Etikett: bloggosfären

De sociala mediernas bidrag

Jag har i en tidigare post utförligt redogjort för en kritisk syn på s k sociala medier utifrån ett kvalitetsperspektiv. I det inlägget var jag framför allt kritisk till tanken på att s k sociala medier kan ersätta andra medier eller är ”bättre” än s k gammelmedia. I flera intressanta inlägg har t ex Ola Larsmo och programmen Medierna och Publicerat pekat på att de etablerade medierna inte har tagit utmaningen från nätet på ett sådant sätt att den egna produkten kunnat hålla högre kvalitet, istället har den ekonomiska aspekten och den ödesbundna idén att papperstidningarna kommer att dö dominerat diskursen. 

Sociala medier bygger på idén att vanliga medborgare rapporterar och analyserar sin egen verklighet. På 1970-talet introducerades inom journalistiken konceptet att ”gräva där du står” och uppfattningen då var att den utbildade journalisten skulle ge röst åt dem som ingen hade. Idag har alla som vill en röst (nåja) genom bloggverktyg, facebook och t ex twitter. I det pågående kriget i Gaza har jag själv stor hjälp av att följa rapporteringen på http://twitter.com/ajgaza liksom av att följa bloggare både inne i Gaza och i regionen. Däremot anser jag inte att bloggarna i allmänhet förmår att tillföra mig en analys av läget som jag inte får via Le Monde, Guardian eller Al Jazeeras professionella korrespondenter och analytiker.

De s k sociala medierna är en enorm tillgång, dels ger de möjligheter för människor att rakt upp och ned rapportera om vad som händer på platser där andra inte finns, dels ger de röst åt opinioner och åsikter som inte får utrymme i kommersiella eller politiskt bundna medier. Däremot är det mycket ovanligt att bloggarna – och detta gäller också de bloggar som drivs av papperstidningar och etablerade medier – bidrar med analyser som håller högre kvalitet än vi får av verkligt professionella journalister.  (Och nu talar jag om det politiska bloggfältet.)

Jag har av många anledningar rört mig på bloggar vars huvudsakliga uppgift är att beskriva bloggägarens eskapader på krogen; få uttrycka sig fullständigt odisciplinerat om andra människor, lägga ut bilder på unga, välsminkade kvinnor som med händerna om unga vältränade män lyser som lampor och skriker in i kameran samt beskriva sina intimare erfarenheter av såväl sanitära lokaler som privata sovrum. Jag kan inte på något sätt se att dessa är en del av de sociala medier som sägs förnya medielandskapet. Istället reproducerar dessa bloggar (liksom s k modebloggar) enbart det material som med framgång säljs i kvällstidningar och veckotidningar. Här får ”vanliga” människor också ståta på bild och beskriva sina kärleksrelationer eller berätta om sina nya skor eller sitt nya jobb. Precis som Idol-X eller Let’s Dance-Y får göra ”galapetter-tidningarna”.

Två saker – att ge röst åt unika erfarenheter och åt marginaliserade och opassande åsikter – står således kvar som de sociala mediernas bidrag hittills i detta resonemang. Men sedan 1970-talets journalistutbildning, där just ”gräv där du står” liksom ”human touch” stod i centrum, har dessa perspektiv varit allenarådande i den professionella kåren (nåja). Konsekvensen har blivit att journalisten närmat sig vardagen. Jag minns ett jobb jag gjorde på GT kring en kvinna som blivit påkörd av en spårvagn. Fotografen kunde sina saker och krävde dels att få fotografera såret på benet, samt att få göra det vid den hållplats där det hänt. Och en spårvagn skulle förstås synas i bakgrunden. Alla mina frågor som hur det gått till föll på hälleberget och istället vinklades artikeln stenhårt¨på det ohyggliga lidandet hos damen ifråga. Någon diskussion om skuld, orsak, konsekvenser eller generalitet fanns det inte plats för. – Du måste ju ha lite ”human touch” sa Zäta och log sitt vargleende. Artikeln blev förstås mycket upmärksammad och läst av hela bekantskapskretsen.

Idag hade kvinnan kunnat skriva om alltihopa på sin blogg.

Detta förhållande ställer s k gammelmedia inför en stor utmaning. Nämligen att ta tillbaka professionaliteten. Mitt eget bloggande är ett försök att ge röst åt analyser och problematiseringar som inte får plats i etablerade medier. Ett tredje bidrag för de sociala medierna är således att sätta press på etablerade medier att höja kvaliteten på sin egen rapportering och sina egna analyser. Det sker knappast genom att knyta till sig bloggare eller göra sina egna reportrar till bloggare.

