Etikett: förort

Ett vykort från ett fjärran land – om förort och stadsplanering

De svenska storstädernas förorter är planerade i syfte att passivisera befolkningen, skilja klasser åt och impregneras av en stark motvilja mot allt som är urbant. Det är en – mycket illvillig – läsning av Ola Anderssons bok ”Vykort från Utopia. Maktens Stockholm och medborgarnas stad” (Dokument Press, 2012). Efter läsningen av denna hyllade och omskrivna bok känner jag primärt en mycket stark ambivalens. Det är verkligen en rik, lärd och djupsinnig bok. Den kan absolut rekommenderas till läsning. Men, och det är ett djupt känt men, genom boken går ett stråk inte bara av maktkritik (för det är bara bra) utan också en stråk av misstänksamhet och konspiration (och det är inte bra).

Den modernistiska arkitekturen bär enligt Andersson hela skulden för Stockholms segregerade struktur, och denna skuld bärs från tidigt 1900-tal (även Howards engelska Trädgårdsstad bär skuld) och fram till ca 1975. Helt utan någon problematisering blir Enskede, Järvafältet och Djursholm delar i samma stora masterplan som iscensattes av socialdemokratin för att skapa ett brukssamhälle av en möjlig storstad. Men i realiteten var byggandet fram till kriget en sak, efter kriget en annan sak och framför allt tiden efter 1965 en heeelt annan sak. Jag förstår vad Andersson vill säga, att den svenska stadsplaneringen och bostadspolitiken har vänt det urbana ryggen, att man Sverige velat skapa en ”agrar stad” och att det svenska folkhemmet blev en likriktningens tvångströja för alla människor med andra synsätt än de gängse. Och jag håller med. Det ligger verkligen mycket i detta. Men ändå, det går lite för bra ihop, de tydliga sambanden är lite väl tydliga för en samhällsvetare som jag själv.

För det första, boken handlar om Stockholm men ger ändå i texten sken av att handla om svensk stadsplanering generellt. Men Stockholms problem är faktiskt andra än t ex Göteborgs eller Malmös. Att gå mellan generella utsagor om svensk stadsplanering och utvecklingen i Stockholms stad blir förvirrande för läsaren. För den som inte kan sitt Stockholm är också texten bitvis uppräknande och trist.

För det andra, Andersson sätter aldrig in den stockholmska utvecklingen i ett internationellt eller politiskt perspektiv. Även amerikanska stadskärnor förföll genom utflyttning under 1960- och 1970-talet, det är inget svenskt fenomen. Paris har samma ambivalenta relation till sin periferi som Stockholm, det är inget specifikt för Sveriges huvudstad. Saneringen (rivningarna) av gamla bostäder i Sverige var speciell, men det berodde ju på att stora delar av andra europeiska städer bombats sönder under kriget.  Och visst är Stockholm gammalt som Andersson skriver, men urbaniteten har så mycket äldre rötter i Bologna eller Marseille.

För det tredje, Andersson romantiserar den gamla kvartersstaden. Jag var också – som alla andra ungdomar – arg på min morfar som längtade efter att få se ett rivet Haga. Men hans mor hade bott där, och likt många andra kvinnor deltog hon i det s k brödupproret 1917. Morfar gjorde en s k boendekarriär som försatte honom i ett egna-hem i just en trädgårdsstad. Där hade han toalett, badrum, varmt vatten inne och en stor, ljus trädgård för att odla bär och frukt. Mina föräldrar sökte lägenhet i Biskopsgården eftersom det var nära jobbet för min far. De sökte inte någon ”enklav” utanför centrum som Andersson skriver om. De ville ifrån det Haga där de bodde i ett rum och kök med toa på svalen och inget badrum. Ödet ville annorlunda och de hamnade i en annan stadsdel med blandad bebyggelse, där jag växte upp och trivdes.

Andersson beskriver gatulivet i city så romantiskt att man glömmer alla lastbilar som står i vägen på de breda trottoarerna, gatuserveringarna som stjäl de offentliga rummet, musiken som strömmar ur högtalare riktade ut mot gatan, cyklisten som får panikbromsa för en bil eller kör ner i spårvagnsspåren och står på näsan, barnvagnarna som kryssar mellan tiggare, reklamskyltar och rollatorer, försäljare som kastar sig över dig, skräpet som kantar varje park i morgonljuset, ölburkarna och fimparna utanför porten när man går till jobbet, klottret på huset och motorcyklarna som gör det till en sport att ha så många decibel som möjligt smattrande mellan stenhusen.

