Etikett: medborgarskap

En bref: När det inte räcker att lyda lagen

Om det inte räcker med att lyda lagen, arbeta, betala skatt, vara snäll mot dem man möter, rasta hunden när den behöver och cykla på cykelbanan, vart är vi då på väg? Ett modernt samhälle som vill utvecklas måste tillåta mångfald och lite käbbel om saker och ting. Och den demokrati som vill ha ett moraliskt övertag i världen måste hållas fast vid mänskliga rättigheter och friheter. Statens roll är att garantera dessa rättigheter och att skapa system för att fördela resurser på rättfärdig grund.

Så skrev jag i min gästkrönika i tidningen Dagen den 25 oktober 2022. Jag kritiserade det så kallade Tidöavtalet för att det för vidare en patriarkal, kollektivistisk och i grunden repressiv syn på samhället. En sådan syn är inte förenlig med den liberala demokrati som vuxit fram i Sverige under de senaste decennierna.

Vi bör istället värna mångfalden och staten bör vara den främste värnaren av individuell frihet och personlig integritet. Med Tidöavtalet hamnar fokus på människors ursprung, deras livsstil (vandel) och utgångspunkten tycks vara att det finns en form av normalitet som befolkningen förväntas förhålla sig till.

För den som likt mig (och många med mig) ofta upplevt sig tillhöra en minoritet i olika sammanhang är talet om social kontroll, ordning, normering och kollektivism skrämmande. Jag bejakar hellre samhällets mångfald när det gäller åsikter, värderingar och erfarenheter – det är upp till oss att göra verklighet av tolerans och hänsyn givet våra olikheter. Vi lever alla i en spänning mellan vår egen uppfattning i olika frågor (och ofta att vi nog vet bäst…) och att andra människor väljer att agera och tänka på ett helt annat sätt. Den spänningen måste vi lära oss leva med, likhet och ordning kräver alltid repression och är inget alternativ i ett demokratiskt samhälle.

Det är medborgarskap, lagstiftning, mänskliga rättigheter och förmåga till hänsynstagande som skall vara ledstjärnorna för statens förhållande till befolkningen. Inte synpunkter på vad vi skall tycka.

Besinning krävs – undergräv inte det samhälle vi värnar

It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us, we had nothing before us,

En dag som denna är det lätt att travestera Charles Dickens. Citaten ovan kommer från inledningen av hans ”Tales of two cities” från 1859 som handlar om perioden före franska revolutionen 1789 men också om det terrorvälde som under en tid sedan ersatte monarkin.

Vi tycks verkligen leva i en tid och ett samhälle fyllt av paradoxer och gåtor. I vårt försvar av det öppna samhälle vi är så stolta över kommer nu det ena förslaget efter det andra vars grundläggande principer hotar just detta öppna samhälle. Gränser stängs, människor misstänkliggörs, övervakningen skall öka, repressionen vridas åt ytterligare ett varv och vi uppmanas att vara vaksamma. Vaksamma på vad kan man undra. Ibland tror jag att jag råkade följa efter den vita kaninen och nu befinner mig på te hos Hattmakaren…

Ett av de mera upprörande förslagen är att människor med dubbla medborgarskap skall berövas sitt svenska medborgarskap om de kan anses ha medverkat till terror eller krigsbrott. Men också krav på hårdare straff, ökad övervakning och kontroll och krav på att kriminalisera resor vars syfte är någon form av stöd till terror, oavsett resultaten har tidigare förts fram. Och nu sägs regeringen förbereda någon form av undantagstillståndsliknande samhällssituation där det enligt medieuppgifter skulle gå att sätta vissa av våra individuella rättigheter åt sidan till förmån för statens tvångsmakt.

Det är i dessa lägen som ett politiskt ledarskap måste visa besinning och självbehärskning. Nu gäller det att vara kall och tänka klart, inte låta sig dras med av exalterade s k experter och låta den egna skräcken diktera besluten. Lyssna på juristerna – Anne Ramberg, Mårten Schultz och Stefan Lindskog. De har alla varnat för snabba åtgärder och åtgärder som inte utreds i grunden.

Var är den skarpa analysen med frågor som: Vilken är den faktiska hotbilden mot vårt land? Vilka är möjligheterna att skapa stabilitet i Syrien? Vad har våldsamma interventioner i Mellanöstern hittills åstadkommit? Varför är flyktingstopp ett svar på terrorism eller brsitande integration på arbetsmarknaden? Hur många terrorister har funnits bland flyktingarna och hur många har vuxit upp i våra städer i Europa? Internationell debatt och forskning har en mängd svar och argument kring dessa frågor. Och jag vill se svenska svar på dessa frågor innan jag accepterar några av de drakoniska åtgärder som nu föreslås från regering och andra aktörer.