En kvalitetshöjning av svensk media kräver dels en vilja från medierna att släppa annonsörernas perspektiv, att förstå att dagens medborgare inte skiljer på medier beroende på teknik och att våga och vilja betala sina journalister för att göra analyser och reportage som bara ett proffs med gott om tid kan åstadkomma. Jag tror också att det behövs en diskurs som ställer mycket högre krav på allmänjournalisters och politiska journalisters kompetensnivå. Annars lär journalistyrket få finna sig i att av-professionaliseras och den journalistiska analysen att degraderas till en partsinlaga och inte värderas utifrån styrkan i argumentationen.

Tre bidrag från sociala medier alltså: ge röst åt unika erfarenheter, ge plats åt opinioner och åsikter som hålls utanför diskursen och sätta press uppåt på etablerade medier. För att uppfylla dessa bidrag krävs självdisciplin och journalistiskt allvar från enskilda bloggare – och en genomtänkt idé med själva bloggandet.

A-sociala medier?

Bloggosfären karaktäriseras ibland som den främsta arenan för s k sociala medier. Begreppet är en direköversättning från engelska (social media) och begreppet ”social” syftar inte alls bara på det snävare svenska begreppet ”social” som vi använder t ex i uttryck som ”hon är väldigt social” eller ”det är socialt accepterat att…”. Social i sociala medier – om jag fattat rätt – syftar primärt på användargenererad eller konsumentgenererad publicistik.  Poängen är att sociala medier till skillnad mot ”gammelmedia”  kan innehas och brukas av vem som helst, användas enkelt av en lekman och att tiden mellan publicering och publik är kortare. Bloggen är därmed i likhet med t ex Facebook ett närmast idealtypsikt socialt medium.  

Karaktäriseringen handlar därmed dock främst om tekniken och användningen, inte om innehållet. Jag menar att skillnaden mellan s k sociala medier och ”gammelmedier” är på väg att upphävas, särskilt i Sverige som jag ser det.

Bakgrunden är att Sverige haft fria medier (icke-statligt kontrollerade) som nått en exceptionellt stor del av befolkningen under längre tid än andra länder (kan ha missat något land). Tidningsläsningen är extremt hög i Sverige, och tidningsläsning är tidningsläsning oavsett om den sker på nätet eller på papper. Aftonbladet kan rimligen inte bli ett socialt medium bara för att vi läser på en skärm. Men, allt eftersom ”gammelmedia” skapa interaktion mellan publik/läsare och redaktion samt själva skapar bloggar och motsvarande verktyg  så menar jag att skillnaden (som ju baserades på tekniken) mellan sociala medier och ”gammelmedier” blir allt mindre.

Den kvarvarande skillnaden är egentligen bara att ”vem som helst” kan sätta igång en blogg eller starta en Facebook-kyrka eller -kampanj. Och då börjar vi istället närma oss frågan om innehållet.

Innehållet i sociala medier kontrolleras inte av någon överordnad auktoritet, man ”publicerar” inte bara en text på en blogg utan ”lägger ut” länkar, bilder och kontakter liksom på många andra sajter. Skillnaden mellan t ex bloggar och redaktionellt material i SvD är därför att jag (bloggägaren) själv bestämmer vad det får/kan/skall stå där och vilka länkar och sajter jag vill relatera mig till. I den meningen är bloggosfären fri.  

En sajt som Newsmill försöker utgöra en plattform mellan sociala medier och gammelmedier. Jag skulle t o m vilja säga att det är ett till socialt medium förklätt gammelmedium. För Newsmill ägs av motsvarande företag som äger ”gammelmedier” nämligen Bonniers AB, investmentbolaget Proventus som investerar i bl a Brio AB liksom kulturprojekt och så av de två manliga redaktörerna i redaktörstrion. I min värld visar detta att Newsmill inte är ett dugg mer ”socialt” som medium än vad Aftonbladet är.

På Newsmill får vem som helst skriva, säger man. Säkert sant, men någon annan bestämmer om vad, sätter rubrik och avgör också vem och vilka som länkas. Newsmill är, precis som Dan Josefsson skrev för en tid sedan, ett försök att tygla bloggosfären och att dra nytta av den fihet som ger stora möjligheter att öka underhållningsvärdet i och kommersialiseringen av medievärlden.

