En sen nyårsrapport från bloggåret 2010!

The stats helper monkeys at WordPress.com mulled over how this blog did in 2010, and here’s a high level summary of its overall blog health:

Healthy blog!

The Blog-Health-o-Meter™ reads Wow.

Crunchy numbers

Featured image

A helper monkey made this abstract painting, inspired by your stats.

About 3 million people visit the Taj Mahal every year. This blog was viewed about 34,000 times in 2010. If it were the Taj Mahal, it would take about 4 days for that many people to see it.

 

In 2010, there were 84 new posts, growing the total archive of this blog to 422 posts. There was 1 picture uploaded, taking a total of 11kb.

The busiest day of the year was December 12th with 464 views. The most popular post that day was Terrorism tillhör Europas historia.

Where did they come from?

The top referring sites in 2010 were ulfbjereld.blogspot.com, twitter.com, facebook.com, stardustsblogg.blogspot.com, and zaramis.nu.

Some visitors came searching, mostly for vänstra stranden, marie demker, demker, marie demker blogg, and jul.

Attractions in 2010

These are the posts and pages that got the most views in 2010.

1

Terrorism tillhör Europas historia December 2010
8 comments

2

Om Vänstra Stranden February 2007

3

Jag konservativ? Vafalls! March 2010
60 comments

4

Konsten att mäta och tolka April 2010
16 comments

5

Inte fel med presstöd till Nationell Idag April 2010
12 comments

Beautiful Blogger Award

Jag har blivit nominerad till Beautiful Blogger Award, ett slags hedersomnämnande som man sänder vidare till andra bloggare man tycker är förtjänstfulla på ett eller annat sätt. Det är statsvetarkollegan Björn Johnsson med Stardusts blogg som haft vänligheten att plocka med just mig. Tyvärr kan jag därmed inte nominera honom tillbaka! Hans blogg är dock ytterst läsvärd. Jag tänker inte heller nominera Ulf Bjereld – jävet är extremt – men rekommenderar gärna läsning. Men nu skall jag ju faktiskt nominera sju andra bloggare också. Jag väljer att plocka några olika äpplen ur korgen. Och sedan berätta sju intressanta saker om mig själv (det avgör ju ni kära läsare…).

And the nominees are….

1. Storstad. Marika Lindgren Åsbrink skriver smart, tungt, ärligt, tufft och angeläget. Alltid informerad, kunnig, logisk, välformulerad och vass. Oftast med hjälp av den ack så effektiva empirin. Första bloggen jag läser när jag sätter mig vid datorn. 

2. Finistère. Här skriver författaren Bodil Malmsten. Kanske inte en alldeles vanlig blogg. Jag läser den med ojämna mellanrum, oftast när jag behöver lite upp-och-hoppa. Jag blir så himla glad av att läsa alla sorgerliga saker som Malmsten skriver. (Extramaterial: Det är Sören Holmbergs förtjänst att jag läser Bodil Malmsten alls. Han gav mig hennes dikter i disputationspresent. Sedan var jag såld.)

3. Henrik Ekengren Oscarsson. En statsvetarkollega som tagit tredje uppgiften på största allvar. Hans blogg är ett helt eget open university. Här finns massor att hämta även kolleger emellan. Inte sällan börjar ett korridorsamtal med Henrik med repliken: – Jag läste på din blogg att…

En kombination av Oscarsson och Lindgren Åsbrink är rena medborgarskolan.

4. Tankar i natten. Här skriver Leo Holtter, som är kyrkopolitiskt aktiv i Öppen Kyrka, med en kyrklig/kristen bias. Lite smått och gott om livet norr om Stockholm. Roligt, och ibland ytterst allvarligt.

5. Ett hjärta rött. Här skriver Ilse-Marie, mest om sjukförsäkringsfrågor. Att följa denna blogg innebär att man får en djup kunskap om vilka faktiska konsekvenser de förändrade villkoren i sjukförsäkringen fått. Här finns en påläst och energisk person som knyter samman texter och argumentation på ett mycket övertygande sätt. Och tar en hel del fina bilder också!

6. Sociologisuget. En kollektivblogg med alla möjliga (och omöjliga) vinklar från och till sociologi! Känns som att kliva in mitt i ett studentfika på universitetet. Uppfriskande.

7. Och, till slut, Philosophical Comment där filosofen Christian Munthe diskuterar både medicinsk etik, moralfilosofi och politik med ojämna mellanrum (och ibland i ganska omfattande poster). Insiktsfullt och utmanande!

Så var det sju intressanta saker om mig själv.

1. Slutade skolan när jag var 16 år och började arbeta samma sommar. Året efter var jag landets yngsta fackklubbsordförande då jag varit med och bildat klubb på dåvarande annonsbyrån Annons-Krantz i Göteborg.