Vill man ha tystnad kan man flytta säger Andersson. Ut till de områdena som han själv beskriver som bilberoende, isolerade och händelsefattiga? Det är dit barnfamiljer, äldre, folk som tycker om fågelsång eller bara vill kunna gå fritt på trottoaren skall bege sig alltså? I staden råder urbaniteten säger Andersson, och skall så vara. Han är kritisk mot den plan- och bygglag som gör det svårt att bygga eftersom den hindrar vanliga människor att bygga. Han vill se urbaniteten övervinna fler områden, inte färre. Vad han inte ser är ju att det är kommersialismens, de ägandes, den starkes och den friskes rättigheter han försvarar.

Jag blir faktiskt inte riktigt klok på vad Andersson vill. Det nya urbana landskap han vill ha beskrivs i enbart positiva ordalag, det gamla moderna stadslandskapet får knappt ett enda positivt omnämnande. Medborgarens val på valdagen skall avgöra menar Andersson, men politiken är nästan frånvarande i lösningen, trots att den är i centrum i problembeskrivningen. Samtidigt kräver han att det skall bli lättare att bygga bort grönområdena trots att det är vad flesta medborgare brukar motsätta sig. Nej, klok på denna bok blev jag inte. Men läs den gärna själv och bilda dig en uppfattning.

Däremot tycker jag bestämt att du skall läsa Björn Elmbrants bok om Hjalmar Mehr och Per Wirténs bok om kriget mot förorten. Båda ger flera perspektiv och en komplexitet som jag tycker Andersson saknar.

Sluta klaga på förorten! Och vad är förresten en förort?

Sedan oroligheterna i Husby utanför Stockholm har det pågått en diskussion om ”förorten” i relation till ”staden”. Och sedan några dagar har till detta fogats en debatt om modernismens betydelse för dessa förorters status. (Några länkar nedan).

Varför vissa stadsdelar kallas förorter (Frölunda. Gårdsten och Länsmansgården) medan andra kallas just stadsdelar eller bara för sina namn (Örgryte, Fiskebäck eller Lundby) är inte alldeles glasklart. För mig tycks det ha att göra med vilka som bor där.

Platser i storstadsområdet som har flerfamiljshus med hyresrätt som byggdes från slutet av 1950-talet och framåt, samt har i huvudsak hus som har fler våningar än tre samt som har torg från vilken den mesta samhällsservicen försvunnit – de kallas förorter.

Platser i storstadsområdet som har lägre hus som villor eller tvåfamiljshus, flerfamiljshus med bostadsrätt (byggda före 1930), villafastigheter med flera lägenheter från tiden före 1960, som inte har några torg och inga bilfria delar – de kallas stadsdelar.

Varför talar vi så mycket om urbanitet kring flerfamiljshus? Somliga föredrar den ålderdomliga Haussman-inspirerade kvartersstaden med små gröna parker, breda avenyer, rutnät och kompakta kvarter (Paris). Underbart kan jag tycka. Andra föredrar den brittiska trädgårdsstaden där en blandning av hus, företrädesvis lägre, samsas i ett grönområde med slingriga gator och byliknande struktur. Härligt det med tycker jag. Och åter andra föredrar den modernistiska variant som byggdes framför allt under perioden före 1965 där ”hus-i-park” är ledordet och samlade grannskapsenheter ligger runt eller i anslutning till torg, kommunikationer och aktiviteter. Ljuvligt också tycker jag. Efter 1965 blev husen allt högre, allt mindre planerade efter boendet och mer efter kranbanorna, med hjälp av statliga krediter kunde husen byggas utan tanke på att kommunikation och service skulle finnas där. Från och med 1968 förändras idéerna och lagstiftningen, allt mer slutna bostadsområden byggs utan kommunikation. Men det är också en brytningstid där nya sociala rörelser ställer nya krav och har nya behov. Utmaningarna blir till konflikt och leder till förändring under 1970-talet.

