 30-40 åren, där den digitala eran möjligen kommer att visa sig vara ytterligare ett kvalitativt steg. När mediernas roll, i meningen de traditionella medieaktörerna samt de aktörer som tillhandahåller mjukvara för s k sociala medier, diskuteras inom samhällsvetenskap och avseende demokratifrågor bortser man allt som oftast från att den demokrati som förutsätts byggdes upp och formades i en tid med helt andra kommunikativa förutsättningar. Nya former av medier och nya former av mediala strategier kommer därför alltid att utvärderas i relation till hur väl de upprätthåller gamla ideal eller på vilket sätt de förstärker eller försvagar den typ av demokrati som vi vant oss vid.

Hela grundtanken om ”politikens medialisering” utgår alltså från att vi har en slags oföränderlig (och teoretiskt given) sfär av ”politik” som påverkas i högre eller lägre grad, och på olika sätt, av den institutionella sfär/aktörer som utgörs av ”medierna”. Vanligen brukar man då tala om medielogik i termer av t ex nyhetsvärdering, journalistiska arbetsmetoder och kommersiella hänsyn.

Jag menar att den här typen av två-institutions-modeller förlorat sin teoretiska fruktbarhet om man vill diskutera hur vår demokrati utvecklas, bör utvecklas och kan utvecklas. Politik i vårt svenska samhälle idag är inte tänkbart utan medier. Det som är politik för medborgaren idag formas, tolkas, utvecklas, uppfattas och utgörs av mediala händelser. Jag förnekar inte att det finns enskilda medieaktörer – som t ex tidningen Aftonbladet – men det faktumet är inte det teoretiskt relevanta om vi vill förstå vår samtida demokrati. Jag förnekar inte heller att det fattas politiska beslut i slutna rum men det är inte förrän de når ut i den medborgerliga sfären som deras egentliga betydelse framkommer.

Förr kunde en politiker tala till folket och det fortplantades via en mediekanal, därefter kunde vi gemensamt skapa en medial scen där medborgare och politiska aktörer möttes, oftast förmedlade via medieaktörerna. Men nu, det finns ingen gemensam medial scen, (och inget off-record” eller ”behind-the-scene”) det finns knappast någon gemensam ”politik” och demokratin i sin ursprungliga form, där medier spelade en central roll, utmanas på allvar av digitala samtals- och uttrycksformer.

Aeron Davies, professor i politisk kommunikation, har i artikeln New media and fat democracy: the paradox of online participation (New Media & Society vol 12 no 5) visat att i Storbritannien har den digitala mediesfären skapat en starkare och mer sammanhållen politisk grupp av aktiva, journalister, intresserade och politiker på olika plan. Den gruppen är större än den ursprungliga eliten. De digitala uttrycksformerna fungerar som transportband där information och kommentarer stärker gruppen och kompetensen, samt skapar djupgående engagemang och kunskap i olika former. Samtidigt lämnas den periferi av medborgare som inte har vare sig intresse av eller förmåga att delta i detta samtal längre bort än tidigare. Davies efterlyser komparativa studier och poängterar att vi ännu vet ytterst lite om hur demokratin i dess essentiella mening påverkas av medialisering (men en hel del om påverkan på dess 1800-talsideal).

Demokrati uppträder i många former och skepnader. Att bara titta på traditionellt deltagande eller representativ demokrati när man undersöker vårt nya medielandskap tycks mig hämmande, för att inte säga fördummande. Statsvetaren Chantal Mouffes distinktion mellan ”politiken” och ”det politiska” där demokrati är det styrelseskick genom vilket vi hanterar motsättningar, konflikter och intressen så att dessa blir produktiva och tillgodoser medborgarnas behov och intressen vore en mer plausibel utgångspunkt.

Medialiseringen av politiken är en myt – det finns bara politik. Och i den demokrati som vi valt för att forma politiken spelar olika aktörer olika roller, alltifrån medborgaren med mobilkameran till ägaren av tidningshuset.