Vad är ett samhälle egentligen om inte det nät av relationer och kontakter som vi alla som bor på den här lilla plätten av världen har med varandra? Förslagen som kommer nu underminerar ju just detta nät av kontakter. Nu om någon gång är det individens rättigheter och rättsstatens principer som måste styra! Rättigheterna finns inte bara för de soliga dagarna.

Ett medborgarskap är den centrala länken mellan individen och statsmakten, den måste vara ovillkorlig och kan inte göras till föremål för förhandling. Om vi har dubbla medborgarskap i vårt land måste ändå alla medborgare behandlas på samma sätt – det är rättsstatens primat. Den med ett annat medborgarskap utöver det svenska tillhör samma samhälle som de med endast ett svenskt medborgarskap. I annat fall har vi påbörjat vägen mot att göra våra individuella rättigheter till en fråga för förhandling. Den vägen har Europa tagit förr, det ledde till en katastrof både i förlust av människoliv och i förlust av samhällens självrespekt. Medborgarskapet borde vara fundamentet i relationen mellan oss och staten – det kräver ömsesidighet.

Så beslutsfattare och debattörer, besinna er! Betänk att vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser. Gå aldrig ut på det sluttande planet.

*

Läs gärna också kloke Robert Egnell som skrev för några dagar sedan.

En bref: Kategorisering är makt – låt oss lämna ”utländsk bakgrund” bakom oss

Redan i mitt forskningsarbete tillsammans med Cecilia Malmström i slutet på 1990-talet reagerade jag på hur vi i svensk statistik kategoriserade den svenska befolkningen. I vår bok ”Ingenmansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” (Studentlitteratur, 1999) tillbakavisade vi användningen av begreppet ”andra-generationens-invandrare” och argumenterade mot bakgrund av erfarenheterna i Frankrike för att synen på medborgarskapet påverkade integrationspolitiken:

”I västvärlden har medborgarskapet alltid varit den viktigaste grunden för rätt till social trygghet, utbildning, boende m m. Synen på medborgarskapet kan härvidlag ses som en fastlagd praxis – eller ”institution” – som bestämmer på vilket sätt integrationen av invandrare sker. Medborgarskapslagarna har i sin tur rötter i historiska erfarenheter, men också i idéer om vad som konstituerar nationen: det etniska elementet eller det territoriella.” (s 143)

Andreas Johansson Heinö problematiserade i sin avhandling demokratins relation till det nationella. Han följde upp det i boken ”Gillar vi olika? Hur den svenska likhetsnormen hindrar integrationen” (Timbro, 2012) genom en diskussion kring den svenska ambivalensen i relation till en politik för ett s k mångkulturellt samhälle. I vårt gemensamma forskningsarbete inom ramen för forskningsprogrammet ”Religion, Kultur och Hälsa” fortsätter vi att problematisera svensk politik i relation till kulturella olikheter, integration och livsstilar under efterkrigstiden.

Mot denna bakgrund har vi idag på DN Debatt kritiserat den officiella svenska statistiken för att den konsekvent använder sig av befolkningsredovisning som inte nöjer sig med medborgarskap och födelseland utan istället anser att våra föräldrars födelseländer avgör om vi har en s k utländsk bakgrund eller ej. En idé som bygger på tanken att en sådan bakgrund oavvisligen skulle göra oss kulturellt olika dem med s k svensk bakgrund, och därmed också kräva en annan typ av politiska åtgärder än de behöver. Vi önskar att denna identitetstilldelning skall upphöra och befolkningen redovisas efter medborgarskap och födelseland. Det är fullt tillräckligt, och lämnar kulturella, religiösa, språkliga och andra bakgrunder till individen.

Läs artikeln här.

Konsument, kund eller medborgare?

Individens relation till auktoritet är en avgörande fråga för statsmakten. Statens våldsmonopol är en symbol för den yttersta makten och innebär att individen någonstans vid vägens slut måste underordna sig en makt även mot sin egen vilja. Om vi än kan överklaga och få rättelse i efterhand (åtminstone i princip). I en demokrati är statsmakten utbytbar och relationen mellan stat och och individ skall förstås i termer av medborgarskap.