För mig personligen finns det många bostadsområden som jag tycker mer präglas av en kapitalets logik än av människornas – alltså där de mänskliga behoven åsidosatts medan teknikens och ekonomins satts i högsätet. Det gamla Gårdsten (där jag själv bott) tillhör dem. Men många andra bostadsområden som buntas ihop med tillnamnet ”förort” här inte alls dit: Kortedala, delar av Biskopsgården, Backa, Järnbrott m fl (alla i Göteborg). Glömmer vi inte hur platser som Kortedala kom till? När familjer med småbarn bodde mot gården i den slamrande kvartersstaden, inget lekutrymme, toa på gården och inget grönt utanför dörren var en ljus fyra i Kortedala med grönområden, stora fönster, parkett på golven och egen badrum himmelriket. Har ni glömt det?

Och varför talar vi inte om de enahanda villaförorterna som Partille, Lerum, Askim, Torslanda och Lindome? (Jag vet att flera av dem är egna kommuner). Uppenbarligen spelar det ingen roll om bebyggelsen är enahanda och befolkningen homogen så länge det inte handlar om flerfamiljshus med hyresrätt.

Vi behöver en lite mer upplyst diskussion om stad och urbanitet. Vårdväderstorget och Kungsportsplatsen är båda urbana platser, men på olika sätt. Slottsskogen och Keillers park likaså. Behoven i olika faser av livet är olika – jag har själv bott i en mängd olika typer av stadsdelar i olika städer i Europa. Jag ser den stora faran i den urbana likriktning som innebär att för att vara stad och urban så krävs att du är medelklass, medelålders, liberal, dricker bryggkaffe (det nya svarta), har högskoleexamen, hornbågade glasögon, läderskor och frågar efter ekologiskt på förskolan.

Varje bostadsområde behöver få leva på sina villkor. Att vissa stadsdelar är uselt underhållna, fråntagits samhällsservice och kommunikationer eller berövats möjligheten att utvecklas är inte människornas fel. I många s k problemområden finns potential till något annat om vi bara ser det och tar det tillvara. I andra behövs stora ombyggnader och omtänk.

Låt stad få vara mångfald.

Om trädgårdsstaden i Norrköping.

Om kritiken mot förorten här och här.

Avhandling om modern stadsplanering (Monica Andersson, statsvetenskap, Stockholms universitet)

Kriget mot förorten

Som den f d förstadsbo jag är läste jag Per Wirténs bok ”Där jag kommer från. Kriget mot förorten” (Albert Bonniers Förlag, 2010) med stigande intensitet och intresse. I min förstad (kvalar inte in som förort) fanns en blandad bebyggelse av villor, flerfamiljshus, landshövdingehus, fabriker, butiker och slingriga gator. Det var inte den moderna förort som Wirtén skriver om, men ett par sådan flyttade jag istället till senare. Wirténs bok är alls inte invändningsfri, men den skriver inte heller någon på näsan. Det är ett desperat testamente från en drunknande. Lyssna, säger Wirtén, lyssna innan det är försent.

Wirtén kommer med ett efterlängtat försvar för allt det som kan kallas förort. Att Flemingsberg tog mig med storm vet alla som läser den här bloggen, men också andra moderna förorter har jag hemligen älskat under alla år av spott och spe. Platser som Kortedala och Järnbrott representerar tydliga moderna välplanerade platser som försöker bryta med invanda stadsideal. Att det blev lite för mycket av det goda i Gårdsten eller Rannebergen kan jag hålla med om, men det är knappast husens fel.

Wirtén påpekar att förorten alltid varit föraktad, och påminner om skriverierna om Skärholmen redan 1968. Han visarockså att det är under 1980-talet som förortens elände skildras genom ”invandraren”. Dessförinnan hade det varit själsdödande arkitektur och smygsupande hemmafruar men nu var det alltså ”invandraren” som fick utgöra innehållet i förortens kulturella hot mot samhället. Oavsett vad så skall hotet ha ett innehåll. Förorten är det okända territoriet, det okontrollerade andra.

