Etikett: målstyrning

Styrning genom detaljerad utvärdering dödar kreativitet och lust

…all utvärdering har sina värderingsmässiga och kunskapsteoretiska premisser. Utvärdering är socialt bestämt, utvärdering är en form av  maktutövning. Det finns ingen objektiv utvärdering. Det finns ingen magic bullet att skicka iväg som utan värdepremisser kan förklara om en intervention eller verksamhet är mer eller mindre bra.

Så skriver Göran Brulin och Lennart Svensson (Linköpings universitet) under strecket i Svenska Dagbladet angående Peter Dahler-Larsens kritiska uppgörelse med utvärderingsamhället, ”The evaluation society” (Stanford University Press 2011).

Nu i januari är det säkert fler än jag som dragits in i redovisningsarbete där stort och smått som genomförts under året 2013 skall redovisas till någon ansiktslös utvärderingsprocess vars syfte för de flesta kolleger framstår som mycket oklart och kanske t o m tveksamt. Jag är en vän av tydliga mål för mitt arbete, utan dem skulle det vara omöjligt för mig att ha en riktning i det jag gör. Problemet är att livet självt då och då dyker upp och ställer sig i vägen för den fina planerna. Målen uppfylls, men kanske inte riktigt på det sätt som jag tänkt mig från början. Jag fångar ett tillfälle i flykten, och kan göra det just eftersom jag har en riktning i det jag gör, men resultatet blir ändå lite annorlunda än jag trodde. Det är då professionaliteten är den avgörande kompassen. Som forskare, som akademisk ledare eller som lärare vet jag intuitivt vad som är rätt och fel. Jag gör en snabb bedömning och agerar därefter. Återkopplingen, lärdomen och den nya kunskapen blir en väg framåt till nya mål och oväntade verksamheter. Det är utflykten i det okända som är vetenskapens drivkraft, att upptäcka och förstå det som tycktes gåtfullt. Och därmed att generera ytterligare teoretisk insikt kring samhällets förändring och fenomen.

När alla mål skall underbyggas med detaljregleringar vilka förutsättes leda till just det målet försvinner såväl kreativitet, passion och professionalitet ut ur arbetet. Och det är precis meningen med utvärderingssamhället. Istället för att utreda och analysera innan ett förslag läggs så lanseras trendiga idéer eller lånas tankar från andra områden och sedan skall det hela utvärderas. På så sätt kan man förändra snabbt och ha ryggen fri eftersom man genomför ”en utvärdering”. Men genom utvärderingen har också styrningen blivit en del av själva genomförandet. Jag skulle vilja se ett öppnare förhållningssätt till målen i Vision 2020 och betydligt mindre av reglering kring såväl formulering som återkoppling.

Och precis som Brulin och Svensson skriver; handen på hjärtat, när de mål du sätter upp för dig själv (institution, institution, fakultet, universitet) formuleras utifrån perspektivet att du måste kunna berätta att det tillsatts en arbetsgrupp, fattats ett beslut eller hållits en konferens, ja då är det redan försent. Kreativiteten är borta, nyfikenheten försvinner och framför allt – möjligheten att finna verkligt ny kunskap har blivit mikroskopisk. Ingen vågar tänka i termer av något som man inte redan är helt säker på är genomförtbart – och hur det skall genomföras.

Mål och visioner skall vara precis så långt borta att vi måste ställa oss på tå för att nå dit, men också så stimulerande att lusten till kunskap överskrider smärtan i ansträngningen. När målen görs utvärderingsbara och i sig själva redan bygger in medlen för uppnåendet liknar det mera en tågresa från Göteborg med målet i Stockholm. Den enda överaskningen är hur stor förseningen blir.

Mer debatt om utvärderingssamhället av Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm, Uppsala universitet.

En bref: Om risken med ekonomiska styrmedel i välfärden

Regeringens utredare, Stig Orustfjord, konstaterar att det inte finns någon logik i varför de 36 kommunerna inte kan erbjuda plats i tid. Bland de 36 finns såväl en glesbygdskommun som storstadskommuner.

– Den enda gemensamma nämnaren är att de har en dålig planeringsprocess, sade Orustfjord.

Enligt nyhetssändningarna i Sveriges television idag tycker ansvarig minister att det är en bra idé att kommuner som inte kan ordna fram förskoleplats till barnen i kommunen inom den tid som angetts i lagen (fyra månader) istället får betala en ersättning till föräldrarna motsvarande föräldrapenningen. Det låter ju väldigt rationellt. Ungefär som när ministern (en annan minister) säger att det skall bli stopp för långa väntetider på akutmottagningarna i landet och sjukvårdschefer sätter tidsgränser som fyra timmar eller liknande. Eller när regeringen ger extra pengar till dem som betar av väntetider för särskilda operationer eller möte med specialistläkare.

