Etikett: manlighet

Göteborgsandan: Ut med män, alkohol och ”bättre rutiner” – In med kvinnor, personligt ansvar och fika

Under de senaste två veckorna har den s k Göteborgsandan återigen stått i fokus. Bakgrunden denna gång var Uppdrag gransknings program om hur Göteborgspolitiker deltagit i en fastighetsmässa i Cannes och i samband med mässan har det lämnats in felaktiga kvitton. Men också att representationen vid själva mässan var mycket vidlyftig, något som jag tycker kommit bakvattnet när fokus hamnat på enskilda personer som tvingats lämna sina uppdrag. Att Göteborgs kommun lägger 446 000 kronor för att vid två tillfällen bjuda in gäster till en alkoholbemängd tillställning kallad ”öppen bar” på ett hotell i Cannes tycker jag är ett betydligt större problem än att enskilda kvitton är felaktiga.

För två år sedan kommenterade jag de likaså alkoholindränkta julmiddagar som Liseberg anordnade, liksom ett antal andra alkoholnotor.

Men först ut av dem jag minns att rota runt i kommunala smutsbykar var journalisten Britt-Marie Citron i Motala. Hon visade redan 1995-1996 hur kommunfullmäktiges ordförande använt kommunens pengar delvis som sina egna. Även här spelade en ymnig alkoholkonsumtion en icke oväsentlig roll. Citron fick Stora Journalistpriset 1996 och skrev även en bok om saken. I Demokratiutredningen kom med en rapport med fokus på journalistik, kommunal etik och demokrati, SOU 1998:63 En god affär i Motala. Journalisternas avslöjanden och läsarnas etik.

Flera debattörer har föreslagit bättre kontroll, ändrade regler, nya rutiner, värdegrundsarbete och en mängd andra system för att komma tillrätta med en uppenbart olämplig umgängeskultur inom Göteborgs kommunförvaltning. Jag tror inte på något av det där – jag tror på tre saker: 1. Det personliga ansvaret, 2. Gör all verksamhet helt alkoholfri samt 3. Under ett moratorium på tio år eller så tillsätts bara kvinnor som chefer. (Därutöver bör på sikt de flesta kommunala bolag bort och all verksamhet bedrivas i myndighetsform, men det är lite en annan sak.)

1. Var och en som går in i ett uppdrag har att svara mot sig själv i varje enskild handling. Alla kan göra ett misstag, t o m flera stycken. Men smitandet, slarvandet och förminskandet av det som hänt visar att personerna i fråga inte är mogna att ha ledningsuppdrag. Ibland leder misstag till att man får lämna uppdraget även om man egentligen inte gjort så stort/mycket fel, det är en del av kontraktet när man är ”chef”. Det är därför man ha extra bra betalt.

2. Alkohol och män är ingen bra kombo. Det finns traditioner och kulturer som är patriarkala och de inrymmer nästan alltid alkohol. Den manliga alkoholkulturen är så gott som alltid också impregnerad av sexism och intolerans, i varierande grad. Ta bort alkoholen och många män kommer inte att göra bort sig, inte tänja på gränserna och sannolikt heller inte att fatta dåliga beslut. Varför inte bjuda på gott svenskt kaffe utomlands? Hemma på fina téer med scones eller färskpressad jos och frukt?

3. Kvinnor är inte mer moraliska än män. Men med fler kvinnor minskar korruptionen.  Med mixade lag blir kulturen annorlunda, snacket blir annorlunda och sättet att umgås blir annorlunda. Kvinnor har sin bas i andra grupper och agerar strategiskt på ett annat sätt än män. Män och kvinnor skolas in i olika roller, har olika erfarenheter och agerar därför lite olika – särskilt tydligt upplever jag att detta är det för den generation som växte upp före 1980.

Så, nej till nya kuliga rutiner, system och till alkohol och ja till högre personlig moral, fruktstund och kvinnor.

 

Om go’a gubbar i Göteborg

Tre go’a gubbar är i Båstad och går på Golfkrogen. De lutar sig antagligen tillbaka, ler och känner sig rätt nöjda med tillvaron. De dricker två öl var och Gammeldansk till, en klassisk kombi som motsvarar gamla tiders grosshandlargroggar. Antagligen har de rätt trevligt och tycker livet är gott. Inte mycket att säga om. Varför säger jag något om det då?

Jo, de tre sitter i det kommunala bolaget Nöjesparken Lisebergs ledning och den trevliga stunden bokfördes som ”förtäring” och betalades av det kommunala bolagets kassa. Det är nog ingen slump att hälften av kostnaden för de årliga julmiddagarna i Lisebergs styrelse under det senaste decenniet har varit alkohol. Den 7 december i år kostade, enligt GP, bara alkoholen 720 kr per person! Häromveckan fick vi veta att det kommunala ungdomsarbetslöshetsprojektet UPPs chef sett till att alkoholen skrevs upp som ”förtäring” för att slippa betala den privat.