Redaktören är död – leve redaktören!

”Vem behöver papperstidningen?” sa en mediedebattör i dagens Medierna (P1) och menade att internet i alla dess former och färger uppfyllde medborgarnas informationsbehov. Särskilt diskuterade Medierna sajten Flashback som är ett diskussionsforum där skvaller och rykten utbyts, debatteras och undersöks. Man kan t ex snabbt hitta namnförslag på gärningsmän och offer i de flesta uppmärksammade brott redan några timmar efter att de begåtts eller avancerade detektivarbeten för att ta reda på vilka de personer är som ”maskats” i olika kontroversiella TV-program. Liknande tankar om att ”gammelmedierna” spelat ut sin roll ligger till grund för att Dagens Nyheter krympt sin nät-publicering till ett minimun och att Göteborgs-Postens journalister, såvitt jag förstår, måste ha en ”uppföljning” på sina texter för att de skall få ligga på nätet.

Författaren Ulf Eriksson skrev för mer än ett år sedan en mycket tänkvärd Understreckare i Svenska Dagbladet där han framhöll att det är funktionen som redaktör som i vår nya mediala offentlighet borde utsättas för diskussion och debatt. I en alltmer uppmärksamhetsstyrd medievärld är det paradoxalt nog redaktören potentiella makt som blir allt viktigare! Eriksson skrev:

Det har länge varit känt att när upplysningsprojektet renodlas – maximal genomskinlighet, maximalt utbyte, ifrågasättande av alla grundantaganden – så underminerar det sig självt. Ett land med bara en tidning är inte självklart mer totalitärt än ett land vars offentlighet består av lika många bloggar som invånare.

Likaledes medför en hållning som dikterar att varje möjlighet skall utnyttjas, att man förvandlar möjligheterna till nödvändigheter och gör sig till deras slav, samtidigt som man med hänvisning till en abstrakt mångfald tvingas predika allt mer automatiserat om frihet.

(…)

Själv tror jag inte att det är vare sig kolumnisten eller bloggaren, utan redaktören och kritikern som bör vara de centrala gestalterna i en framtida intellektuell makrooffentlighet och det är dessa personers roller som borde diskuteras ingående.

Dagens Nyheters ledning och en del andra representanter för ”gammelmedia” tycks inte förstå att den nya folkliga offentligheten inte har någon gräns – men det har medborgaren! Den medborgerliga offentligheten såsom den uppfattades före nätet – den bildade borgerlighetens diskussionsarena – har fått konkurrens av en betydligt mer oborstad folklig offentlighet. 

De flesta av oss behöver viss styrning och sovring i vårt läsande – och om den inte tillhandahålls av publicistiska och journalistiska organ så blir det kapitalismens och marknadens sovring som gäller. Det är därför jag som medelålders kvinna får annonser på facebook för anti-rynk-krämer medan samma jag istället kan läsa intressanta debattinlägg om yttrandefrihet i Dagens Nyheter.

Precis som en av Aftonbladets reportrar sa till Medierna så vet nästan alla redaktioner redan det som publiceras på Flashback (det mesta) men skillnaden är att man väljer att inte publicera det – en etisk, publicistisk och journalistisk yrkespraxis reglerar systemet. De nya sociala medierna kan alltid publicera uppgifter snabbare än en både en webb-tdning och en papperstidning. Men jag läser inte papperstidningen – eller webbversionen – i jakt på de senaste nyheterna. Radion har ju f ö mellan 1925 och 1995 alltid varit före tidningarna avseede snabbhet – de dog inte ut ändå!

Tidningen läser jag – oavsett med vilken teknik – därför att där finns en redaktör, en journalist och en yrkeskunskap som hjälper mig att sovra och bedöma informationen. Om inte tidningarna förstår sin egen betydelse utan tror att de skall tävla med Flashback om att snabbast publicera ett namn på en mördare då är de onekligen mer illa ute än jag trodde.

Redaktören är död, leve redaktören!