Expressen och Aftonbladet har debattsidor där vem som helst (nåja) kan skriva om vad som helst (nåja) och i Ring P1 kan vem som helst ringa in och säga vad som helst (nåja). Varför Newsmill skulle representera sociala medier och inte dessa två kan åtminstone inte jag förstå.

Kanske är det istället något annat som föresvävar anhängarna av s k sociala medier? På Newsmill kan man läsa att en ”välgrundad subjektivitet” är bättre än ”objektivitet” samt att en ”åsikt som har autencitet” (sic!) är ”en bättre nyhet än nyheten själv”. Jag har också hört P M Nilsson lägga ut texten om värdet av de många människornas rapportering och att denna kan slå en erfaren utrikeskorrespondent rapportering. Och det är väl här pudelns kärna ligger. Vad är kvalitet? Om autenticitet (ja, det är så det stavas) är viktigare än själva händelsen så är det faktiskt högre kvalitet att höra en man som förlorat sitt barn berätta om terrordåd i Sri Lanka än att få lyssna till en driven och skicklig analytiker som kan berätta vad som hänt, varför det hänt och vilka konsekvenser det får.

Men jag håller helt enkelt inte med. För mig är kvaliteten kopplad till människovärde, mänsklig värdighet och bättra livschanser för alla. Jag anser inte att en fragmentiserad, individualiserad och partikulär medierapportering om vår värld bidrar till att vår värld blir bättre. Jag är övertygad om att endast kunskap och förståelse för hur det ligger till t ex på Sri Lanka kan utgöra grunden för en vilja till förändring. Och kunskap är inte monolitisk utan formas i kamp, undersökning och diskussion mellan individer som försökt sätta sig in konflikten.  

När jag uttalar mig om politiska partiers ideologiförändringar gör jag det mot bakgrund av elva års studier och sexton års forskning i just detta ämne. Jag förväntar mig inte att därmed förbli oemotsagd, men jag förväntar mig att motargumenten inte är baserade på subjektiva och autentiska upplevelser av ”att jag var med i ett parti en gång”. Endast i kravet på att vässa argumenten och gå i polemik kan kunskapen förbättras och fördjupas.

Kunskap och sanning är emellertid inga enkla begrepp, vilket jag och Ulf Bjereld diskuterar i första kapitlet i vår bok ”Kampen om kunskapen”. Men det hindrar inte att det finns kunskap som är mer värd än annan kunskap eftersom den faktiskt är sannare. I sann pragmatisk anda menar jag att vi som människor hela tiden strävar mot sanningen och kommer lite närmare för varje generation. Men om personer som PM Nilsson på Newsmill får råda så är vi på väg nedåt istället. Strävan mot en sanning och kunskap om ett fenomen blir helt plötsligt ointressant. Om autenticitet är viktigare än själva händelsen så finns det heller ingen anledning att ge sig in i vare sig värderingar, bedömningar eller analyser av den. Och om inga analyser är relevanta så blir samtalet mellan människor också meningslöst, det blir bara rabblande av egna erfarenheter och autentiska upplevelser.

Jag återkommer till min egen position i frågan om sociala medier.

Bloggosfären, FRA och politiken

I en artikel på SvD kultur diskuterar jag idag FRA-lagens bredare implikationer för det politiska systemet i informationssamhället. Jag tar upp bloggosfärens betydelse för opinionsbildningen i FRA-frågan samt hur de politiska partierna kan/bör förhålla sig till de nya skiljelinjer som den nya tekniken och interaktiviteten skapar.  Läs vidare här.

Många under 30 år läser bloggar

Bara en liten ljusglimt i regnet: Var på årets SOM-presskonferens idag (SOM-institutet vid Göteborgs universitet presenterar 2007 års SOM-survey för allmänhet och journalister) och fick del av den glädjande (?) nyheten att av alla 15-29-åringar så läste 36 procent bloggar minst en gång i veckan. (Annika Bergströms kapitel)

Avseende bloggläsningen finns det ingen påtaglig skillnad mellan kvinnor och män, och det är enbart de med påtagligt kort utbildning som skiljer ut sig genom att läsa mindre blogg än övriga. Och bredband underlättar, men det visst vi ju.

Jämlikheten är således hygglig i bloggvärlden!

Läs mer på www.som.gu.se