2. Varit med vid njurtransplantation som åskådare (living donor). Fick möjligheten då jag arbetade som läkarsekreterare på transplantationsenheten vid dåvarande Sahlgrenska sjukhuset. (Ja, jag svimmade. Bars ut och gick in igen när jag kvicknat till.) Sedan dess övertygad organdonator.

3. Jag har firat julafton i direktsändning eftersom jag i slutet av 1970-talet var med om den stora Närradiosatsningen i Göteborg. Prata och spela skivor. Blev en hejare på att tona in och ut musiken vid mixerbordet.

4. Spelade klaviatur i ett symfonirockband. Idel manliga musikerkolleger ansåg dock att min klassiska pianoutbildning var ett problem. Jag tror inte de tyckte detsamma om min förebild Rick Wakeman.

5. Är en ensamvarg. Fast det är det ingen som tror. Beundrar Simone de Beauvoir, Graham Greene och Katherine Hepburn.

6. Har en obesvarad kärlek till schack. Tillbringat många Pariskvällar under 1990-talet i förtvivlade försök att slå datorn. No way.

7. Läste år 1996 Mitt förnamn är Ronny och grät. Kände igen snart sagt varenda rad. Rekommenderas.

Snipp snapp slut.

Kampen om kunskapen – en valfråga 2010?

Mats Knutson, politisk reporter på SvT, säger till P1-programmet Medierna, a propos Reinfeldts felaktiga sysselsättningssiffror i Agendas partiledardebatt den 31 januari 2010, att den som lyckas trumfa igenom sin egen verklighetsbild med hjälp av statistik och belägg blir den som vinner valet. Kampen om kunskapen står således i fokus, kunskapen innehåll, dess räckvidd och vem som skall ha tillgång till den. Dels har vi en kamp om vilken kunskap som bör ligga till grund för politiska beslut, inklusive valet av parti, dels har vi en kamp om kunskapen i termer av fildelning, open source och integritet.

Valet 2010 kanske blir det första tillfälle när informationssamhället politiska skiljelinjer visar sig vara relevanta för kampen om regeringsmakten. Och då ändå inget sagt om Piratpartiet och om att antalet förstagångsväljare är exceptionellt stort. Ung Pirat är idag Sveriges näst största politiska ungdomsförbund! Via de sociala medierna sprids snabbt kunskap om positioneringar från de politiska partierna, just nu t ex till EU:s datalagringsdirektiv.

I min och Ulf Bjerelds bok* ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets nya skiljelinjer” diskuterar vi hur den politiska agendan kan komma att förändras om och när kunskapskampen blir central. Efter Piratparties framgångar i EU-valet kan väl ingen motsäga att fildelningsfrågan (och dithörande när- och integritetsfrågor) är ”politik”? Men hur är det med övriga konsekvenser?

Vid det seminarium på Södertörns Högskola som jag höll den 29 januari 2010 och där jag pratade om den kommande boken ”Den nödvändiga politiken” tog jag just den ökade användningen av statistik i valdebatterna som exempel på kampen om kunskapen.  Jag sa, enligt mitt manus, så här: 

”…kampen om kunskapen (utspelar sig) på tre arenor, nämligen frågan om kunskapens innehåll, rätten till kunskap och kunskapens räckvidd. Kampen om kunskapens innehåll gäller vem som skall ha makten att forma kunskapens innehåll, att bestämma vad som är sant och osant. Kampen om rätten till kunskap gäller vem som skall ha makten att tillgodogöra sig kunskapen. Kampen om kunskapens räckvidd gäller strävan att göra kunskapen till den ”enda” legitima källan till makt, att ge kunskapen en monopolställning som legitim auktoritet.

Skiljelinjen kunskap-marknad mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, utbytbar på en marknad. Kunskapen ingår i en marknadslogik där utbud och efterfrågan bestämmer värdet. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar aktörer som ser kunskap som en kollektiv process och gemensam resurs vilken har ett inneboende värde i sig själv. För marknadsaktörerna blir kunskapen och sanningen relativ, dess värde bestäms av i vilken utsträckning den bidrar till att skapa vinst. För kunskapsaktörerna är sanningen absolut och dess värde bestäms av förmågan att skapa meningsfulla tolkningar av världen.”

I valrörelsen 2010 tror jag att vi kommer att få se många prov på kampen om kunskapen. Kunskap är idag ett relativt och  flytande men fortfarande statusgivande objekt. Allt fler vill göra anspråk på dess makt, samtidigt som ideologins, normernas och värderingarnas betydelse degraderats. De politiska aktörerna kommer säkert att använda kunskapen enligt de två principer vi dragit upp – som något som skall ge resultat eller som något som skapar meningsfulla tolkningar. Den som lever får se!

