Under senare tid har vi haft stökiga nätter, särskilt på helgerna, där bilar stuckits i brand och tyvärr även offentliga byggnader och transportmedel angripits. Ju mer det skrivs om saken desto mer händer det. Tröskeln sjunker när man ser andra göra det, och dessutom får uppmärksamhet.
Vi talar om en grupp unga män (genusaspekten försvinner ofta) i de övre tonåren. För dem är manlighet och status centralt. Bakgrunden är självklart också arbetslöshet, dåliga skolbakgrund och bristande kommunikation med föräldrar och andra vuxna.
Under åren 1990-1992 föddes det fler pojkar än under några andra år sedan 1968. Jämfört med bottenåret år 1998 föddes det nästan 50 procent fler pojkar toppåret 1991. De här pojkarna är 16-19 år under det här året. Det är den mest brottsaktiva perioden i mäns liv.
Att bostadsbyggandet sjunkit, arbetslösheten ökat och social omsorg bantat sina insatser har självklart betydelse. Men enligt mitt förmenande är det nödvändiga villkoret att det finns en osedvanligt stor grupp unga män som berörs av dessa sociala förändringar. Jag menar inte att vi skall slå oss till ro med armarna i kors, jag menar bara att vi skall förstå att magnituden på ungas marginalisering trots allt har hänger samman med deras antal.Och vi borde definitivt kunnat förutse det – och t ex inte valt att skära ned arbetsförmedling och bostadsbyggande. Det är ungefär som att be om bråk.
Ungdomsrevolten 1968 påverkade en hel värld. Någon som tror att det fått samma genomslag om de varit hälften så många?
VÄNSTRA STRANDEN 
Skulle 1968 fått samma genomslag om det varit hälften så många? Jag tror nog att skillnaden hade varit marginell.
Då tror vi lite olika. Jag tror att en viktig (nödvändig t o m?) förutsättning för 1968 var mängden unga människor efter VK 2./VS
Det handlar förstås om en rad samverkande faktorer. Utbyggnaden av högre utbildning var t.ex. troligen av stor betydelse -68, likaså tillväxten av välfärd under 60-talet. Samt naturligtvis den mediala revolutionen. När det gäller den här kullen (jag har f.ö. inte stött på den här analysen någon annanstans, tack Stranden! Det är onekligen tänkvärt!) så står de inte bara inför en ungdomsarbetslöshet som var hög redan innan lågkonjunkturen – de möter också en arbetsmarknad där traditionellt manliga arbetarklassektorer tagit mest stryk. Det är rätt oroväckande.
Mm, det där med arbetsmarknaden är viktigt eftersom mycket handlar om vilka drömmar man har som ung. När jag växte upp var det många skoltrötta killar som såg en framtid som bilmekaniker, chaufför eller fabriksarbetare. De jobben finns inte idag, ssk inte för den som inte har avslutad skolgång.
Vi ser ju en dramatisk övervikt av kvinnor inom högre utbildning, och de tekniska utbildningarna fylls upp bara tack vare utländska studenter. Unga män i stora kohorter som inte har jobb och som saknar utbildning – enligt sociologerna är det fröet till en revolution. Och inte längre någon disciplinerande värnplikt.
Det skulle nog behöva satsas lite mer på sanhällsvetenskap istället för på betong och asfalt om vi vill utveckla vårt samhälle för framtiden.
VS
Jag tror också att det skulle behövas en satsning – akademiskt och terapeutiskt – kring frågan om den sen-/postmoderna mansrollen. Visserligen har unga män alltid varit fascinerade av och entusiastiska utövare av våld, men som du påpekar får vi allt färre disciplinerande institutioner i samhället (värnplikten var en, men förenings- och idrottslivet lockar knappast de stora skarorna längre samtidigt som skolan förlorar sin fostrande roll då den blir till aktör på en kunskapsmarknad) som kan leda den här entusiasmen i mer sublimerande riktningar. Unga män som mår dåligt får knappast den hjälp de behöver idag, särskilt om man jämför med unga kvinnor. Unga kvinnor får visserligen inte i närheten av den hjälp de behöver och förtjänar, men det finns en hög medvetenhet om problemen kring ätstörningar och självskadebeteende som inte alls återfinns när det gäller frågor om den mycket problematiska våldsbrottslighet som unga män ägnar sig åt. Just det faktum att unga män är utåtagerande och skadar andra än sig själva gör att de faller in i andra kategorier för tanken än kvinnliga ”cutters”. Visserligen hävdade Foucault fängelset som den disciplinerande institutionen par excellence, men det är knappast den disciplineringen vi i första hand behöver ge dem. Jag tror att vi vet för lite om den (mentala och sociala) värld de unga män som brinner bilar faktiskt lever i. Det är oroväckande, särskilt om de är så relativt många.