En bref: Om risken med ekonomiska styrmedel i välfärden

Regeringens utredare, Stig Orustfjord, konstaterar att det inte finns någon logik i varför de 36 kommunerna inte kan erbjuda plats i tid. Bland de 36 finns såväl en glesbygdskommun som storstadskommuner.

– Den enda gemensamma nämnaren är att de har en dålig planeringsprocess, sade Orustfjord.

Enligt nyhetssändningarna i Sveriges television idag tycker ansvarig minister att det är en bra idé att kommuner som inte kan ordna fram förskoleplats till barnen i kommunen inom den tid som angetts i lagen (fyra månader) istället får betala en ersättning till föräldrarna motsvarande föräldrapenningen. Det låter ju väldigt rationellt. Ungefär som när ministern (en annan minister) säger att det skall bli stopp för långa väntetider på akutmottagningarna i landet och sjukvårdschefer sätter tidsgränser som fyra timmar eller liknande. Eller när regeringen ger extra pengar till dem som betar av väntetider för särskilda operationer eller möte med specialistläkare.

Allt detta låter väldigt bra. Eller hur?

Men ekonomiska styrmedel är oerhört slagkraftiga. Den överhängande risken är att istället för att gå till botten med systemfel av olika slag så prioriterar kommunpolitikerna de förändringar som de ekonomiska incitamenten stimulerar (vilket är meningen) och konsekvensen blir dysfunktionella vårdkedjor, fler barn i varje förskoleklass eller barn i fler baracker, jättefina resultat för opererade knäledsskador men brist på vårdplatser för äldre multisjuka. Det finns ingen logik säger utredaren i just detta fallet. Må de, säger jag.

Jag ser en överhängande risk när den politiska styrningen använder sig av den extremt kraftfulla ekonomiska modellen för att övertrumfa professionen. Här går folkvalda politiker in och svarar på medborgarnas krav men utan att vända sig till professionen för att få en analys. Vi har sett samma tendens på område efter område och jag bedömer dessa individanpassade reformer som ett av de farligaste styrinstrumenten om vi vill bibehålla en högklassig vård, skola och omsorg för alla.

Första frågan borde vara: I vad består problemet? Vari ligger den mekanism som hindrar systemet att tillgodose medborgarnas behov. Finns det kanske en efterfrågan som inte är rimlig att tillgodose?

När det gäller akutsjukvård är den sista frågan relevant – om du frågar läkarna så är det fler vårdplatser för svårt sjuka (ofta äldre) som krävs, inte kortare väntetid för Kalle och Lisa som stukat tummen på basketträningen.

Medborgarskapet bryts ner av målstyrningsmodeller

Jag hörde idag på radio att färdtjänsten i Västra Götaland-regionen nu lagt ut servicen på ett callcenter i Moldavien…och detta trots att andra landsting sagt upp sitt avtal med samma företag eftersom kvaliteten inte varit tillräckligt hög. Varför, kära regionpolitiker, varför??

På sätt och vis vet vi redan svaret. Av ekonomiska skäl. På samma sätt har stora delar av den offentliga servicen slagits sönder, medborgare blivit brukare (efter att ha varit vårdtagare) och närmast monopoliserande vård- och skolföretag har blivit näringslivets nya vinnare.

Det ”virus” som griper kring sig i offentlig sektor är målstyrning eller resultatstyrning. Det är endast om vi önskar maximera det ekonomiska utbytet, allt annat lika, och dessutom menar att de mål som offentlig service har är mätbara som en sådan modell fungerar. Och egentligen vet alla – i alla fall bland samhällsvetare – att grundantagandet är felaktigt. Som Joakim Molander skriver i sin understreckare i SvD häromdagen är det nog det som inte är mätbart som är det viktiga, medan det är det som är mätbart som vi använder som kriterier för kvalitet.

Inom universitetet talas om genomströmning av studenter. Anledningen är att det går att mäta om en student genomfört alla sina kurser med godkänt resultat. Att det skulle råda ett kausalt samband mellan att ha genomfört sina kurser och ha tillägnat sig kunskaper, mognad och bildning finns det ingen som kan bevisa.

Ibland leder målstyrningen till att de egentliga målen försvinner ur sikte – färdtjänstens mål att ge god service åt funktionshindrade, sjuka och gamla människor underordnas ett mätbart mål av andel samtal som får svar inom en viss tid, antal genomförda resor eller antal förflyttade personer. Ingen kan eller kommer att kunna belägga det kausala sambandet mellan hur snabbt svaret i Moldavien kommer och tryggheten i resan till sjukhuset för den senildementa kvinnan i Högsbo. 

Jag tycker det är djupt tragiskt att både den nuvarande regeringen och den f d regeringen har låtit resultatstyrning eller målstyrning genomsyra verksamheten MOT BÄTTRE VETANDE. Inom samhällsvetenskaperna har kritiken, forskningen och artiklarna funnits i minst 10 år! Ändå ser vi inte någon som helst hejd på det fortsatta användandet. Mest beklagligt är att hela vår bild och föreställning av vad det är att vara medborgare förvrids, förflackas och förstörs genom de idéer som resultatstyrningen ger företräde. Ge mig en regering som gör upp med denna förkättrade och förfelade managementideologi.

Läs gärna JoakimMolanders anmälan av förvaltningsforskaren Lena Lindgrens bok i detta ämne.

Läs gärna också min nästan sex år gamla artikel (SvD) i samma ämne, om än med lite annan vinkel.