Medborgarskapet bör ses som en delaktighet i samhället, det hörs ju också i själva ordet med-borgarskap. Och termen borgarskap kommer ju från kontinentens benämning på medelklassen, särskilt den i städerna. Alltså den grupp i samhället som vare sig var bönder eller adel. Begreppet uppkom i europeisk politik i samband med 1700-talets liberala revolutioner vars syfte var att göra slut på enväldet och ge individerna större inflytande över samhällsutvecklingen. Medborgarskap är en frukt av ett demokratiskt tänkande, men innan demokratin stelnat i den form den har t ex i Sverige idag. Medborgarskapet är på sätt och vis demokratins grundidé, precis som på den atenska stadsstatens tid (men då var bara fria män medborgare).

I en mer eller mindre patriarkal ordning kan medborgarna ses som en grupp som skall få det bättre, som skall sörjas för och vars kollektiva nytta skall ökas. Så såg det länge ut i Sverige under efterkrigstiden, men i dagens individualiserade samhälle är den attityden inte längre möjlig. Istället har vi nu politiska ledare som ”lyssnar” på folket, som tittar på opinionsmätningar, som vill maximera friheten för individen och som i viss mån spelar ut olika typer av populistiska kort.

Termen ”kund” dyker numera upp allt oftare för att beskriva medborgarens relation till statsmakten. Det är följdriktigt eftersom stora delar av statens uppgifter numera utförs av olika typer av privata eller offentligägda ”bolag” eller företag. Och är man kund i en bilaffär eller en servicebutik så är man naturligtvis också kund i en vårdcentral eller skola när denna ägs av ett ”bolag” av något slag (oavsett att dessa s k bolag ofta är konstruktioner av offentliga aktörer). Marknadsmekanismerna anförtros privilegiet att förse oss med allmän service och rättigheter som tillerkänns oss som – just det, medborgare.

Men en kund har ju trots allt makt – kunden röstar inte i valurnan utan med fötterna. Om jag blir illa behandlad i en bilaffär eller om servicebutiken inte har det jag efterfrågar så går jag någon annanstans. Och jag är helt fri att förtala butiken så mycket jag vill i syfte att den skall gå i konkurs om jag tycker det är en dålig butik. Men om inte bussen håller måttet kan jag inte ta en annan. För jag har inte valt ”bolaget” utan den sträcka jag skall åka. Och när min läkare förlorar upphandlingen med landstinget så anvisas jag bara en annan, den som vann upphandlingen.* Marknadskrafterna verkar alltså på den aggregerade nivå, mellan landsting och vårdgivare/kollektivtrafik, men inte på den individuella nivån, mellan mig och vårdgivare/kollektivtrafik. Jag blir stående på hållplatsen och jag blir anvisad en ny läkare (visst kan jag välja, men inte den jag var nöjd med).

Medborgaren har därmed reducerats till konsument. Hon får hålla till godo med det som upphandlats av överheten. I skolorna i Halland får barnen äta kött från djur som levt under mycket sämre djurskyddsbestämmelser än i Sverige. Jag får hoppas att den nya doktorn är lika bra som den förra och jag får vänta tills bussen kommer. Och det är litet svårt att sätta upp ett eget elnät så att man kan byta elnätsdistributör.**

Jag är inte ens kund, jag har blivit en konsument som stillatigande får acceptera de val som någon annan gjort åt mig.

Medborgarskap är något vackert, medborgarskap är en relation till den makt som styr, en relation som innebär ömsesidiga förpliktelser. Jag vill vinna mitt medborgarskap åter!

*Man kan gå till läkare som inte ingår i sjukförsäkringssystemet, men det kostar skjortan. Och man kan inte dra av det på skatten, om man säger så…

** Flera av dessa exempel rör s k naturliga monopol och andra rör kollisioner mellan intressen, vilka i det nya konsument-samhället löses juridiskt och inte politiskt.

Medborgarskapet bryts ner av målstyrningsmodeller

Jag hörde idag på radio att färdtjänsten i Västra Götaland-regionen nu lagt ut servicen på ett callcenter i Moldavien…och detta trots att andra landsting sagt upp sitt avtal med samma företag eftersom kvaliteten inte varit tillräckligt hög. Varför, kära regionpolitiker, varför??

På sätt och vis vet vi redan svaret. Av ekonomiska skäl. På samma sätt har stora delar av den offentliga servicen slagits sönder, medborgare blivit brukare (efter att ha varit vårdtagare) och närmast monopoliserande vård- och skolföretag har blivit näringslivets nya vinnare.

Det ”virus” som griper kring sig i offentlig sektor är målstyrning eller resultatstyrning. Det är endast om vi önskar maximera det ekonomiska utbytet, allt annat lika, och dessutom menar att de mål som offentlig service har är mätbara som en sådan modell fungerar. Och egentligen vet alla – i alla fall bland samhällsvetare – att grundantagandet är felaktigt. Som Joakim Molander skriver i sin understreckare i SvD häromdagen är det nog det som inte är mätbart som är det viktiga, medan det är det som är mätbart som vi använder som kriterier för kvalitet.