Den manligt indränkta alkoholkultur som tydligen regerar inom flera sektorer av Göteborgs kommunala liv gör mig upprörd – som medborgare, som mamma och kvinna och som forskare. Jag vill som medborgare kunna vara stolt över dem som anförtrotts att förvalta vår gemensamma egendom, som mamma och kvinna vet och ser jag hur oerhört mycket skada alkohol gör i familjer och för enskilda människor och som samhällsvetare vet jag att manlig alkoholkultur är skyldig till större brottslighet än vad vi förstår. Faktum är att jag också helt enkelt skäms över de vuxna män (och kvinnor?) som beter sig så tarvligt.

På P4 Göteborgs sajt och i dagens prassel-GP kan du läsa mer (s 6).

Uppdatering: Nu på nätet – detta kallas med sitt rätta namn för frosseri. Vill ni go’a gubbar ägna er åt det, väl bekomme. Men gör det inte som förvaltare av det gemensamma.

Fotbollsvåld handlar om identitet, manlighet och alkohol

Återigen kan vi läsa och höra alla innovativa recept på att få en ”huligan-fri” fotboll: bort med ståplats, registrera alla besökare, personliga biljetter, klubbarna måste ”ta ställning”, regeringen skjuta till pengar och supporterklubbarna ta tag i saken osv. Jag har hört allt detta så många gånger att jag inte längre riktigt lyssnar. Låt mig säga det direkt – jag har inget alternativt recept, jag vill bara att vi funderar på om detta verkligen kommer åt problemet? Vill vi komma åt problemet?

Vad är det den unge mannen i Malmö gjort? Han har onekligen betett sig som en idiot men det är ju inte olagligt. Han har överträtt en regel som upprättats på privatägt område, konsekvenserna blev jättestora eftersom sportens egen domstol (domarna) anser att beteendet måste stävjas. Men han har inte mördat någon, inte ens skadat någon trots att han kunde ha gjort det. Låt oss ha lite proportioner på händelsen. Fotbollen kommer inte att dö och ordningsproblemen i samband med sport kan ta sig betydligt mer våldsamma uttryck. (Den här idén fick jag av en okänd journalist, beklagar att jag glömt namnet.)

Märkligt nog var min första tanke när jag såg bilderna på den 18-årige bråkmakaren ”stackars hans mamma”. Mamman har nu vädjat om att ge sonen en schysst rättegång och inte ägna sig åt lynchstämning. Jag undrar var den kvalitativa skillnaden ligger mellan det den unge mannen gjort och det hat och symboliska våld han nu utsätts för på nätet?

Min uppfattning är att många av de recept som framförs för att bli av med fotbollsvåldet säkert kan ge viss effekt. Vi vet att tror man på en åtgärd så har den ofta en viss effekt, okänt hur. Sedan använder man något annat medel, tror på det och då fungerar det också.

Men, det som ingen tycks vilja prata om är att det verkliga våldet kring fotbollsmatcher (slagsmål i Landala häromveckan när jag körde förbi t ex) och våldet mellan åskådare alltid försigår mellan män i viss ålder, nästan alltid berusade eller drogpåverkade,  och har funnits kring fotbollen sedan decennier. Fotbollen är en historiskt sett arbetarklassförankrad sport, våld har alltid varit vanligare bland yngre arbetarmän i städerna. Att alkohol är ett villkor för våld vet vi genom att runt 80 procent av alla misshandelsfall har en gärningsman som är berusad. Lägg därtill den identifikationsprocess som fotbollen tillhandahåller för unga män som står på gränsen mellan barn och vuxen och du har en för vissa individer mycket explosiv blandning.

Om vi inte börjar tänka på fotbollsvåldet i termer av samhällsvåld, begånget av unga män i samband med alkohol och en stark identitet som sätts på spel så tror jag inte att Sverige på något avgörande sätt kommer att kunna förändra mängden våld i samband med fotboll.

Läs Anders Widfeldt om fotbollssupportrar (2002) här.

Läs en uppsats om fotboll och manlighet (2008) här.

SD och männens revansch

Sverigedemokraterna är på frammarsch. Bland männen. Främlingsfientligheten har i Sverige haft en starkare ställning bland män sedan före Ny Demokrati. Men den enkla slutsatsen är kanske inte den självklara, alltså att män är främlingsfientliga i högre utsträckning än kvinnor och därför också sympatiserar med SD i högre utsträckning än kvinnor.

Jag uppfattar att rapporteringen om SD präglas av ett manligt perspektiv och att när SD:s politik diskuteras så visar den sig vara gynnsam för traditionellt manliga perspektiv. Jag har ibland pekat på Feministiskt Initiativ och SD som de absoluta motpolerna i svensk politik.

Såvitt jag kan bedöma rapporterar nästan alltid män om SD:s olika arrangemang. Manliga tuffa reportrar rapporterar i kvällspressen och skriver böcker om SD. Män skriver om män.

SD:s negativa syn på islam legitimeras ofta med svensk jämställdhet, men vem ställer frågan om SD:s egen jämställdhetspolitik? Står de verkligen upp för den svenska jämställdheten i andra sammanhang – eller är den bara viktig när det handlar om islam? SD vill förbjuda den fria aborten (efter 12:e veckan) och ”minska antalet skilsmässor” enligt GP:s utmärkta genomgång av partiståndpunkterna. (Kenny Genborg, i dagens GP ej på nätet.)