Allt detta låter väldigt bra. Eller hur?

Men ekonomiska styrmedel är oerhört slagkraftiga. Den överhängande risken är att istället för att gå till botten med systemfel av olika slag så prioriterar kommunpolitikerna de förändringar som de ekonomiska incitamenten stimulerar (vilket är meningen) och konsekvensen blir dysfunktionella vårdkedjor, fler barn i varje förskoleklass eller barn i fler baracker, jättefina resultat för opererade knäledsskador men brist på vårdplatser för äldre multisjuka. Det finns ingen logik säger utredaren i just detta fallet. Må de, säger jag.

Jag ser en överhängande risk när den politiska styrningen använder sig av den extremt kraftfulla ekonomiska modellen för att övertrumfa professionen. Här går folkvalda politiker in och svarar på medborgarnas krav men utan att vända sig till professionen för att få en analys. Vi har sett samma tendens på område efter område och jag bedömer dessa individanpassade reformer som ett av de farligaste styrinstrumenten om vi vill bibehålla en högklassig vård, skola och omsorg för alla.

Första frågan borde vara: I vad består problemet? Vari ligger den mekanism som hindrar systemet att tillgodose medborgarnas behov. Finns det kanske en efterfrågan som inte är rimlig att tillgodose?

När det gäller akutsjukvård är den sista frågan relevant – om du frågar läkarna så är det fler vårdplatser för svårt sjuka (ofta äldre) som krävs, inte kortare väntetid för Kalle och Lisa som stukat tummen på basketträningen.

Medborgarskapet bryts ner av målstyrningsmodeller

Jag hörde idag på radio att färdtjänsten i Västra Götaland-regionen nu lagt ut servicen på ett callcenter i Moldavien…och detta trots att andra landsting sagt upp sitt avtal med samma företag eftersom kvaliteten inte varit tillräckligt hög. Varför, kära regionpolitiker, varför??

På sätt och vis vet vi redan svaret. Av ekonomiska skäl. På samma sätt har stora delar av den offentliga servicen slagits sönder, medborgare blivit brukare (efter att ha varit vårdtagare) och närmast monopoliserande vård- och skolföretag har blivit näringslivets nya vinnare.

Det ”virus” som griper kring sig i offentlig sektor är målstyrning eller resultatstyrning. Det är endast om vi önskar maximera det ekonomiska utbytet, allt annat lika, och dessutom menar att de mål som offentlig service har är mätbara som en sådan modell fungerar. Och egentligen vet alla – i alla fall bland samhällsvetare – att grundantagandet är felaktigt. Som Joakim Molander skriver i sin understreckare i SvD häromdagen är det nog det som inte är mätbart som är det viktiga, medan det är det som är mätbart som vi använder som kriterier för kvalitet.

Inom universitetet talas om genomströmning av studenter. Anledningen är att det går att mäta om en student genomfört alla sina kurser med godkänt resultat. Att det skulle råda ett kausalt samband mellan att ha genomfört sina kurser och ha tillägnat sig kunskaper, mognad och bildning finns det ingen som kan bevisa.

Ibland leder målstyrningen till att de egentliga målen försvinner ur sikte – färdtjänstens mål att ge god service åt funktionshindrade, sjuka och gamla människor underordnas ett mätbart mål av andel samtal som får svar inom en viss tid, antal genomförda resor eller antal förflyttade personer. Ingen kan eller kommer att kunna belägga det kausala sambandet mellan hur snabbt svaret i Moldavien kommer och tryggheten i resan till sjukhuset för den senildementa kvinnan i Högsbo. 

Jag tycker det är djupt tragiskt att både den nuvarande regeringen och den f d regeringen har låtit resultatstyrning eller målstyrning genomsyra verksamheten MOT BÄTTRE VETANDE. Inom samhällsvetenskaperna har kritiken, forskningen och artiklarna funnits i minst 10 år! Ändå ser vi inte någon som helst hejd på det fortsatta användandet. Mest beklagligt är att hela vår bild och föreställning av vad det är att vara medborgare förvrids, förflackas och förstörs genom de idéer som resultatstyrningen ger företräde. Ge mig en regering som gör upp med denna förkättrade och förfelade managementideologi.

Läs gärna JoakimMolanders anmälan av förvaltningsforskaren Lena Lindgrens bok i detta ämne.

Läs gärna också min nästan sex år gamla artikel (SvD) i samma ämne, om än med lite annan vinkel.