Inom universitetet talas om genomströmning av studenter. Anledningen är att det går att mäta om en student genomfört alla sina kurser med godkänt resultat. Att det skulle råda ett kausalt samband mellan att ha genomfört sina kurser och ha tillägnat sig kunskaper, mognad och bildning finns det ingen som kan bevisa.

Ibland leder målstyrningen till att de egentliga målen försvinner ur sikte – färdtjänstens mål att ge god service åt funktionshindrade, sjuka och gamla människor underordnas ett mätbart mål av andel samtal som får svar inom en viss tid, antal genomförda resor eller antal förflyttade personer. Ingen kan eller kommer att kunna belägga det kausala sambandet mellan hur snabbt svaret i Moldavien kommer och tryggheten i resan till sjukhuset för den senildementa kvinnan i Högsbo. 

Jag tycker det är djupt tragiskt att både den nuvarande regeringen och den f d regeringen har låtit resultatstyrning eller målstyrning genomsyra verksamheten MOT BÄTTRE VETANDE. Inom samhällsvetenskaperna har kritiken, forskningen och artiklarna funnits i minst 10 år! Ändå ser vi inte någon som helst hejd på det fortsatta användandet. Mest beklagligt är att hela vår bild och föreställning av vad det är att vara medborgare förvrids, förflackas och förstörs genom de idéer som resultatstyrningen ger företräde. Ge mig en regering som gör upp med denna förkättrade och förfelade managementideologi.

Läs gärna JoakimMolanders anmälan av förvaltningsforskaren Lena Lindgrens bok i detta ämne.

Läs gärna också min nästan sex år gamla artikel (SvD) i samma ämne, om än med lite annan vinkel.

A propos medborgarkontrakt

 

Medborgarskapet överbryggar inte de politiska och de sociala skiljelinjerna i samhället. Medborgarskapet innebär inget slut på klassmotsättningar, segregation och sociala orättvisor. Men medborgarskapet möjliggör ett ”vi” som bör ligga till grund för dialog och ömsesidigt ansvarstagande. Medborgarskapet möjliggör därigenom ett politiskt agerande i individuella och i kollektiva former. (…)

Medborgarskap är, vid sidan av de formella rättigheterna, en känsla av att ingå i en politisk gemenskap och en vilja att ta ansvar för varandra. En sådan känsla kan inte kommenderas fram. Den kan bara växa i en miljö som visar att medborgarskapet finns och att det är på allvar.En sådan miljö förutsätter institutioner som är enhetliga för alla medborgare: skolor, sjukhus, bibliotek, kulturinrättningar. Det förutsätter ceremonier som visar på gemenskapens och medborgarskapets betydelse: högtidlighållande av medborgarblivande och myndighetsdagar, kanske föregånget av en ”medborgarskola” eller en forna tiders ”medborgarbok” med information om det svenska samhället.

För många 18-åringar blir det bara familjen eller de själva som upplever myndighetsdagen som ett vuxenblivande. Men det samhälle i vilket man inträder tycks inte ta minsta notis om det – varför skulle då den unga människan ta notis om samhället?

Så skrev jag och Ulf Bjereld i Göteborgs-Posten på Luciadagen 2002. När nu moderaternas idé om ett s k medborgarkontrakt för vissa grupper diskuteras kan det vara på sin plats att påminna om att medborgarskapet är något vi äger gemensamt. Alla tillsammans. Är moderaterna beredda att ta de generella konsekvenserna av en sådan medborgarskapssyn? Eller är det bara ”dom” som skall lära sig ”våra” värderingar?

Att flyktingar och deras barn har blivit en underklass i vårt samhälle kunde man dock höra i P1 idag där programmet Barnen berättade om projekt ”Tandborsten” i Rosengård i Malmö. Okunnigheten om tandvård och munhälsa var gigantisk och tandläkare berättade om likheter med vad hon såg bland svenska barn på 1960-talet. När mödrarna (för det är de som borstar tänderna på barnen) fick klart för sig att utspädd coca-cola i nappflaskan på natten var förödande för barnen upphörde denna vana. Människor som kommer till vårt land från andra delar av världen vill sina barn lika väl som alla andra föräldrar. Men de måste få en chans, få kunskaper som majoritetsbefolkningen redan har. Ingår tandvårdsupplysningen i kontraktet?