*Boken heter ”Kampen om kunskapen. Informationssamhället politiska skiljelinjer”, är på 252 sidor och kom ut på Hjalmarson & Högberg förlag hösten 2008. I boken ges ymnigt med illustrationer och exempel på den utveckling jag argumenterar för här.

Är det dags att lämna Facebook?

Facebook har förändrats. Genom en relativt diskret genomförd förskjutning i sekretesspolicy i allmänhet har denna sociala arena nu blivit mer lik en publik arena vilken som helst (blogg, twitter, forum m m). Om du inte själv går in och förändrar default-inställningarna, eller är aktiv och anger sekretess för varje enskilt inlägg, så kommer alla dina statusuppdateringar och foton att synas för alla facebookanvändare. Du kan inte heller längre dölja din vänlista eller de sidor du är ett fan av för dem som utan att vara din vän söker efter dig på facebook. Alternativet är i så fall att dölja din profil helt och hållet för alla utom dina vänner.

Det patriarkala och patetiska nyspråk som förändringen ikläds ligger inte Orwells storebrorsamhälle långt efter. Jag har till min förvåning noterat att flera personer på facebook inte själva verkar förstå vilken grad av sekretess/offentlighet de själva har, än mindre förstår de förändringarna. På något sätt är det paradoxalt att vi har en kraftig politisk mobilisering mot alla intrång i den personliga integriteten samtidigt som personer på t ex facebook – till synes omedvetet – kommunicerar mycket personliga ting inför en nu helt öppen och global publik.

Risken är att vi blir som grodan som lades i kallt vatten och sattes på plattan. Vi inser inte förrän försent var vi hamnat.

Läs mycket bra bloggpost på Digitala Affärer samt även här.

För mig har det inneburit att jag tar min medverkan på facebook under allvarligt övervägande. Om den privata zon som jag tyckte mig ha upprättat i den virtuella världen inte längre finns, ja då kan jag lika gärna fortsätta att bara twittra, blogga och skriva brev (snigel och elektroniska) till mina vänner.

Rätten att glömma, tvånget att minnas

Internet skapar en minnesinflation. Alltför mycket minnen dödar historien. Det räcker inte med Andy Warhols femton minuter i rampljuset längre, idag vill var och en ha sin egen minnesvärda del av historien. Den som skriver så är Emmanuel Hoog, 47 år och chef för Institut National de l’Audiovisuel i Frankrike. I sin nya bok ”Mémoire anné zéro” (Minne år noll) pekar han på nätets helt omskakande betydelse för människors uppfattning om sin egen och andras historia. Han lyfter fram minnet alltid är politiskt och att kopplingen mellan minne och identitet är en emotionell brygd, medan kopplingen historia och identitet har en öppning för kritiskt förnuft och rationell debatt.

Vem kan motsäga dina/våra/mina minnen? Om historien kan vi debattera, men inte om minnena.

Alltför mycket minnen dödar historien därför att nostalgi, privatisering och narcissism förmörkar historien. På nätet finns alltid minnen som passar just mig, minnen som kan bygga upp just min privata berättelse om mig själv och mitt liv. Nätet är inte bara ett sätt att sprida information, eller ett medium. Tvärtom, menar Hoog. Internet är ”un espace de diffusion du savoir” (ett rum för spridande av vetande/lärdom – fast ”savoir” står för ett vetande som är orienterat mot ”känna till, ha förmåga, vara kunnig i” ).

Hoog pekar på förlusten av glömskan. Kanske är det i rätten att glömma som det är möjligt att alls leva framåt men förstå livet bakåt, som Kierkegaard sa. Utan rätten att glömma blir vi egofixerade individer som bygger upp en egen värld där varje minne blir en byggsten i monumentet över oss själva.

Om minnena kommer före historien så kommer också det gemensamma kritiska förnuftet att dö av syrebrist. Historien kan inte leva i nostalgin.

Från mölla till avfallskvarn

Kan inte låta bli att reflektera över att Ali Esbatis giftiga post om blogg/nyhetssajten Newsmills läsare och deras världsbild ställer frågan om engelska och svenska samt översättningar i centrum av politiken.

Mill = kvarn, mölla dvs något där man förädlar den tröskade säden till mjöl av vilken man sedan kan baka gott och näringsrikt bröd. Men ”kvarn” kan ju också användas i sammansättningen ”avfallskvarn” (mest känt i Stockholm) vilket innebär att man har en apparat i vasken där matavfall och annat biologiskt avfall mals ned till slam som sedan skjutsas vidare till reningsverken.

Läs Ali Esbatis post här.