Under senare tid har vi haft stökiga nätter, särskilt på helgerna, där bilar stuckits i brand och tyvärr även offentliga byggnader och transportmedel angripits. Ju mer det skrivs om saken desto mer händer det. Tröskeln sjunker när man ser andra göra det, och dessutom får uppmärksamhet.
Vi talar om en grupp unga män (genusaspekten försvinner ofta) i de övre tonåren. För dem är manlighet och status centralt. Bakgrunden är självklart också arbetslöshet, dåliga skolbakgrund och bristande kommunikation med föräldrar och andra vuxna.
Under åren 1990-1992 föddes det fler pojkar än under några andra år sedan 1968. Jämfört med bottenåret år 1998 föddes det nästan 50 procent fler pojkar toppåret 1991. De här pojkarna är 16-19 år under det här året. Det är den mest brottsaktiva perioden i mäns liv.
Att bostadsbyggandet sjunkit, arbetslösheten ökat och social omsorg bantat sina insatser har självklart betydelse. Men enligt mitt förmenande är det nödvändiga villkoret att det finns en osedvanligt stor grupp unga män som berörs av dessa sociala förändringar. Jag menar inte att vi skall slå oss till ro med armarna i kors, jag menar bara att vi skall förstå att magnituden på ungas marginalisering trots allt har hänger samman med deras antal.Och vi borde definitivt kunnat förutse det – och t ex inte valt att skära ned arbetsförmedling och bostadsbyggande. Det är ungefär som att be om bråk.
Ungdomsrevolten 1968 påverkade en hel värld. Någon som tror att det fått samma genomslag om de varit hälften så många?
VÄNSTRA STRANDEN 