I den regionala utvecklingsplan som Stockholms län tog fram 2001 likställs Flemingsberg med en s k regional kärna. Alltså en lika central plats som innerstaden. Detta är en ”svindlande tanke” skriver Wirtén eftersom förhållandet skulle innebära en jämlik behandling av stadens alla delar. Och Wirtén, liksom Richard Florida, hävdar att det är i mellanrumen, i förorten och i ytterområdena som expansionen och den ekonomiska dynamiken finns. Den gamla uppdelningen mellan centrum och sovstad kollapsar, skriver Wirtén och tillägger att stadsplanering är en klassfråga. Lönerna sjunker i takt med avståndet till City, stadsplanering är en grund för social och ekonomisk ojämlikhet.

Wirtén noterar också att mediebilden av förorten idag domineras av våld och misshandel medan de politiska förvecklingarna och besluten har försvunnit. Under 1960-talet var förortens politik intressant, idag är förorten endast en kuliss för elände. Wirtén tar ett exempel från DN inför privatiseringen av apoteken i detalj gick igenom alla apotek i innerstaden som skulle säljas men aldrig nämnde ett enda i kranskommunerna

Urbanitet, menar Wirtén, har inte längre något med geografi att göra. Istället är urbanitet en livsstilsfråga. Att inte vara urban är att leva lite sämre. Förorten förknippas med  sjukdom, smitta, inlåsning, isolering, ensamhet, likriktning, tystnad och tomhet och utgör bara en genomfart för de ”urbana” på väg någon annanstans.

I dagens stadsplaneringsdebatt är den ”riktiga staden” detsamma som kvarterstaden med raka gator, utspridda butiker i bottenvåningar och utan  gröna mellanrum men med strikt planerade parker. Nya stadsdelar skall se ut som Vasastan i Stockholm.  Som om staden bara kan se ut som ett sätt, nämligen som 1800-talets Haussman-stad. Men det var i motsats till detta som det moderna idealet uppstod, som ett försök att skapa ett annat sätt att leva med  ljus, luft, grönska, naturliga backar och berg – och ingen biltrafik!

Wirtén ser hur Södermalm i Stockholm förvandlas till en plats där innerstadens urbana klass försöker skapa en postmodern borgerlig utopi genom isolering med ”tydliga avgräsningar mot medelklassens surr, invandrade med låga löner och den stora massans brist på exklusiv smak”. Gränsen är subtil men består av ekonomi, smak och en ideologisk offensiv mot allmännyttan.

Efter att ha läst Per Wirtén bok känner jag för att travestera ett klassiskt uttryck: ”Vi är alla förortsbor!” Läs den.

Demografins betydelse för bilbränder

Under senare tid har vi haft stökiga nätter, särskilt på helgerna, där bilar stuckits i brand och tyvärr även offentliga byggnader och transportmedel angripits. Ju mer det skrivs om saken desto mer händer det. Tröskeln sjunker när man ser andra göra det, och dessutom får uppmärksamhet.

Vi talar om en grupp unga män (genusaspekten försvinner ofta) i de övre tonåren. För dem är manlighet och status centralt. Bakgrunden är självklart också arbetslöshet, dåliga skolbakgrund och bristande kommunikation med föräldrar och andra vuxna.

Under åren 1990-1992 föddes det fler pojkar än under några andra år sedan 1968. Jämfört med bottenåret år 1998 föddes det nästan 50 procent fler pojkar toppåret 1991. De här pojkarna är 16-19 år under det här året. Det är den mest brottsaktiva perioden i mäns liv.

Att bostadsbyggandet sjunkit, arbetslösheten ökat och social omsorg bantat sina insatser har självklart betydelse. Men enligt mitt förmenande är det nödvändiga villkoret att det finns en osedvanligt  stor grupp unga män som berörs av dessa sociala förändringar. Jag menar inte att vi skall slå oss till ro med armarna i kors, jag menar bara att vi skall förstå att magnituden på ungas marginalisering trots allt har hänger samman med deras antal.Och vi borde definitivt kunnat förutse det – och t ex inte valt att skära ned arbetsförmedling och bostadsbyggande. Det är ungefär som att be om bråk.

Ungdomsrevolten 1968 påverkade en hel värld. Någon som tror att det fått samma genomslag om de varit hälften så många?