Jag hörde idag på radio att färdtjänsten i Västra Götaland-regionen nu lagt ut servicen på ett callcenter i Moldavien…och detta trots att andra landsting sagt upp sitt avtal med samma företag eftersom kvaliteten inte varit tillräckligt hög. Varför, kära regionpolitiker, varför??
På sätt och vis vet vi redan svaret. Av ekonomiska skäl. På samma sätt har stora delar av den offentliga servicen slagits sönder, medborgare blivit brukare (efter att ha varit vårdtagare) och närmast monopoliserande vård- och skolföretag har blivit näringslivets nya vinnare.
Det ”virus” som griper kring sig i offentlig sektor är målstyrning eller resultatstyrning. Det är endast om vi önskar maximera det ekonomiska utbytet, allt annat lika, och dessutom menar att de mål som offentlig service har är mätbara som en sådan modell fungerar. Och egentligen vet alla – i alla fall bland samhällsvetare – att grundantagandet är felaktigt. Som Joakim Molander skriver i sin understreckare i SvD häromdagen är det nog det som inte är mätbart som är det viktiga, medan det är det som är mätbart som vi använder som kriterier för kvalitet.
Inom universitetet talas om genomströmning av studenter. Anledningen är att det går att mäta om en student genomfört alla sina kurser med godkänt resultat. Att det skulle råda ett kausalt samband mellan att ha genomfört sina kurser och ha tillägnat sig kunskaper, mognad och bildning finns det ingen som kan bevisa.
Ibland leder målstyrningen till att de egentliga målen försvinner ur sikte – färdtjänstens mål att ge god service åt funktionshindrade, sjuka och gamla människor underordnas ett mätbart mål av andel samtal som får svar inom en viss tid, antal genomförda resor eller antal förflyttade personer. Ingen kan eller kommer att kunna belägga det kausala sambandet mellan hur snabbt svaret i Moldavien kommer och tryggheten i resan till sjukhuset för den senildementa kvinnan i Högsbo.
Jag tycker det är djupt tragiskt att både den nuvarande regeringen och den f d regeringen har låtit resultatstyrning eller målstyrning genomsyra verksamheten MOT BÄTTRE VETANDE. Inom samhällsvetenskaperna har kritiken, forskningen och artiklarna funnits i minst 10 år! Ändå ser vi inte någon som helst hejd på det fortsatta användandet. Mest beklagligt är att hela vår bild och föreställning av vad det är att vara medborgare förvrids, förflackas och förstörs genom de idéer som resultatstyrningen ger företräde. Ge mig en regering som gör upp med denna förkättrade och förfelade managementideologi.
Läs gärna JoakimMolanders anmälan av förvaltningsforskaren Lena Lindgrens bok i detta ämne.
Läs gärna också min nästan sex år gamla artikel (SvD) i samma ämne, om än med lite annan vinkel.
VÄNSTRA STRANDEN 
Mycket bra skrivet, vänstra strand. Det här med målstyrning har blivit en eländig sjuka. Oavsett vad verksamheter egentligen har för syfte har man fått för sig att man måste ha mätbara mål. Mätbarhet låter man sedan av bekvämlighetsskäl bli de enklast tänkbara: pengar. Jag tror nog att det kunde bli bättre styrning med andra mätbara mål, men allra bäst blev det nog med omätbara sådana, t.ex. i form av tilltro till människors omdöme.
Jo, vi är ju numer inte medborgare i staten Sverige, utan numer är vi kunder i AB Sverige. Målstyra går bra om det handlar om att tillverka ett visst antal skruv/tidsenhet, men att målstyra ex. undervisning eller äldrevård är omöjligt och att bara föreslå det är så korkat att man inte tror att det är sant, ännu dummare att genomföra det.
Jag arbetade inom ett av de första områden som man beslutade att målstyra, nämligen som sfi-lärare i mitten av 80-talet. Det gick käpprätt åt skogen och därför beslutade man att göra samma sak med både grundskola, gynmnasieskola och universitet, samt förstås så smånigom även med alla andra offentliga åtaganden. Har skrivit en hel del om detta på min blogg under de år jag bloggat.
Sedan läste jag den recension du länkar till (som verkar vara skriven av en filosof som heter Joakim Molander, inte Per Molander, eller vad missar jag?). Han menar att målstyrningen är ett exempel på den sociala ingenjörskonsten. Där vill jag protestera lite. Detta begrepp kom i svang på åttiotalet och åsyftade inte målstyrning utan snarare ”att lägga livet tillrätta”. Det var ett gnällande på det som idag ofta och föraktfullt kallas ”folkhemmet”, att alla skulle få det materiellt bättre etc. Målstyrningsprincipen skulle jag snarare vilja kalla för ett utslag av ”ekonomismen” som gjorde insteg i samhällspolitiken just under 80-talet. Målsättningen var en helt annan än det som tidigare kallats ”den sociala ingenjörskonsten”. Begreppet ifråga kom att användas som ett nedsättande ord av dem som just ville ersätta den tidens solidariska folkhemstanke med den nyliberala ”ekonomismen”.
TACK för att du påpekade den fatala sammanblandningen av de båda Molander!! dessvärre har du helt rätt avseende bristen på feedback när det gäller målstyrning. Det har kommit hur många belägg som helst för att målstyrning inte ger den kvalitet eller de resultat som politikerna önskar utan istället s k oförutsedda konsekvenser – men det hjälper inte. Tyvärr visar det bara att politiken är mycket mindre rationell än den borde vara./VS