Det svenska samhället är det som kommit längst med en politik som jämställer kvinnor och män, som skyddar barn, som sätter individuella rättigheter högre än tradition och religion och som prioriterar vad som ofta benämns ”mjuka” värden. Förbuden mot proffsboxning, djurplågerilagar eller det tidiga förbudet mot barnaga är några exempel.

En analys av Sverigedemokraternas mobilisering borde ta hänsyn till det svenska samhällets skarpa politik mot patriarkatet (sedan kan man önska mer, men nu talar vi relativt andra stater). Ser inte de manliga reportrarna det här?

Och det är kanske ingen slump trots allt att kvinnor i Sverige sedan 20 år är mer positiva till invandring, flyktingar och mångkultur än män. Mönstret har inte varit detsamma i övriga europeiska länder.

Demografins betydelse för bilbränder

Under senare tid har vi haft stökiga nätter, särskilt på helgerna, där bilar stuckits i brand och tyvärr även offentliga byggnader och transportmedel angripits. Ju mer det skrivs om saken desto mer händer det. Tröskeln sjunker när man ser andra göra det, och dessutom får uppmärksamhet.

Vi talar om en grupp unga män (genusaspekten försvinner ofta) i de övre tonåren. För dem är manlighet och status centralt. Bakgrunden är självklart också arbetslöshet, dåliga skolbakgrund och bristande kommunikation med föräldrar och andra vuxna.

Under åren 1990-1992 föddes det fler pojkar än under några andra år sedan 1968. Jämfört med bottenåret år 1998 föddes det nästan 50 procent fler pojkar toppåret 1991. De här pojkarna är 16-19 år under det här året. Det är den mest brottsaktiva perioden i mäns liv.

Att bostadsbyggandet sjunkit, arbetslösheten ökat och social omsorg bantat sina insatser har självklart betydelse. Men enligt mitt förmenande är det nödvändiga villkoret att det finns en osedvanligt  stor grupp unga män som berörs av dessa sociala förändringar. Jag menar inte att vi skall slå oss till ro med armarna i kors, jag menar bara att vi skall förstå att magnituden på ungas marginalisering trots allt har hänger samman med deras antal.Och vi borde definitivt kunnat förutse det – och t ex inte valt att skära ned arbetsförmedling och bostadsbyggande. Det är ungefär som att be om bråk.

Ungdomsrevolten 1968 påverkade en hel värld. Någon som tror att det fått samma genomslag om de varit hälften så många?

Buller är patriarkal maktutövning

En sommar för ett par år sedan förundrades jag över männen och deras verandor. I sommar är det männen och deras obetvingliga lust att föra oväsen som fascinerar mig. I den del av landet som inte kan kännetecknas som storstad noterar jag hur oerhört mycket oväsen som förs. Det är inte staden som bullrar, det är dessvärre landsorten.

I nästan alla mindre orter i västra Sverige återfinns ett antal unga män som kör sina bilar – oftast ganska gamla dito – runt, runt, runt en mycket liten stadskärna. Motorerna är överdimensionerade och ljuddämparna borttagna. Stereon är på och dessutom förstärkt med sub-woofers. Jag har sett dem och hört dem i Hjo, i Lidköping, i Åmål, i Årjäng, i Kristinehamn, i Mariestad, i Skara och i Falköping bara för att nämna några orter. Därutöver återfinns de något yngre männen som far omkring likt ettriga bin på sin mopeder eller cross-motorcyklar. Ju mer de låter desto bättre, tycks vara melodin. Och även dessa cirkulerar i stadskärnan, som drönare runt bikupan. När man närmar sig skärgården återfinner man motorbåtarna (eller egentligen racerbåtar) och framför allt vattenskotrar. Alltid körda av män. När man sitter i lugn och ro läser sin tidning kommer sedan lastbilschaufförerna – oftast i sina kylbilar med tillhörande kylaggregat. De låter bilen stå på tomgång medan de lastar av och besöker de butiker som skall ha varorna. I de små stadskärnorna utgör lastbilarna närmast en anomali, i Visby får man t ex trycka sig in i portar och kliva in i trädgårdar för att inte bli mosade av någon paketbil från DHL eller en leverans från ett livsmedelsföretag. Som lingon på gröten har vi parkarbetarnas trädgårdsmaskiner – häcktrimmers, gräsklippare och röjsågar.

Hela den svenska landsorten är kidnappad av män vars dröm om det goda livet tycks vara ett ständigt pågående oväsen.  Vad är det som gör att män tycks ha ett närmast infantilt behov av att märkas, synas, höras och bekräftas genom detta ständiga buller? Jag är fullständigt övertygad om att om kvinnor hade varit de som skapat trafikmiljöer och maskiner så hade låg ljudnivå varit en avgörande egenskap för hög kvalitet. Vi borde inte acceptera detta barnsliga normbrytande från männens sida där deras egon ständigt skall bekräftas och ta plats, på andra människors bekostnad. Oväsendet är faktiskt en del av en patriarkal maktordning som jag menar måste brytas – snarast!